Lisu, som en dröm

Befinner mig i Kuressaare, huvudorten på ön Saaremaa. Är på en egen fotoresa för att besöka och dokumentera de tidigare svensköarna. Har aldrig haft det som mål under tidigare resor. Hade på känn att det inte skulle bli så många fler resor hit närmaste tiden. Kanske aldrig mer. Var här även av en annan anledning. Dagen innan passade jag på att möta en tidigare kärlek för sista gången, Lisu. Av en tillfällighet möttes vi första gången två år tidigare. Arbetade på en bar som serverade mat. Jag var hungrig. Hon var ledig och var där med några väninnor. Hade aldrig tidigare vågat att bara gå fram och fråga om platsen bredvid dem var ledig. Fast att ensam bara resa över Östersjön utan tanke på att ha ordnat mer än övernattning hos en vän i Tallinn, var också märkligt så här i efterhand. Var knappt fyllda trettio. Singel och inget annat som höll mig kvar.

Stod innanför porten till Johan Smuuligatan 2b, upp två trappor. Var inte helt säker på att det var rätt dörr. Adressen visste jag. Minns att lägenhetsnumret också stod på breven. Några år sedan kom jag att kasta alla i ett försök att tvinga bort de absurda tankarna att jag en dag kunde få kontakt med henne igen. Skulle någon öppna. Bodde hon kvar? Hade i vart fall gjort det med son, man och dennes mamma. Mådde då inte bra sedan mannen drack. Var rädd för sin svärmor. Kanske därför som jag kom rätt i tiden, för henne. Behövde bryta sig loss från en omöjlig situation. Barnet? Hur tänkte hon där? Hur var hennes framtid i en liten stad? Mycket stod fortfarande still i ett samhälle som alldeles nyss brutit sig loss från årtionden av ockupation, centralstyre från Moskva och ekonomisk stagnation. Och hur tänkte egentligen jag? Fick de någonsin veta att hon var otrogen, med mig. Att jag tillät mig ligger med hans fru som han hade gemensamt barn med. Pressade försiktigt in knappen bredvid dörren. Svärmor öppnade. Har tidigare under dagen kommit med cykel och tagit in på ett studenthem vid Kingu tee, samma som då jag först mötte Lisu. Idag ett vandrarhem som heter SYG Hostel. Valde den här dagen att promenera hela vägen från studenthemmet. Står nu och blygt stirrar. Trevar mig fram på estniska

– Ja olen üks söber te Ly Liik. Sind homikust, palun..? Ei ole? Adress tänan?

Märkligt. Hon ger mig faktiskt adressen. Tackar och rör mig sakta nedför trappan. Promenerar längs Torni tänav med min lilla stadskarta ner till centrum. Stannar till vid baren där vi först träffades sommaren innan. Ligger i källaren till stadens rådhus. Då två år tidigare beställde jag den största och billigaste kyckling man kunde få. Sliten, hungrig och trött. Till höger, direkt innanför dörren, låg bardisken. Först lite svårt att se något eftersom det denna sena eftermiddag var starkt dagsljus. Här inne dunkelt. Källarvalvet hade medeltida stil med tegelväggar och valv. Ett par äldre män satt i baren med varsin öl och småpratade. Svepte och fann ett bord direkt till vänster, några steg framåt i rummet. En kvinna var snabbt framme och tog beställningen. Försvann lika snabbt runt hörnet till ett angränsande rum. Hungrig. Kycklingen försvann fort medan jag kämpade med servetten för att torka av mig allt som rann. Benen hade domnat. Flera timmars trampande från norra delen av ön, längs vindpinade stränder och snålblåst. Gäspade och strök fingrarna över ögonen. Kroppen ville sova. Jag ville något annat. Lät blicken sakta följa varje skrymsle, person och ljud i baren. Mest yngre, utom de äldre vid baren. Sorlet låg högt medan musiken låg som en mjuk matta för mina öron.

Längre in, där det dunkelt matta skenet av stearinljus, satt några yngre kvinnor för sig själva runt ett litet avlångt mörkt träbord. Stämningen var uppsluppen och några platser runt bordet var tomma. Innan jag behövde vidare för att hitta en övernattning ville jag försöka få kontakt med några i min ålder. Kan väl inte skada att slå sig ner en stund. Tänkte. Jag var nu 28 år och rätt oerfaren av nära relation till kvinnor. Ensam redan under barndomen. Förstås ingen flickvän heller. Flera skolkamrater hade redan på högstadiet. Inte förrän ett par år innan flytten från hemstaden var jag ihop med en jämnårig från folkpartiets ungdomsförbund (numera liberala). Hon bodde i Stockholm. Ibland besökte hon föräldrarna i Västerås och jag var aktiv där. Möttes under ett sommarläger. Är man snart trettio borde man ha familj och ett välbetalt jobb. Första arbetet i Stockholm var som receptionist vid folkpartiets partikansli, så nåja.

Där satt hon. Ljust halvlångt, något lockigt hår och ett varmt leende. Kände pirr i magen. Hon var verkligen söt! Det var Lisu. Närmare mig bordet. Såg att kvinnorna var ensamma. Hälsade lite försynt. Fick slå mig ner. Beställde ett glas rött vin. Öl var inte riktigt min grej. Idag klädd i halvt uppkavlad brun kavaj, blå jeans och ett par beige lågskor. Tyckte om att ofta klä sig moderiktigt. Fångade hennes kraftiga mjuka lätt solbrända armar. Det var inte så billigt i Estland efter att man återinfört den egna valutan, Eesti krooni. Den ryska rubeln var sedan länge närmast värdelös. Bredvid satt idag hennes mörkhåriga väninna, som jag senare skulle få möta när vi möttes i Tallinnförorten Mustamäe. Vi pratades vid en hel del. Innan jag lämnade restaurangen hade jag bytt mitt visitkort mot hennes adress och telefon nummer. Hon hette Ly Liik och var 32 år. Själv var jag bara 28. Mörk sensuell baryton kontrasterande ljusblont hår, svagrosa läpparna och de blåbruna ögonen.

Nu har jag redan hunnit vandra runt en stund tills tiden upphör. Blir stående framför trappan till huset där hon numera ska bo. Pirrigt illamående. Fjärilar brukar man säga. Och svettiga fingrar. ”Hjärtsvikt”? Magkramp. Fortsätter sedan till den gata där hon nu ska bo på, Koidu tänav. Letar efter husnumret och finner det. Ringer på. Tankarna rusar. Vad ska jag säga? Hur ska jag möta henne? Handtaget rör på sig. Torkar av svett från händerna. Sekunden har stannat. Där står HON i dörröppningen i en mörkgrå städrock. Rufsigt hår. Diskborste i handen. Gud, vad jag saknat hennes famn. Bor med sina föräldrar och sin 7årige son.  Äntligen skild från barnets pappa. Året innan var hon gift. Samma vackra och sensuella kvinna som tidigare. Djupa ljusblå ögon. Vackra små örsnibbar. Lätt rosa gräddmjuka kinder. Försynt varmt leende. Idag spänt. Lätta frosskakningar i händerna. Skulle jag fatta hennes hand. Vill bara smaka hennes varma heta läppar av söta smultron. Knäppa upp kappan. Smeka henne bröst under Bh:n och låta hennes varma fingrar smeka mig. Ser oro i hennes ansikte. Hastigt möte.

Lämnar trappan och går iväg. Får inte bli sedd. Hon kommer nervöst ifatt mig. Promenerar en längre stund en bit bort. Tystnad. Rynkor i pannan. Sedan kommer rösten lågmäld. Vi ska inte träffas mer. Bäst för oss båda att släppa taget. Hennes sista brev kom för snart ett år sedan. Förra sommaren. Strax före vårt hastiga möte i Kuressaare centrum. Hade sonen med sig. Möttes på ett kafé. Redan då kände jag att hon var på väg bort. Att vår romans var slut. Känner spänningen och smärtan i kroppen. Aldrig mer. Den fina tid vi haft får bli ett minne för oss båda. Hon försöker att inte möta min blick. Värmen från hennes hud söker kontakt. Greppar hennes hand. Samma fingrar som rörde mig i våra ömmaste ögonblick. Men hon har bestämt sig. Hennes liv gungar. Behöver vila. Mina antydningar orkar inte tränga in. Fötterna rör sig sakta i gruset. Lyssnar till hennes andetag medan hon försöker berätta om sin nya situation. Föräldrarna vet inget om mig, ingen annan heller förutom några nära vänner. Hon såg vår relation mer som en desperat flört. En kärleksaffär. Har nog aldrig varit någon Humphrey Bogart eller Sean Connery.  Närmar oss skiljevägen för avskedet. Båda stannar till. Hon ger mig en försiktigt varm kyss. Vänder mig om och går vidare. Vill vända mig om men tvingar mig själv att avstå. Jobbigt så in i helvetet. Stod inte upp för henne. Var inte tydlig med vad jag ville, om jag själv egentligen visste det? Sekunderna jag höll om hennes mjuka hand finns kvar i mina tankar. Tillbaka i centrum. Är det så man vänder och börjar på ett nytt kapitel? Allt forsar fram. Första mötet på grillbaren här i Kuressaare, kramen i Tallinns hamn när jag kom med båten från Stockholm några månader efteråt, hennes varma lår i Mustamäe dit vi åkte från hamnen, vodkafesten i Kuressaare ytterligare ett halvår senare… våra små intima samtal i sängen om framtiden.

Sitter på sängen i ett av de små rummen på samma vandrarhem som innan första mötet. Vill bara härifrån. Så mycket minnen. Varför fick jag henne inte i säng kvällen efter vodkasänket? Åtrån efter henne, som var osläckbar efter nätterna i Mustamäe utanför Tallinn, för bara ett halvår sedan, skär mig i hjärtat. Hur fan kunde jag idag bara få henne att vandra ifrån mig där på gatan utanför hennes hem? Såg tårarna i hennes ögon innan hon vände sig om …