Tartu och möte med folkfronten

 

Fukten ligger som en hinna på fönsterkanten. Kylig kväll i december 1989. Sitter på en restaurang i centrala Tartu med Mart Orau, ung representant i den lokala folkliga folkfronten som har fått tillstånd att verka i landet. Jag vet inte om det är helt sant men så uppfattade jag det. Tid av osäkerhet. Nya Sovjetledarens glasnost skapar väntan på något. En femtioårig ockupation. Inte många har upplevt annat i landet. Moskva bestämmer allt med vapenmakt. Människor anpassar sig till ett liv som obestämt, övervakat och torftigt. Alla dagliga behov styrs av centrala femårsplaner. Oppositionen tystad. Resor utomlands beviljas av myndigheterna. Hur länge finns denna nya frihet? Sovjetledare har avsatts tidigare. Hur uppfattar Mart läget? Fortfarande rätt tyst från omvärlden, förutom regeringar som uttrycker sitt stöd. Vi är de första från Sverige som besöker fronten i Tartu. Vad kan vi göra? Vad förväntas av vårt besök? Berättar att priserna hela tiden stiger. Ransoneringen sedan kriget, han menar andra världskriget, blir allt svårare att leva med. Inte ens vad man kan odla själv på egna lotter räcker. Sådana som man i Stockholm har för en trevlig fritid och för att det är trevligt med lite egen odlat. Under många år var jag ofta i Lövsta där ett äldre par hade en kolonistuga. Överallt stod man och påtade. Men här blir man aldrig mätt.

Och nu sitter vi här i Tartu, medan hyllorna i affärerna gapar tomma, i väntan på att få något att äta. Minns under min första resa när man levde under en sovjetisk terror. Följde med min första kontakt, baptistpastorn Jaan Puussag, till lokalbutiken. Behövde något till kvällen. Klev in i en liten hörnfastighet. Tomma hyllor. Förutom några burkar med inlagda grönsaker och en ynkligt liten sladdrig korvstump. Kvinnor som redan var här stod liksom lakoniskt och tänkte ”vad” kan man handla. Personalen såg passivt på. Vad annars kunde de göra? Pappa brukade ibland berätta för oss barn om matbristen och ransoneringen under andra världskriget. Då fick man blanda i bark i brödet för att det skulle mätta. Eller så fick gå att lägga sig hungrig. Det var på 1940-talet.

På den vita fläckiga duken står ett vitt askfat. Det är allt. Inga assietter, inget bröd eller några glas som jag är van vid hemifrån. Nästan folktomt. Längre bort en grupp medelålders män. Skränar så det hörs. På bordet några halvtomma flaskor och glas. Tror de är berusade av vodka, vad annars kan man lätt få tag på den här tiden? Dövar smärta och tillfällig ångest. Ibland kommer någon ur personalen in i rummet. En lång medelålders kvinna tar upp beställningen. Talar bara ryska med Mart som artigt svarar. Inget leende. Känsla av tristess i hennes uttryckslösa ögon. De har ju inget att servera, nästan. En yngre manlig går runt i matsalen och plockar. Också han verkar vara någon annanstans i sina tankar. Ser aldrig på oss. En tid av uppgivenhet men samtidigt, upplever jag hos Mart, en väntan på någon förändring.

Väntar att maten ska komma. Ryssarna blir allt mer högljudda. Flaskorna tomma. Fyra män med rufsigt hår, mörka ögonbryn och knallröda fejs. Kraftigt byggda i smutsiga gabardinbyxor, dagens enda klädnorm i Sovjetunionen. Jeans hade funnits en tid men inte de mest hippa i västvärlden. Dessutom något säckiga med vida slafar som jag minns från mina första år i skolan på 70-talet. Skjortorna uppknäppta och hänger halvt utanför. Dyngfulla. En av dem kommer fram till oss. Kanske förstår de att vi är utlänningar. Mart vill att vi nonchalerar dem. Påträngande alkoholstank. Plötslig knuff. Personal kommer och får bort dem. Hur upplever de själva situationen? De förstår förstås att vi är utlänningar. När kom någon hit senast? Maten. Som så mycket annat är det även matbrist den här tiden. En liten slamsig kokt köttbit. Kan man beställa stekt, knappast? I så fall hade Mart gjort det med tanke på hur han ser på vårt besök. Västerlänningar är sällsynta. Fortfarande är intresset inte stort i Sverige. Ska komma med Måndagsrörelsen för landets frihet ett par år senare. Då riksdagens partier utom vänstern genomför manifestationer på Norrmalmstorg. Allt större oroligheter i de baltiska staterna. Små lite hårda potatisar och några skämda grönsaker. Skär bort mest fett på köttet. Betalningen? Mart insisterar på att folkfronten bjuder men till sist övertalar vi honom att låta oss. Jag har en tjock bunt med ryska rubel, för mig inte värt något men här. För 100 svenska kronor får man flera månadslöner i rubel. Skulle senare komma att lämna landet med halva rubelbunten kvar. Gav nästan allt till vår vän i Estland. Och de sista fick jag lämna kvar i tullen mot ett kvitto. Förbjudet att föra ut ”värdelösa” ryska kontanter. Kvittot skulle sedan finnas kvar i min källare.

Redan innan resan från Stockholm hade jag och Mart haft kontakt. Var yngst i föreningen. Drygt 20 år, lite skäggstubb och enkelt klädd. Kunde lite svenska, möjlig förklaring till att han kan ha varit någon form av sekreterare och kontaktperson med utlandet. Hur jag fick hans namn minns jag inte riktigt. Kan ha varit genom folkpartiets riksdagskansli. Kände några liberaler från ungdomsförbundet eller… De kan ha haft några försiktiga kontakter med folkfronten. Några år före Internet. Minns samtalet på en krasslig linje. Telefon var också en bristvara som så mycket annat. Bara ett år efter jag flyttade från min trygga hemstad och tills nyligen börjat arbeta på Årsta sjukhus.

Promenerar senare på kvällen runt på en grönbrun heltäckningsmatta. Tänker på vårt samtal på restaurangen för någon timme sedan. Skorna har jag tagit av vid ingången. Mart övervakar kaffebryggningen. Doft av svensk Gevalia smyger sig ut från det lilla köket. Har med det som gåva. Allt västerländskt är åtråvärt men förstår snart mest kaffe. En folkräkning pågår. Alla ester och estländare med medborgarskap före rysksovjetiska ockupationen registreras. Allt ska, enligt honom, avslutas till våren med en allmän folkkongress. Tänk två år senare, efter det första fria valet 1991 och utropad självständighet, skulle de själva sitta vid makten i stadens rådhus från svensktiden. Lådor med papper och pärmar överallt. Uppslagna listor borden. En febril aktivitet som ligger nere inför kvällens möte med oss.

Varför är jag egentligen här? Förutom mitt intresse av svensk historia och närheten till en ”bortglömd” granne, var jag politiskt aktiv inom liberalerna (dåvarande folkpartiet). Nyfiken hur livet var här och att det var en mycket turbulent tid. Svårt att senare förklara för de som inte var här just nu. Alla som redan samlats är försiktigt optimistiska. Slutmålet är att återupprätta den fria demokratiska republiken, fast det talar man förstås inte så högt om. Myndigheterna får inte störas alltför mycket. Vilka är vi egentligen i deras ögon? Jag har ingen position och min vän Mattias arbetar på den kristna veckotidningen Sändaren. Upplever att det inte kom så många västerlänningar hit under den här dramatiska hösten/vintern efter Berlinmurens fall. Det bekräftar senare Mart. Fast kontakter finns nog. Hur kunde jag annars komma i kontakt med dem? Dramatisk tid. Står och tittar på några böcker. Estniska och ryska. Alla är inte antiryssar. Även de är nedtryckta av övervakningen. En av männen i rummet är Heno Sarv, etnogeolog och stor kännare av det finsk-ugriska folket i Ryssland. Försöker prata med honom. Obetydlig engelska. Men som jag förstår har han på 70-talet studerat geografi vid Tartu universitet. Idag vid 35 års ålder är han biträdande chef vid estniska nationalmuseet i staden. Minns inte mycket mer än att han senare under samtalet kring bordet var mycket påstridig. Någon tid senare när en estnisk kongress bildas i huvudstaden, osäker om hur ockupationsmakten tänkte, var Heno Sarv från dagens möte en av dess medlemmar. Sex år senare 1995, kandiderade han för högerlistan i Tartu till landets parlament, Riigikogu, men kom inte in.

När alla har kommit sätter vi oss vid det stora avlånga konferensbordet. Sorlet har redan börjat innan. Marts svenska hjälper mig att förstå vad de diskuterar. Minns inte varför men han var mycket intresserad av svenska språket. Läser texter han kommer åt. Stadens universitet har en skandinavisk institution. Kan han ha fått tag på böcker från deras bibliotek. Han säger i varje fall det. Fast utländsk litteratur är hårt granskad. Kaffe serveras. Några vänliga ord från de som kunde lite engelska. Får möjlighet att berätta om min resa hit, om mina funderingar kring dagens situation och vad jag gör i Sverige. Diskussionen fortsätter. Mart försöker förklara på svenska. Kaffet smakar gott. Det estniska är mest blaskigt surrogatkaffe.

Tidigt den här morgonen stod jag och väntade utanför estniska journalistförbundets hus i Tallinn. En taxi plockade upp oss. Ända in i det sista var det mycket osäkert om det skulle bli en resa till Tartu. Svårt att få tag på bensin, liksom det mesta som var nödvändigt för ett fungerande samhälle. Hade fått träsmak efter några timmars resa. Behövde hela tiden röra på mig. Sovjetisk Lada. Hård brun läderklädsel. Dålig ventilation. En tunn kylig dimma rörde sig när man pratade. För att resa utanför Tallinn tvingas man ha med sig en kontaktperson. Vår var en lång och smärt 25årig ung kvinna som arbetade på estniska journalistförbundet. Själv var jag just 26 år fyllda. Som Hon satt framme vid chauffören och pratade ryska med chauffören. Han var ryss.

Stora öppna fält så långt ögat nådde. Tomt och öde. Vinterdvala. Frös lite i fingertopparna. Satt på väg till bland annat ett besök på landets universitet och, om möjligt, fast ingen annan visste om det, träff med några ur den godkända folkfronten. Resan till Estland började först i Stockholm. Min reskamrat hade fått kontakt med en missionspastor i Keila, strax utanför Tallinn. Resedokumenten behövdes dock ändå hämtas ut på Journalisternas hus i Tallinn. Ibland vände kvinnan sig om och berättade något om resan eller frågade om varför vi var här. Hennes engelska var knagglig. Hon var mycket försiktig. Hur mycket förstod chauffören? Hon berättade lite om journalistens vardag i dagens sovjetiska samhälle, om ransonering på allt och var mycket nyfiken på vad vi verkligen ville göra i Tartu. Klädsel oklanderlig för den här tiden i landet, lätt utsvängda jeans med lila knytblus.

Resan gick rätt fort då det var mycket vi ville hinna med innan vi skulle vara tillbaka i Tallinn samma kväll. Om vi skulle klara det? Bensinransonering också. Köer till allt nödvändigt här i landet som bröd, skor, kylskåp och mycket annat. Myndigheterna hade stort behov av full kontroll. Befann oss i ett ockuperat land sedan andra världskriget. Misstänksamheten var stor. Vem körde? Visste inte. Han talade bara ryska. Var myndigheterna inblandade? Troligen en helt vanlig arbetande man arbetande på något taxibolag de hade ringt upp. Gles trafik. Öppen åkermark. Skogsdungar och lite större skogspartier längre bort. Närmade oss Tartu. Svängde av huvudvägen E263. Passerade ett större område med tät låg bevuxen skog och stora öppna åkerfält.  Sovjetiska plansystemet krävde gigantiska jordbrukskollektiv. Ibland ett vågspel. Om det inte fanns bensin tillbaka? Hotellrum var inte ordnat i Tartu. Tillståndet gällde bara en dag, den dag jag reste. Min första utlandsresa. Året innan lämnade jag ensam min hemstad för första gången. Var bara att lita på andra, min reskamrat från Sverige, journalistförbundet, guiden och chauffören.

Vid infarten till Tartu en rondell. Körde in till centrum via Ilmatsalu tänav. En ofantligt lång kö med bilar längs vägen. Kanske drygt hundra meter. Flera med dörrarna öppna. Personer rökte och pratade med varandra. Ingen visade någon irritation. En vanlig situation i den tidens Estland? Alla väntade på bensin som kanske skulle komma till macken. Sverige under andra världskrigets isolering?! Då löste vi det med gengasbilar. Här väntar man. Tålmodigt. Flera står med dunkar i händerna. Cigarettstumpar från mungiporna. Vid bensinstation! De som fyllt på lägger sina stora dunkar i bagageluckorna och rullar sakta iväg. Sovjetunionen är en av länderna med mest olja i världen. Ransonering?

Tidig förmiddag. Stannade utanför universitetet i centrala gamla staden. Luften grå och fuktig. Några få personer promenerade längs promenaden utanför entrén. Satt ner foten i en kladdig grå snösörja. Fukten kröp in under byxorna och under kragen. Försökte röra på mig för att hålla värmen. Inte kyligt men fukten tog sig in överallt. Början av december och vintern hade svårt lägga sig. Stod framför den vita nyantika byggnaden. Den svenska, finska, västtyska, sovjetiska, amerikanska och estniska flaggan var hissade bredvid varandra. Byggnadsställningar på flera platser i närheten vittnade om ett försök att renovera de gamla stadsdelarna. Förfallna fasader. Puts hade fallit i stora bitar på marken blandat med mycket rost och annat skräp. Såg inga hantverkare. Kanske för tidigt eller så har ransoneringen gjort att de inte kunnat komma. Känslan av förfall var påtagligt. Kontaktpersonen följde med in.

Stod i entréhallen. Informationsskylt på estniska, ryska och engelska!? Här kändes omvärlden lite mer påtaglig. Skandinaviska institutionen? Hennes estniska och ryska hjälper oss hitta fram. Vi skulle ta korridoren till vänster. Trappan upp var bred och tung. Sten. Betongväggar med marmorreliefer. Några av institutionens klassrum låg på andra våningen. Stod utanför en stor trädörr i en vit vägg av träfaner. Fönstrets ljus lyste upp de ljusa väggarna. Kunde läsa på estniska och svenska. Kan man gå in här? Finns någon här just nu? Knackade. Öppnade försiktigt och tittade in. Röster. En kvinnlig lärare satt med några ungdomar i en ring mitt i det stora rummet. Diskussion pågick som avbröts av mitt besök. Ett välkommet när det förstod att jag var från Sverige. Fick komma fram och presentera mig. Några kvinnliga studenter ville gärna visa mig runt i staden och prata.

Lämnade dem och väntande utanför. Övertalade nu kvinnan från journalistförbundet att vi klarar oss själva. Att vi senare på eftermiddagen, innan återresan, skulle besöka den estniska folkfronten, sa jag ingenting om. Det ingick inte i det visum vi lyckades få genom journalistförbundet. Hon skulle besöka några släktingar. Kommer överrens om att träffas igen tidig kväll i universitetets foajé. Till dess ska hon även ha hunnit träffa vår förare igen med hopp om bränsle för resan tillbaka till Tallinn. Kände viss oro, vadå ”hopp om”? Jag och min reskamrat satte oss på en bred tung stenbänk utanför. Dröjde väl en dryg halvtimme. Trädörren öppnades och alla vänliga studenter lämnade lektionen. Många leenden. Två av de kvinnliga studenterna hade tid att under någon timme visa oss runt i staden.

Vi började med att vandra runt i den stora vackra parken som omgav bland annat universitetet. På baksidan fanns en liten park bestående av några träd, buskar och ett par vackra men mycket slitna flagnade bänkar. På gräsplätten ett litet stenblock som saknade staty, enligt studentskorna, den tidigare svenske stormaktskungen Gustav II Adolf.  Fortsatte förbi ett stort f.d. krutmagasin från svensktiden. Idag är det ombyggt till ett av de populäraste inneställena med dans och en liten restaurang. Besökte platsen själv för första gången några år senare. Rundturen tog en sväng ner mot de centrala delarna och floden Emajögi innan vi tidig eftermiddag sa adjö utanför universitetet.

Gick runt en stund medan de hade börjat smådugga. Stannade till vid ett hus vid Ülikooli 17 mittemot Universitetet och knackat på en dörr på andra våningen. Med mig hade jag en vän från Stockholm som hade släktingar i landet. Han var också journalist. För att få resa utanför huvudstaden krävdes särskilt visum till varje plats. Ett tillstånd som man bara kunde söka från dem som hade lämnat en inbjudan. Besöket i Tartu var ordnat av estniska journalistförbundet. Ett artighetsbesök i staden och till universitetet. Stod utanför dörren till den lokala folkfrontens lokal. Ett besök som jag valt att hålla tyst om. Släpptes in av Mart. Mörkt ute. Dämpad gul belysning i rummet. Viss aktivitet pågick i det närliggande rummet. En väntan låg i atmosfären. Väggar prydda av tavlor med estniska motiv, några pamfletter för folkfronten och en väggmatta längs ena långväggen. Efter mötet var det dags att röra oss tillbaka till Universitetets framsida. där vi skulle möta upp vår guide för resan tillbaka till Tallinn. Tog Mart i handen och lämnade lokalen. Vad hände med honom senare? Har inte tänkt så mycket på det förrän den här texten skrevs. Fann hans namn på Internet och en Facebook-sida. Väntar att det kanske kan vara samma person.

Restaurangbesöket avslutas.  Nu väntar någon timme på eftermiddagen innan vi ska söka upp ett möte med den lokala folkfronten. Efter det vet varken jag eller min reskamrat något om. Har bestämt möte med vår guide senare på kvällen vid entrén till Universitet. Har vi bensin för återresan till Tallinn? Om inte, vad ska då ske?