Resan till Kairit

Våren 1781 stod estlandssvenskar från de näraliggande socknarna på den lilla landsvägen. Vi befinner
oss på den estniska ön Dagö (Hiiumaa på estniska). Man hade fått nog av plågorna från de svensk-tyska godsägarna på ön. Området hade i flera årtionden nu varit ryskt, sedan man tog det från svenskarna efter det stora nordiska kriget. Man lät ändå den svenska adeln få behålla sin mark och sköta det som man alltid har gjort. Prästen stämde denna vårdag upp till en sista spontan psalm. En klingande svenska ljöd för sista gången bland träden. Spänd spänning. Tomma blickar. En och annan tår torkades av. Vagnarna lastade. Djur som inte kunde följa med var redan slaktade. Dörren till mangårdsbyggnaden hade låsts och högaffeln ställd mot ladugårdsväggen. Kanske de sista minnena man bar med sig när hjulen började rulla över gruset iväg mot öns södra udde.  Katarina den stora, kejsarinna av Ryssland, hade lovat de som gav sig iväg fin bördig jord nere vid Svarta havet, i det som nu är en del av södra Ukraina. Flera år senare skulle jag själv sätta ner mina fötter i gruset vid byns enda busshållplats. Kände ingen. Ville bara försöka prata med någon, se deras svenska kyrka och resa vidare dagen efter …

Ristimägi. Namnet på skogsgläntan. Korsen står kvar än idag. Eller kan de vara nerslagna som minne från dem som blev kvar. Vilka? Idag finns platsen med i turistbroschyren. Men vad som egentligen hände. Vad de tänkte och kände vet man inte. Först skulle de ta sig över det blåsiga sundet till fastlandet med riktning mot Haapsalu. Sedan över de stora ryska vidderna. Hjulen skulle inte sluta rulla förrän man stod ner vid Dnepr flodens mynning vid svarta havet, en plats som senare fick namnet Gammelsvenskbyn. En plats jag själv skulle sätta ner foten på från en buss och hälsa på några av de äldre svensktalande i mitten av 90-talet.

Står en sommardag 1995 vid relingen och ser ut över Östersjöns vågor, eller Västerhavet som estländarna sa. På något vis har de andra öarna lockat mer eller tillfälle har ännu till idag inte med ödets nyck styrt mig hit. Visste att Dagös outforskade platser en dag skulle lyckas föra mig till dess mark, fast inte som jag föreställde mig innan mötet med en ung estnisk kvinna vid turistbyrån i Kärdla. Andas djupt in havets friska vind. På väg ut från Virtsu på fastlandet, över havet, och till hamnen i Heltermaa. Som vanligt med min cykel, en blåvit Crescent med fem växlar och en smalare sportsadel. Den har redan varit med om flera Estlandsbesök. Redan sommaren 1992 på tåget till Narva, när jag cyklade tillbaka från Ryssland mot estniska gränsen en natt och längs grusvägarna till en gammal estnisk kvinnas gård på Saaremma med övernattning i hennes hölada. Med fantasi kunde man se alla skrapmärkena från grusvägarna.

De senaste åren har jag satt min fot på flera av både de stora och små öarna; Stora- och lilla Rågö med rester av sovjetryska flygets skrot, Ormsö där Maria Murman bodde, Ösel med så många minnen och Runö i Rigabukten där jag blev biten av en vild hund. Platserna påminner alla om Gotland. Karga klippor, lågväxande torrt gräs, hedar och glest växande tallar. Finns även skogar och åkermark på de större. Nyfikenhet att få se platser så nära fick mig att ge mig iväg. Dessutom gammal svenskbygd fram till andra världskrigets slut, tänka sig! Innan jag satte min fot här visste jag inte mycket annat än att svenskar hade bott här i århundranden och förstås vad som troligen hade hänt vid Ristimägi. En tidigare vän från första Estlandsresan, pastorn Jaan Puusaag i Keila, hade sedan länge sitt sommarställe på ön. Mer visste jag inte. Att jag fortfarande var så blyg och tafatt när jag träffade nya bekanta. Kunde ha besökt dem redan 1992 under första egna rundresan.

Känner lite illamående. Har börjat blåsa upp. Små vita gäss guppar på vågorna. Där de små rör sig är det inte långt till deras föräldrar. Vinden tilltar. Till vänster ligger vid horisonten den stora ön Saaremaa. Där en underbart sensuellt attraktiv kvinna bor. Hade under något år en, låt oss säga, tillfällig het romans. Fast det gick ibland flera månaders brevväxling mellan mötena. Någon Casanova var jag nog inte, ännu, minu kuum kallis Lisu. Blev några härligt varma nätter i Mustamäe utanför Tallinn. Tog plötsligt ett abrupt slut med avsked längs vägen nära hennes föräldrahem i Kuressaare, öns huvudort. Ja, hon var förstås även nyss nyskild och nu ensamstående mamma till en sjuårig pojke. Alltså så komplicerat för lilla mig…

Till höger om Hiiumaa ligger den mindre, men bland svenskar mer kända, Ormsö. Här bor bland annat Maria Murman som nog är den mest kända estlandssvenska profilerna. Blev några besök och fina egna promenader på ön. Alltför många rester av tidigare svenska gårdar. En mycket trevlig hamnkapten som tog mot mig redan första resan till landet, november 1989. Förolyckades några år senare och efterlämnade sin tysta ödmjuka änka. I början av 2000-talet tog Marias tid på jorden slut, fast det sa hon alltid till mig vid varje avsked. Och några år senare somnade hamnkaptens änka in på ett äldreboende i Haapsalu.

Vid fiket i Heltermaa hamn tar jag en kopp estniskt kaffe, långt godare än första koppen surrogatblask i Tallinn under Sovjetestlands sista tid vintern 1989, månaden efter Berlinmurens fall. Hör nu både engelska och estniska. Trevligt kafé med rutiga dukar. Spartanskt inrett. Ljust trä. Vita plastbord. Receptionsdisk med turistbroschyrer och möjlighet att betala bensinen från pumparna utanför. Två lastbilar står snett parkerade. Andra är på väg att rulla på färjan tillbaka till fastlandet. Också några bilar, ett par cyklar och en kvinna med hund. Så fridfullt. Kartan i min hand visar att öns huvudort Kärdla ligger på norra sida. Bör inte vara så svårt att trampa dit på några timmar. Morgonkylan har släppt. Värmen känns genom de stora glasfönstren. Utanför står min cykel parkerad.

Är nu van med de estniska grusvägarna. Den svåra backen upp från järnvägsstationen i Petseri på gränsen till Ryssland (som är en helt egen historia), några vändor på ön Saaremaa, en sväng runt Ormsö och flera dagar längs västkusten. Rullgrus, dunsar, ond svanskota, dammigt, ingen punktering men några vurpor. Vad som väntar mig efter Kärdla vet jag inte. Enligt turistbroschyrer finns bland annat en vacker fyr på öns västra sida och det redan nämnda Ristimägi. Passerar avsides snidade hus på vänster sida. Även här, liksom på många platser över hela landet, finns ett stort behov av renovering. Flagnade färgrester. Ogräs. Hängande fönsterkarmar. Ännu sommar 1995 och jag rullar smidigt längs den asfalterande vägen norrut, Heltermaa-Kärdla-Luidja mantee. Ett gult postkontor är öppet.

Tidig förmiddag. Vill trampa på när jag känner mig som piggast. Solens värme har lagt sig som en filt över min rygg. Kepsen skyddar ansiktet. Cykelväskor baktill. Liten vit plastkorg på styret. I packningen en sovsäck, ombyte i dubbla plastpåsar och en kartbok. I plastkorgen brukar jag mestadels ha mat som jag köper från någon lokal lanthandel. Timmar passerar medan vägen blir smalare. Övergår till finare grus. Här och var ligger en enklare lada längs vägen. Ser inte mycket folk. Är ännu inte hungrig, men törstig. Så svenskt det kan bli. Sköna vägar. Åkrar. Skog. En bäck. Doft av nyslaget hö. Syrsors sång över fälten. Inte många människor. Fast jag är inte riktigt den där spontana som pratar med alla. Det kunde min mamma, till pappas ibland tröttsamma irritation. En promenad till stan kunde ta olidligt lång tid, tyckte han.

Passerar Pühalepa kirik till höger bortom en liten åker. Enkel vitkalkad kyrka med högt smalt torn. Liknande har jag sett flera av under mina cykelturer söder om Stockholm. Avtagsvägar som slingrar sig in i skogen eller korsade en åker. Solen värmer. Vinden fläktar lätt min kortärmade tröja. Tar försiktiga svängarna. Har inte bråttom. Njuter. Bromsar snabbt in efter samhället Tempa. Ordet ”Ölu” står på kortsidan av ett gult garage. Kanske ska jag prova ett glas estniskt öl, varför inte. Jag är ensam på tur i landet. Kan bli ett fint eller mysigt minne att ta med hem. Ställer ifrån mig cykeln. Hittar någon som förstår vad jag vill köpa. Sätter mig på en vit stol vid ett campingbord. Går över till cykeln för att rigga kameran och lyckas ta en ”selfie” på mig sittandes och njuter av ölen med fjärrutlösaren. Tung fyllig smak. Styrkan?

Känner snabbt att värme med ett litet för stark öl ger viss dåsighet när jag satt mig upp på cykeln igen. Ingen vet att jag är här. Fanns ännu ingen mobiltelefon. Hade några veckors semester från jobbet som receptionist hos folkpartiet i Stockholm. Levde ensam. Träffade ibland min bror som också bodde där. Satt här med cykeln och packning lutad mot en gärdsgårdsstolpe. En svags fläktande vind. Värmande sol. Insektssurr. Doft av sommar. Lämnar glaset och trampar vidare. Minns efteråt inte mycket av cykelturen annat än att bena kroknade. Lång raksträcka utan slut. Närmare slutmålet skymtade i min dimmiga ögonvrå skylten ”Kärdla Lennujaam”, som betyder flygplats på estniska. Lätt illamående. Fläktar med tröjan, av värme och effekten av alkoholen som inte så lätt avdunstar i kroppen utan istället rusar runt i blodet. I nästa ögonblick fryser jag. Dagen går mot sen eftermiddag.

Skymtar utkanten av mitt slutmål. Håller upp min lilla kartbok över större samhällen i Estland. Kärdla. Ett turistcentrum ska finnas i centrum. Passerar hyreshus byggda under ockupationstidens början, 1940- och 50-talet. Huvudintrycket är ändå en idyll liknande Trosa vid svenska ostkusten eller Vadstena. Turistcentret. Inrymt i en gammal brandstation. Bromsar in och ställer ifrån mig cykeln fullt synlig framför entrén. Tar kartan och kliver in. Ensam i ett ljust rum i vitt trä. Rakt fram en receptionsdisk med glasfönster baktill. Står en stund och ser mig omkring. Inga andra besökare. Tyst och fridfullt. Långt ifrån strömmen av turister med kameror och ett lätt tjatter. Ett litet halvslumrat samhälle vid norra spetsen av ön. Och fortfarande väntar landet på att utlänningar på allvar ska börja bila i landet.

Hälsar på en ung blond estniska med runda kinder och ett varmt vitt leende. Strax därpå kommer en något kraftig rödlätt ung man med fräknar som pratar engelska med amerikansk sydstatsdialekt. Hade valt att åka hit som volontär från någon form av frikår. Bästa sättet att få se en ny plats är att visas runt av de som kan området och som har egen bil. Jag visste inte mycket. Sliten efter cykelturen. Tidig kväll. Har som vanligt inte ordnat någon övernattning. Personerna vid turistcentret ordnar en sängplats hos en bekant. En äldre kvinna med ett rum på sin övervåning. Inte mycket händer före jag somnar förutom att de lovar att hämta upp mig nästa morgon. Sover tungt den natten. Ruset börjar lämna kroppen som känns tung.

Vaknar av ljudet utanför fönstret. Amerikanens bil står och brummar. De vill ge mig en rundtur längs norra ön. Tar plats i baksätet på en stor amerikanare med både tofs på antennen och sydstatsflagga baktill. Han hette Douglas Wells och är från Nebraska i USA. Hon Kairit Männiste med föräldrahem i Kohila en bit öster om Tallinn. Dit skulle hon senare komma att ta mig när vi nästa gång möttes, något som just nu inte alls fanns i mina tankar. Har gått knappt två år sedan min sista kontakt med Lisu och Oksana, en annan ung kvinna som på ett annat sätt betytt något för mig vid den tiden. Ukrainska som studerade vid universitetet i Tartu. Bodde några gånger hos henne i föräldrahemmet. Kysste henne en sen kväll nedanför Domberget i Tallinn. Senare gift med en ung ukrainsk man jag träffade vid ett tillfälle.

Douglas la in en växel och hans ”vrålåk” drog iväg så grusat tappade fästet. En verklig amerikanare med armen utanför förardörren så tofsvimpel i antennen vajade. Kairit satt bredvid honom och pratade med halv vänt huvud. Hennes blonda hårteser fladdrade till, kinden rödlätt av vinden och ett brett vackert leende. Röst mjuk som fågelkvitter. Vi var på väg till korskullen (Ristimägi, på estniska). Platsen där estlandssvenskarna som sagt enligt legenden mot slutet av 1700-talet höll sin sista friluftsgudstjänst innan avfärden till Ukraina, i södra Ryssland. Flera år senare var jag faktiskt själv på eget besök till platsen dit svenskarna drog; Gammelsvenskbyn, nära Dneprflodens mynning ut i Svarta havet.

Åren har nu gått sedan första mötet med Kairit och Douglas. anteckningar finns inte. Det jag i övrigt minns är att vi efter Ristimägi drar vidare västerut mot den berömda fyren i Köpu. Klättringen upp till dess torn var mer än krävande. Flera stopp för att hämta andan. Utsikt genom de små gluggarna över skogbeklädd mark och horisontlinjen. Märkligt hur mycket minnet väljer bort. Kairits ljusa mjuka ansikte med det breda vita leendet mellan de runda kinderna sitter etsat. Den ljuva varma rösten som ännu kvittrar i mina öron. Vid ett av stoppen tillbaka till Kärdla promenerar jag med henne längs en grusväg. Högt gräs. Varmt väder. Doft av åkerblommor och torrt grus. En skön lantlig känsla. En bit bort står Douglas med en annan amerikan som tydligen också var med på bilturen. Minns inte honom alls. Pratar hela tiden med Kairit. Varje gång jag vänder mig mot henne ser jag ett svagt varmt leende. Hennes ögon söker något. Får ett behov av att hålla om henne, kanske till och med våga på en kyss. Värmen från solen. Den enkla lantliga idyllen. Vibrationerna i luften. Kastar täta blickar bort mot de andra, som inget verkar uppfatta.  

Dagen efter trampar jag hela vägen tillbaka till hamnen, utan ett stopp för ännu ett glas öl. På färjan över ställer mig som vanligt vid relingen och ser på lappen med hennes adress, ja inte hennes men till en adress som inte Douglas känner till?! Hon var egentligen ihop med honom men kände tvekan. Jag hade även gett henne min adress. Under cykelturen från Virtsu, via Haapsalu och vidare mot Tallinn tänker jag hela tiden på henne. Mellan Haapsalu och Tallinn ligger ett litet samhälle, Padise. Där bor min bästa vän sedan ett par år, Jaanus Kaljurand. Kliver av cykeln vid hans gård för några dagars vila innan hemresan till Stockholm.

Hemma i Rinkeby, ett förortsområde i norra Stockholm med hög andel invandrare från, vid den tiden, främst Latinamerika och Etiopien, återgår allt till det vanliga. Cykeln i källarförrådet. Bilderna från resan insatta i album, ordningsam som jag alltid har varit. Fyller på skafferiet efter en promenad till Vivo-affären vid torget. Och på måndagsmorgonen tunnelbana till folkpartiets huvudkontor, där jag ansvarar för telefonväxeln. Med tiden ett rätt trist jobb. Hemma en enkel måltid vid teven. Kan sitta rätt länge i soffan innan jag gör något annat, som att duka av eller läsa en bok. Dagarna kommer och går. Händer ofta att jag tänker på Kairit i Kärdla. Vad gör hon nu? På dagarna i turistbyrån. På kvällarna med vänner och Douglas eller..? 

Vad hände egentligen? Hade varit på kort genomresa längs öns östra kust med målet att besöka huvudorten Kärdla samt försöka nå fram till Ristimägi, några mil in mot öns norra sida. Kanske kunde jag vid ett annat tillfälle denna eller nästa sommar göra ett längre mer välplanerat besök på ön. Och nu hade jag alltså fått känslor för en ny estnisk kvinna. Inte som Lisu, utan mycket ung och oerfaren av familjeliv. Vad höll jag på med? Var det verkligen klokt? Var Kairit ihop med den där amerikanske Douglas? Jo, minns att hon sa något vid något ensamt tillfälle att så var det. Osäker på vilket sätt med tanke på det jag upplevde på den där grusvägen medan fåglarna kvittrade och gräset doftade betagande.

Början av september. Läser första brevet från henne. Mellan raderna förstår jag att hon är blyg och osäker. Känner behov av att uttrycka sina tankar. Kärvänligt och öppet. Hon har mardrömmar och beskriver sina känslor med en rädsla för svarta korpar i sina brev. Jag anar inte riktigt, eller vill inte? Efteråt förstår jag att vad hon sökte var en trygg famn. En stabil man som kan ta hand om henne. Får det senare rakt i ansiktet när hon berättar det mot slutet. Skit också! Douglas får inte veta om vår kontakt. Hon är tveksam kring känslorna för honom, särskilt efter vårt möte. Vi skriver några brev till varandra. Jag försöker vara försiktig med tanke på situationen, kanske för tafatt så här efteråt.

Vid juletid hälsar jag på hos min bästa vän, Jaanus i Padise. Han ställer mig mot väggen, ser att jag har henne i tankarna hela tiden. Berättar. Ring henne och bjud över henne, säger Jaanus. Så blir det. Står där i hans kök och, med svettig hand, lågmält och fåordigt fråga om hon vill komma och hälsa på. Dock har jag inte sagt något om att hon redan har en pojkvän, eller hur hon nu kan tänkas se på den saken.

Möter upp henne vid vägen, där min vän första gången jag kom ensam med cykel tog emot mig. Ser ansiktet först i dörröppningen. Ett svagt leende. Lämnade Kärdla utan ett ord om mig. Skulle resa hem till sin familj över helgen. Klev nu av bussen från Tallinn. Den åker vidare. Tiden har stannat. Hon ger mig en varm kram. Sedan, oförberedd, en kyss på kinden. Greppar hennes smala varma hand och, med hennes ryggsäck över axeln, vandrar genom skogen till Jaanus gård. Har vikt bort samma grenar flera gånger tidigare. Råkar nudda hennes kind. Får en förstulen blick. Möter Jannus i förstugan. Presenterar henne. Hör att de säger lite estniska till varandra innan hon växlar till engelska med mig.

Dagen går. Visar henne gården och huggkubben där jag brukar hjälpa Jannus med vedhuggningen. Tar henne ner till ån och deras grillplats. Minns förra sommarens midsommarfest där. Sätter oss ner och pratar om våra liv. Hur det kom sig att jag cyklade till Kärdla. Mot kvällen äter vi en enkel middag med familjen. Kairit får sedan sova med mig i Jaanus bastu, alltså förrummet som brukar värmas upp med kaminen. Varsin madrass, kudde, lakan och en filt. Får fart på kaminen. När det är dags att lägga oss känns det fortfarande lite rått. Lägger madrasserna bredvid varandra och kryper ner. Känner värmen från Kairit innan jag somnar.

Dagen efter reser vi tillsammans till hennes föräldrahem i Kohila. En lite sömnig småstad några mil öster om Tallinn. Minns inget av tågresan. Byter i Rakvere, en knutpunkt söderut till Tartu eller österut till Narva och ryska gränsen. Passerat här flera gånger under mina tågresor runt i landet. Från stationen i Kohila är det inte långt till föräldrahemmet. Passerar under ett gråmulet duggregn bland annat en större å och, vad jag minns, en liten park. Huset ligger i ett mindre villaområde med likadana små gårdar. Möts av hennes moster, tror jag det var. En trappa upp och till vänster ligger hennes rum. En liten spaljé skiljer trappan med den smala korridoren. Rummet är inte stort. Hon erbjuder mig att sova i hennes säng. Av artighet föredrog jag gästrummet. Skulle nog ha tackat ja, inte vet jag. Efteråt tänkte jag att detta var nog ett djupt tecken från hennes sida, som jag inte vågade förstå. Hon är verkligen en mjuk och spröd 22årig kvinna med ljus och strävsamt behaglig röst. Var det ödet att vi skulle förenas eller blir hon ännu en kvinna som jag inte klarar av att hålla kvar. Vi fortsätter och brevväxla. Känner att hon mer och mer dras till mig samtidigt som hon söker efter en tydlig trygghet. Är jag det?

Fram emot våren tar jag emot henne i Värtahamnen. Bor fortfarande kvar i den norra Stockholmsförorten Rinkeby. Lägenheten ligger i ett rätt slitet hus nära centrum. Har ett rum med kokvrå på dryga 20 m² och en säng. Trångt. Har tagit upp en madrass från källaren, som jag fick när jag flyttade hemifrån fem år tidigare. Och hade kvar ända tills min dotters mamma flyttade in till mig i Farsta. Kairit stannade en vecka. Den här gången hade jag tagit ledigt. När min tidigare flickvän Oksana var här jobbade jag, inte bra.

Ett av de starkaste minnena är när vi går till diskotek La Isla vid Fridhemsplan med några av mina vänner från olika länder. Ett, tyvärr, misslyckat tillfälle. Ser att hon dansar mer med några av mina vänner än med mig. Fortfarande så förbannat tafatt och osäker. Vad jag minns har jag burit med mig detta ända sedan barndomen. Kanske blir det en signal från hennes sida att vi inte passar ihop. Egentligen en befängd tanke. Hon är bara 22 år och vill leva livet medan jag..? Istället blir jag sur och lämnar stället utan henne. En av mina latinamerikanska vänner tar hand om henne. Fick, berättade han efteråt, sova över hos honom på en madrass i hans vardagsrum inte långt från mig i Rinkeby. Själv reser jag hem i upprördhet. Sover nästan inget under natten. Tänker bara på henne. Hur kan det bli så här? Vad tänker och känner hon? Ett svar jag aldrig får då frågan aldrig ställs. Morgonen därpå ringer hon på. Ser på henne att situationen har gått in i en återvändsgränd, vilket jag senare får höra.

Det var redan planerat att vi ska ta tåget till min hemstad Köping och så blir det. Pappa hämtar oss vid stationen. Mamma är med. Efteråt berättade mamma hur bra hon tyckte om Kairit, så trevlig och hjälpsam. Även här går vi på ett diskotek, ovanför dagens Hemköp, som är mer lyckat. Har aldrig dansat i Köping, inte ens under min uppväxt. Förbannat också för min osäkerhet och ständiga oro att göra bort mig. Står i baren. Hon vill dansa och jag bjuder upp henne. Tafatt. Några berusade gör närmanden efteråt. Ställer mig aldrig mellan. Hon känner sig inte bra ”omhändertagen” får jag snabbt höra på vägen hem till mina föräldrar. Jag står inte upp för henne tydligt när andra närmar sig. Längs Köpingsån, den sista kvällen, beskriver hon sina tvehågsna känslor. Vill hålla mig hårt och samtidigt förskjuta mig. Kände redan på grusvägen en sugande men dock förbjuden attraktion. Det som ändå fick henne att göra slut var nog min märkliga tafatthet. Tillbaka i Estland blir det Douglas.

Avskedet sker i Tallinn sommaren 1996. Ringer upp mig och efter några tveksamma ord bestämmer träff i Tallinn vid Viru väljak, på gränsen mellan det gamla och nya, mellan gamla Stan och nya stadens hotell. Någon månad senare gifter de sig. Något jag flera år senare lyckades få fram genom sökning på Internet. Varför reser jag tillbaka? Troligen med en befängd tanke att få henne tillbaka, fast jag under hela färden över vet att det är slut. På plats ber hon mig att få tillbaka alla sina brev och säger med en avmätt kram adjö. Ser sorgset på henne. Tystnad. Varför är jag alltid en sådan idiot som aldrig vågar ta en kvinna i handen och fånga henne i min famn att hjärtan brinner? Vänder mig om och går ner för trapporna. Några timmar senare befinner jag mig ensam på båten hem till Stockholm.