Lisu, som en dröm

Befinner mig i Kuressaare, huvudorten på ön Saaremaa. Är på en egen fotoresa för att besöka och dokumentera de tidigare svensköarna. Har aldrig haft det som mål under tidigare resor. Hade på känn att det inte skulle bli så många fler resor hit närmaste tiden. Kanske aldrig mer. Var här även av en annan anledning. Dagen innan passade jag på att möta en tidigare kärlek för sista gången, Lisu. Av en tillfällighet möttes vi första gången två år tidigare. Arbetade på en bar som serverade mat. Jag var hungrig. Hon var ledig och var där med några väninnor. Hade aldrig tidigare vågat att bara gå fram och fråga om platsen bredvid dem var ledig. Fast att ensam bara resa över Östersjön utan tanke på att ha ordnat mer än övernattning hos en vän i Tallinn, var också märkligt så här i efterhand. Var knappt fyllda trettio. Singel och inget annat som höll mig kvar.

Stod innanför porten till Johan Smuuligatan 2b, upp två trappor. Var inte helt säker på att det var rätt dörr. Adressen visste jag. Minns att lägenhetsnumret också stod på breven. Några år sedan kom jag att kasta alla i ett försök att tvinga bort de absurda tankarna att jag en dag kunde få kontakt med henne igen. Skulle någon öppna. Bodde hon kvar? Hade i vart fall gjort det med son, man och dennes mamma. Mådde då inte bra sedan mannen drack. Var rädd för sin svärmor. Kanske därför som jag kom rätt i tiden, för henne. Behövde bryta sig loss från en omöjlig situation. Barnet? Hur tänkte hon där? Hur var hennes framtid i en liten stad? Mycket stod fortfarande still i ett samhälle som alldeles nyss brutit sig loss från årtionden av ockupation, centralstyre från Moskva och ekonomisk stagnation. Och hur tänkte egentligen jag? Fick de någonsin veta att hon var otrogen, med mig. Att jag tillät mig ligger med hans fru som han hade gemensamt barn med. Pressade försiktigt in knappen bredvid dörren. Svärmor öppnade. Har tidigare under dagen kommit med cykel och tagit in på ett studenthem vid Kingu tee, samma som då jag först mötte Lisu. Idag ett vandrarhem som heter SYG Hostel. Valde den här dagen att promenera hela vägen från studenthemmet. Står nu och blygt stirrar. Trevar mig fram på estniska

– Ja olen üks söber te Ly Liik. Sind homikust, palun..? Ei ole? Adress tänan?

Märkligt. Hon ger mig faktiskt adressen. Tackar och rör mig sakta nedför trappan. Promenerar längs Torni tänav med min lilla stadskarta ner till centrum. Stannar till vid baren där vi först träffades sommaren innan. Ligger i källaren till stadens rådhus. Då två år tidigare beställde jag den största och billigaste kyckling man kunde få. Sliten, hungrig och trött. Till höger, direkt innanför dörren, låg bardisken. Först lite svårt att se något eftersom det denna sena eftermiddag var starkt dagsljus. Här inne dunkelt. Källarvalvet hade medeltida stil med tegelväggar och valv. Ett par äldre män satt i baren med varsin öl och småpratade. Svepte och fann ett bord direkt till vänster, några steg framåt i rummet. En kvinna var snabbt framme och tog beställningen. Försvann lika snabbt runt hörnet till ett angränsande rum. Hungrig. Kycklingen försvann fort medan jag kämpade med servetten för att torka av mig allt som rann. Benen hade domnat. Flera timmars trampande från norra delen av ön, längs vindpinade stränder och snålblåst. Gäspade och strök fingrarna över ögonen. Kroppen ville sova. Jag ville något annat. Lät blicken sakta följa varje skrymsle, person och ljud i baren. Mest yngre, utom de äldre vid baren. Sorlet låg högt medan musiken låg som en mjuk matta för mina öron.

Längre in, där det dunkelt matta skenet av stearinljus, satt några yngre kvinnor för sig själva runt ett litet avlångt mörkt träbord. Stämningen var uppsluppen och några platser runt bordet var tomma. Innan jag behövde vidare för att hitta en övernattning ville jag försöka få kontakt med några i min ålder. Kan väl inte skada att slå sig ner en stund. Tänkte. Jag var nu 28 år och rätt oerfaren av nära relation till kvinnor. Ensam redan under barndomen. Förstås ingen flickvän heller. Flera skolkamrater hade redan på högstadiet. Inte förrän ett par år innan flytten från hemstaden var jag ihop med en jämnårig från folkpartiets ungdomsförbund (numera liberala). Hon bodde i Stockholm. Ibland besökte hon föräldrarna i Västerås och jag var aktiv där. Möttes under ett sommarläger. Är man snart trettio borde man ha familj och ett välbetalt jobb. Första arbetet i Stockholm var som receptionist vid folkpartiets partikansli, så nåja.

Där satt hon. Ljust halvlångt, något lockigt hår och ett varmt leende. Kände pirr i magen. Hon var verkligen söt! Det var Lisu. Närmare mig bordet. Såg att kvinnorna var ensamma. Hälsade lite försynt. Fick slå mig ner. Beställde ett glas rött vin. Öl var inte riktigt min grej. Idag klädd i halvt uppkavlad brun kavaj, blå jeans och ett par beige lågskor. Tyckte om att ofta klä sig moderiktigt. Fångade hennes kraftiga mjuka lätt solbrända armar. Det var inte så billigt i Estland efter att man återinfört den egna valutan, Eesti krooni. Den ryska rubeln var sedan länge närmast värdelös. Bredvid satt idag hennes mörkhåriga väninna, som jag senare skulle få möta när vi möttes i Tallinnförorten Mustamäe. Vi pratades vid en hel del. Innan jag lämnade restaurangen hade jag bytt mitt visitkort mot hennes adress och telefon nummer. Hon hette Ly Liik och var 32 år. Själv var jag bara 28. Mörk sensuell baryton kontrasterande ljusblont hår, svagrosa läpparna och de blåbruna ögonen.

Nu har jag redan hunnit vandra runt en stund tills tiden upphör. Blir stående framför trappan till huset där hon numera ska bo. Pirrigt illamående. Fjärilar brukar man säga. Och svettiga fingrar. ”Hjärtsvikt”? Magkramp. Fortsätter sedan till den gata där hon nu ska bo på, Koidu tänav. Letar efter husnumret och finner det. Ringer på. Tankarna rusar. Vad ska jag säga? Hur ska jag möta henne? Handtaget rör på sig. Torkar av svett från händerna. Sekunden har stannat. Där står HON i dörröppningen i en mörkgrå städrock. Rufsigt hår. Diskborste i handen. Gud, vad jag saknat hennes famn. Bor med sina föräldrar och sin 7årige son.  Äntligen skild från barnets pappa. Året innan var hon gift. Samma vackra och sensuella kvinna som tidigare. Djupa ljusblå ögon. Vackra små örsnibbar. Lätt rosa gräddmjuka kinder. Försynt varmt leende. Idag spänt. Lätta frosskakningar i händerna. Skulle jag fatta hennes hand. Vill bara smaka hennes varma heta läppar av söta smultron. Knäppa upp kappan. Smeka henne bröst under Bh:n och låta hennes varma fingrar smeka mig. Ser oro i hennes ansikte. Hastigt möte.

Lämnar trappan och går iväg. Får inte bli sedd. Hon kommer nervöst ifatt mig. Promenerar en längre stund en bit bort. Tystnad. Rynkor i pannan. Sedan kommer rösten lågmäld. Vi ska inte träffas mer. Bäst för oss båda att släppa taget. Hennes sista brev kom för snart ett år sedan. Förra sommaren. Strax före vårt hastiga möte i Kuressaare centrum. Hade sonen med sig. Möttes på ett kafé. Redan då kände jag att hon var på väg bort. Att vår romans var slut. Känner spänningen och smärtan i kroppen. Aldrig mer. Den fina tid vi haft får bli ett minne för oss båda. Hon försöker att inte möta min blick. Värmen från hennes hud söker kontakt. Greppar hennes hand. Samma fingrar som rörde mig i våra ömmaste ögonblick. Men hon har bestämt sig. Hennes liv gungar. Behöver vila. Mina antydningar orkar inte tränga in. Fötterna rör sig sakta i gruset. Lyssnar till hennes andetag medan hon försöker berätta om sin nya situation. Föräldrarna vet inget om mig, ingen annan heller förutom några nära vänner. Hon såg vår relation mer som en desperat flört. En kärleksaffär. Har nog aldrig varit någon Humphrey Bogart eller Sean Connery.  Närmar oss skiljevägen för avskedet. Båda stannar till. Hon ger mig en försiktigt varm kyss. Vänder mig om och går vidare. Vill vända mig om men tvingar mig själv att avstå. Jobbigt så in i helvetet. Stod inte upp för henne. Var inte tydlig med vad jag ville, om jag själv egentligen visste det? Sekunderna jag höll om hennes mjuka hand finns kvar i mina tankar. Tillbaka i centrum. Är det så man vänder och börjar på ett nytt kapitel? Allt forsar fram. Första mötet på grillbaren här i Kuressaare, kramen i Tallinns hamn när jag kom med båten från Stockholm några månader efteråt, hennes varma lår i Mustamäe dit vi åkte från hamnen, vodkafesten i Kuressaare ytterligare ett halvår senare… våra små intima samtal i sängen om framtiden.

Sitter på sängen i ett av de små rummen på samma vandrarhem som innan första mötet. Vill bara härifrån. Så mycket minnen. Varför fick jag henne inte i säng kvällen efter vodkasänket? Åtrån efter henne, som var osläckbar efter nätterna i Mustamäe utanför Tallinn, för bara ett halvår sedan, skär mig i hjärtat. Hur fan kunde jag idag bara få henne att vandra ifrån mig där på gatan utanför hennes hem? Såg tårarna i hennes ögon innan hon vände sig om … 

Min svullna fotled

Satt en stund i soffan. Det var sent på kvällen, närmare ett skulle jag tro. Klockan på väggen hade stannat för en tid sedan. Gick inte längre att få tag på några batterier, om man inte beställde från nätet förstås. Fotleden hade svullnat något. Började värka med pulserande tryck runt ankeln. Blev påkörd av en ung el-skoterförare på trottoaren utanför huset. Hade precis gått ut genom entrén med två soppåsar. Hann inte reagera. Kände bara en plötslig smäll mot höger ben. Tror han hojtade till precis innan. Sedan susade han bara vidare. Jag hade ju inte ramlat omkull. Vet inte vem det var, så hur gör man då en anmälan? Och varför? Ett mycket låg prioriterat ärende hos polisen. Särskilt nu när ett gängkrig pågår i Järva, ett utsatt område i norra Stockholm.

Tekoppen står fortfarande kvar på bordet. Borde lägga in den i diskmaskinen. Viker ihop Mitt i Södermalm. Tänk att det på några år har blivit så vanligt med skjutningar att rubrikerna har försvunnit från första sidan på lokaltidningen. Fast jag läser inte den lika ofta som tidigare. Kommer alltmer sällan i min brevlåda sedan de börjat med att man kan designa sitt eget nyhetsflöde med en app. Inget för mig. Min mobil är bara en vanlig knapptelefon. Reser mig sakta upp stödd med båda händerna. Värker i foten. Svårt att fortsätta min vanliga joggingrunda runt Sickla sjö. Behöver komma till vårdcentralen. Hur kan jag annars gå till arbetet? Fast på något jäkla sätt måste ta mig till deras öppna mottagning imorgon. Kan inte boka någon tid. App. Finns idag inget annat sätt. Hur länge kommer jag att ”överleva” utan en smartphone? Och sedan snabbt smälta in i epidemin med att kunna göra något utan den. Knappar in numret till Erik. Man kan lätt bli helt isolerad om man inte träffar någon. Kan någon komma utan hinder så är det ens bror. Annars har vi inte så mycket kontakt längre. Vem har det? Förutom på sociala medier. Inget svar på hela kvällen.

Haltar mig in till sovrummet. Min dotter vill kolla på Netflix i vardagsrummet. Nyheterna behöver ingen stor skärm. Gnisslar lite tänderna. Ont. Förbaskat ont. Få inte på datorn. Kan vara urladdad, igen. Loggar in på svt.se och senaste sändningen. Startar inte direkt. Tidigare, när jag var ny i storstaden, hade jag en liten färgteve. Knäppte på vid halv åtta. Gillade rapports längre sändning. Nu sitter jag och väntar medan det snurrar på skärmen. Snurrar medan den söker efter Internetkontakt. Hm, snabb teknik? Nåja, jag är inte den som spelar med fingrarna på bordet. Tydligen något problem för Nordeas kunder. Server som ligger nere. Själv har jag Handelsbanken.

Lägger mig tidigt. Behöver ta mig till vårdcentralen före jobbet. Har lektion på eftermiddagen. Disken efter frukost får vänta. Kämpar med att få skon på den värkande foten. Tar hissen fast det bara är en trappa. Sakta linkar jag mig fram till tvärbanan. Missar en men vad gör det. Kliver in på vårdcentralen precis när de öppnat. Inte ensam. Sedan blir det stopp i receptionen. Bankkortet fungerar inte. De kan inte ta mot mig utan betalning. Försöker prata med dem om att jag har sådan värk. Kvinna bakom mig tränger sig fram och klagar på hur jag stoppar henne. Samlar mig och låter henne gå före. Hon kan inte heller betala men har Swish. Tiden går utan hjälp. En sköterska förbarmar sig och lägger ett stödförband så belastningen blir mindre, mer kan hon inte göra. Ringer jobbet att jag kan blir sen. Släpar mig till jobbet. Sjukskriver jag mig förlorar jag en karensdag. Där finns inget systemfel!

På rasten ringer jag till akuten på Södersjukhuset. De kan, efter ha pratat med olika personer, ta mot mig mot att de sänder en faktura till min bostadsadress. Äntligen något i min brevlåda. En räkning. Inte bara en massa direktreklam. Efter besöket på akuten, där de röntgade fotleden och gav mig recept på smärtlindrande, tog jag mig hemåt. Tvingades halta mig in på ICA i Mårtensdal för att handla hem något. Strök runt där som en agentfilm, eller som en scen från någon psykmottagning. Klängande i hörnen av hyllorna. Stönande med mordlysten blick. I kassan blev det igen tvärstopp. Tyvärr, ditt kort fungerar inte och vi tar inte mot kontanter. Hade faktiskt ett par hundra i plånboken. Gick ju inte att använda heller på vårdcentral eller akuten. Tar bara kort! Fick bara lämna allt och ta mig hemåt. Hungrig. Trött. Och med undertryckt ilska. Hur f-n kan människor verkligen låta det hända? Allt med kort, Swish och digital betalning på Internet.

Hemma släpade jag mig in i köket och fann några brödskivor, en bit ost och en halv yoghurt. Sanna hade ätit i skolan. Och var nu hos en kompis. Sätter mig vid skrivbordet. Tänker på de gamla bilderna med min kusin som liten. Hon var mycket ute på landet med min mamma och moster Ingrid. Hennes barn vara också med, liksom moster Karin med väninnor. Man umgicks oftare på den tiden. Idag har jag ingen kontakt med kusiner och deras familjer. Försökte en tid på Facebook men svaren var korta. Fick själv inga spontana hälsningar från dem, svarade som sagt bara kort när jag skrev. Slutat ha kontakt på Facebook. Alla sänder i stället korta memos med sina smarta telefoner. Det tar liksom för lång tid att med pennan rispa ner några rader på ett vykort. Finns de kvar, ja för de utländska turisterna i Gamla Stan. Har jag inte snapchat, tiktok eller någon annan social app? För ett par år sedan bytte jag alltså till mig den enkla knapptelefonen. Vill bara göra vad jag kan för att inte fastna med en skärm som hela dagen strålar så hjärnan ”skrumpnar”… Det är så lätt att hela tiden ha den i handen som tidsfördriv. Alla har den överallt. För några veckor sedan var en nära att gå in i mig på väg in i mataffären. Jag hade en tung matkasse. Var trött efter arbetet. Och så dök den bara upp bakom ett hörn. Sätter på datorn. En e-post från Erik. Är på konferens hela veckan. Förstår om han då inte kunnat svara när jag försökte ringa igår. Inte heller något sms, varför? Jo för något år sedan stängdes den ner. Alla har ju sina smartphones med Snapchat, Twitter och Tik tok …

En het vinternatt i Tartu

 

Hjulen slirar på den glansiga isen. Föraren försöker krypa nedför med foten på bromsen. Nedförsbacken mot Tartu Salemi baptistkyrka är svårast. Några dagar in på januari sitter jag på en buss på väg norrifrån in i universitetsstaden Tartu. Kyligt. Håller värmen med min hand om Anettes midja. Hennes mjuka brunlätta hår vilar på min axel. Båda är trötta efter några timmar i bussen. På väg att hälsa på en gammal vän till mig från ett tidigare besök för något år sedan. Har försökt nå honom strax innan avresan men inte lyckats. Har ändå hans adress, Tähe Tänav 12, nedskriver på en lapp i fickan. Mitten på 90-talet. Ännu finns inga mobiltelefoner. Med på bussresan var Anette Eriksson. Hade lärt känna henne något år innan i samband med ett födelsedagskalas hos min goda vän Katarina Edlund från hemstaden Köping. Satt i soffan när jag kom in i rummet. Kände att hon fångade min blick direkt. För ett ögonblick försvann alla andra. Vi satt länge och pratade om arbete inom vården. Jag hade några månader vid Årsta sjukhus direkt när jag kom till Stockholm. Hon var undersköterska vid samma sjukhem som Katarina.

Några veckor senare träffades vi igen, hemma hos henne. Jag bodde i Rinkeby och hon i en liten etta på Duvgränd nära Sundbybergs station. Steg in i ett dämpat rum med doftljus och några små lampor i hörnen. Rökelse. Fick en känsla av att hon inte brukade bjuda hem andra personer, att hon gärna höll på sitt privata. Och här stod jag. Båda singel. Inte många bekanta, som jag förstod när vi pratade över en kopp grönt te. Hon trivdes med sitt enkla liv. Berörde mest filosofiska frågor som materialism och människans otillräcklighet. Kände att hon balanserade på relationens betydelse. Så oerhört djupt. Hon tittade ofta lite förstulet på mig. Blänkte ibland till i hennes ögon. Kinderna rodnade något. Vi fortsatte att ha kontakt, besökte henne rätt ofta när jag var ledig. Hon var en sökare efter något andligt, jag vet inte. Och jag famlade fortfarande efter en fast tillvaro, en riktning i livet. Var aktiv liberal sedan många år. Arbetade för tillfället i en reception. Skulle jag utbilda mig, hade bara en två-årig gymnasial kontorsutbildning.

Hon var 25 år och rätt ny i Stockholm. Förstod hur det kunde vara första åren. Själv var jag i samma ålder när jag kom hit, idag 30 år. Efter ett år som vårdbiträde började jag i folkpartiets reception. Såg i hennes ögon att hon sökte något mer än bara ett jobb att gå till varje morgon. Försökte finna ett liv bortom prylsamhälle och statusjakt. Flera år senare bodde hon ett halvår på en Ashram i södra Indien, en avskild plats för meditation och kollektiv hushållning. Stod nu bredvid varandra i hennes lägenhet. Hade tagit på mig jackan. Doft av rökelse slog emot mig samtidigt som jag kände hennes närhet. Båda verkade osäkra. Noterade att hon för ett kort ögonblick bet sig i läppen. Sneglade mot mig. Tog min hand. Fick en kyss på kinden.

Står utanför min väns adress. Bor som rätt många studenter, inneboende. Öppnar när vi ringer på. Anette glider in bakom mig så vi kan stänga. Tyvärr finns inget plats för oss här men han har en god vän där vi kan övernatta. Tillfället bortrest en tid men har nog inget emot att vi lånar hans rum. Vägbeskrivningen får jag muntligt då det blir bråttom att komma iväg. Lauri verkar känna sig lite obekväm, bor hos en professor. Hur kan jag göra sådana här resor utan planering och inbokade övernattningar? Det var och blev inte enda tillfället under dessa år i början av 90-talet. Snålhet, lite för spontan jämfört med mitt tidigare liv eller både och …

Med frusna fötter och svag gatubelysning börjar jag och Anette promenerar längs smågatorna. Kylan biter i fingrarna. Småpratar. Hela tiden försöker hon kolla in mig när vi går. Känner plötsligt hur hon lägger framsidan av sin hand över min kind och stryker försiktigt. Ser ett svagt varmt leende. Kysser tummen. Frusenheten försvinner för ett ögonblick. Hon sänker sin hand och lirkar in sina fingrar mellan mina. Går nu tillsammans hand i hand. Känner värmen från hennes mjuka handflata. Snart lutar hon sig lite mot mig medan vi går. Finner vår gata. Står framför en lång rad av slitna ruckel med flagnade färger. Hon släpper mig hand och lägger den istället runt min midja. Våra kalla kinder möts. Får en mjuk varm kyss från hennes av kyla strama läppar. "Arne, är det här en bra plats för övernattning", hör jag henne viska med sin mörka släpiga röst.

Ser rakt in i henne  och plötsligt lutar hon sig långsamt mot mig och ger mig en lång varm och lidelsefull kyss. Kom så plötsligt och lite oväntat. Besvarade den medan iskristallerna gnistrade på himlen. Vandrar vidare längs gatan och söker med skarp blick efter husnumret. Där, i slutet, ligger den. Ett smutsigt mögelgrönt och flagnat trähus. Trasiga fönsterglas. Stor gisten trädörr med trasig entrélampa ovanför. Innanför är det också skumt. Håller upp dörren men går före in. Har mer vana av okända hus i Estland. Tar oss upp längs trappräcket. Känner hennes värme i nacken. Tar några steg till. En lampa med trasig skärm lyser svagt upp vår dörr till värmen och en säng. Enligt Lauri ska en nyckel finnas ovanpå ett elskåp. Trevar mig fram. Finner ett dammigt skåp av mörkgrå metall. Nyckeln ligger ovanpå. Med en liten knuff får jag upp dörren. Innan jag får på ljuset i rummet, känner jag hennes högra hand leta sig in under min jacka. Drar upp kanten av min skjorta och låter fingrarna strykas mot min hud. Får på ljuset från en enda glödlampa hängande i en ledning från taket. Golv av något lätthyvlade plankor. Gulnade tapeter på väggarna. Skumt. "Gillar platsen älskling”, säger hon. Första gången hon använder det ordet. Känner en oerhörd lust att med ena handen trycka upp henne mot väggen och hångla lidelsefullt.

Vad är det som händer mellan oss? Känner hur hon under promenaden alltmer hängivet tryckt upp mig mot väggen. En lastpall lutar sig mot vänster vägg. En madrass ihoprullad med grovt rep. På en hylla några gråa filtar. Vi ska inte byta om, behöver bara få lägga oss ner och sova på en kudde, var det tänkt. Lauris vän är, enligt honom, en livsantroposof som odlar sina egna grödor på gården. Samlar dem i några hinkar på golvet och lagar dem troligen på den lilla kokplattan på golvet. Rå luft i rummet. Ett element står nära bäddmadrassen. Vrider på värmen. Vi är båda mycket trötta efter resan från Narva och tills vi fann en plats att sova. Vad som händer imorgon finns inte i tankarna. Hänger av mig jackan på en pinnstol. Knäpper upp skjortan. Sätter mig ner. Tar av mig byxorna. Viker ihop dem. Får bli del av huvudkudden. Anette har redan lagt sig under dubbla filtar. Hennes byxor och jumper hänger på stolen. Behåller blusen på. Ser på henne att hon fryser. Kryper ner bredvid. Våra kroppar får hjälpa till att hålla oss varma under natten. Viker försiktigt undan hennes hår och lägger mig tillrätta. Efter en stund känner jag hennes arm runt min midja. Drar mina fötter närmare. Känner att hon fryser om tårna. Vågar leka lite med dem. Hennes stortå rör sig snart uppför mina fotknölar. Lägger min högra hand mjukt över henne. Känner en krypande hetta från hennes bröst. Hon vänder sig halvt mot mig, lägger sina fingrar bakom min kind och drar sig så nära att jag ser en tår från hennes vänstra öga. Kylan börjar sakta släppa. Och våra tungor möts i en lekfull smekning. Hennes mjuka bröst vilar över mig medan båda händer håller ett stadigt grepp om min nacke …

Vaknar till under småtimmarna av att hennes varma händer letat sig in under min tröja. Vänder mig om. Våra läppar nuddar varandra. Hon ler. Känner hennes smala fingrar rör sig neråt. Greppar dem. Hennes lår glider uppåt. Hon blundar. Stoppar inte mig när jag knäpper upp knapparna på hennes blus. Hennes händer fortsätter neråt. Vad tänker hon på? Mina fingrar viker undan hennes blus. Lyfter sina händer, sätter sig upp och lossar spännet på sin BH. Lägger den på golvet. Ser mig rakt i ögonen och viskar mitt namn. Sätter ner ena armbågen. För sina läppar mot mina. Vrider på huvudet, blundar och kysser mig liderligt. Minnet av den natten är, många år senare, bara hur hon gav efter för sin återhållna sexuella lust.

Det är inte enda gången under den här resan som jag skulle ha henne vid min sida. Nyårsaftonen firade vi hos en tidigare bekant till mig, Kea Lember. Lärde känna henne när jag var tillsammans med Lisu från Kuressaare. Vi hälsade på och sov tillsammans i hennes dubbelsäng. Hade hennes adress och telefonnummer i fickan. Fast vad gör jag om hon inte öppnar? Om hon inte är hemma? Om hon har besök? Löste det genom att på telefon bestämma träff på hennes arbete i Tallinn, ett apotek. Väl hos henne fick vi snabbt klart för oss att tidpunkten inte var så lämplig. Nämnde något om det i telefon, vilket jag på något sätt viftade bort. Det handlade inte om henne utan om sin tidigare man. Spelskulder till den ryska maffian. De kunde komma när som helst. Hon var rädd. Vi beslöt att stanna. Tryggare för henne med några västerlänningar på besök. Eller korkat av oss. Kvällen gick och inget hände.

Nyårsnatten blev lugn med fika. Sedan tog jag och Anette en promenad. Frisk luft. Klar himmel. Knarrande snö under våra fötter. Stannade till och såg ut över Tallinns södra förort. Lät mig hålla om henne. Kände värmen och hennes mjuka doftande hår smekande min kind. Kittlade till. "Min kära, älskar dig", viskade hon rakt ut i luften. Vände sig sedan om. Såg något fuktigt i ögonvrån. "Anette, mitt hjärta värker av saknad till dig varje gång du vänder dig om", får jag fram medan hennes händer letat sig in under min jacka.

Låter mina händer röra vid hennes kinder samtidigt som hon med en lätt suck låter mig kyssa hennes läppar. Så står vi där och låter våra tungor smekfullt leka med varandra medan allt annat runt oss slutat existera. Vandrar sedan långsamt omslingrande med hon låter mina fingrar smeka hennes nakna midja denna kalla vinternatt. Tillbaka och mycket trötta säger vi nej till dubbelsängen, det var hennes egen. Istället lät jag Anette först få krypa ner i gästsängen, som låg i ett litet rum bakom vardagsrummet. Dröjde lite. Smög mig sedan in till henne. När jag lyfte på täcket hörde jag hennes varma röst viska mitt namn. Kände snart att hon till en början var lättare klädd än i Tartu. Bara trosor och ett linne. När jag la mitt huvud på kudden snurrade hon runt och la sitt högre lår över mig, sedan säger hon "älskling, har inte haft mens på en vecka, tror att något hände i Tartu"…