Resan över finska viken

 

Horisonten förändrades. Något smög sig upp ur vattnet. Kusten. Ljuset glimmade till. Vände mig om. Kisade. I dunklet står tiden still denna småkyliga novembermorgon 1989. Osäkerhet i magen. Första egna resan utanför Sverige, sedan veckan hos min norska brevvän för tretton år sedan. Även den en för mig otroligt spännande resa. Hade inga kompisar hemma. Ensam i skolan. Och en pappa som jag var rädd för. Den gången skulle jag bara ta tåget via Oslo. Bara. Fanns inga mobiltelefoner. Inget Internet. Man skrev brev till varandra med frimärke. Eller så ringde man med hemtelefonen som hade ett jack i väggen. De visste att jag skulle komma. Hade det norska tågets nummer och ankomsttid. Efter byte i Oslo.

Men nu. Står vid relingen till en båt som ska ta mig mellan Helsingfors och det ryskockuperade Tallinn. En månad efter Berlinmurens fall. Fortfarande hade Ryssarna grepp om Östeuropa och det instängda Baltikum. Varför reser jag då hit? Uttråkad, galen eller … nej, bara nyfiken av livet utanför min hemstad. Minns sedan barndomen hur svårt jag hade att våga ta risker. Träffa nya personer, som klasskamrater eller någon på gården. Min hjärna hade svårt att släppa känslan av att gå mot mina föräldrar. Minns inte att jag någon gång gjorde något dumt, som min bror Erik. Han sprang över en väg när det var rödljus. Han vågade ösa på med bobben nerför en skidbacke utan tanke på att den slutade vid ett stup ner mot en parkeringsplats. Han förstår nog vad jag menar om han läser detta. Greppar ett stadigt tag i metallräcket. Stickningar i fingrarna när den frostiga ytan klibbar. Sval beröring kröp över armen… Kylig fuktig havsluft. Ljud av metall. Besättningen rör sig på däck. Blåslitna oljiga overaller. Slitna mörkbruna mössor. Redo att förtöja. Tunga fotsteg. Kraftiga skrapande dörrar. Vinschar öppnas. Står på däck för att insupa luften av en annan värld. Smutsig bensin. Rök från ryska cigaretter. Försöker att inte andas tungt. Sveper med blicken. Dimman lättar långsamt. Skönjer sakta den estniska kusten och infarten till huvudstaden. Siluetten av ett krigsfartyg skymtar. Militärt skyddsområde. Ännu undertryckt med ryska ockupationsstyrkor, eller skyddsstyrka mot västvärlden. Hur kommer man nu dit? Visum, hur får man det? Känner ingen i landet.

Känner spänning krypande längs ryggraden. Om jag inte kliver av båten kan jag bara återvända tillbaka till Helsingfors. Vad var då meningen med den här resan? Inte ensam på resan över. Har sett flera finländare språkas vid både i baren och längs däck. Varför är det här? Linjen har aldrig stängts av över finska viken. En luftficka i en annars nerstängd sovjetisk kajuta. Som svensk krävs det både inbjudan och tillstånd för att släppas in. Och en betydande nyfikenhet att våga kliva iland. För många Bondfilmer. Oberäkneliga. Kalla misstänksamma ögon. Drar sig inte för att döda. Nidbild eller … i vart fall var det nog så man ville att allmänheten skulle uppfatta ryssen. Läst i skolan om det kalla kriget. Fåtal bilder som kommit ut på sovjetiska soldater som kyligt sköt rakt in. Hade läst om fånglägren i Sibirien. Hur människor bara en natt hämtats från sina sängar. Grymma ansikten … Nu är det slutet av 80-talet. Har sett några reportage på teve från de som kommit in före mig. Fast de var inte många. Och så har relationerna med väst tinats upp genom den nya Sovjetledaren Gorbatjov. Man kan till och med, om det fanns en inbjudan, få besöka länderna på andra sidan Östersjön.

Gråmulen fuktig novembermorgon. Kniper munnen. Stryker handen över nedre delen av ansiktet. Något knyter sig innanför bröstet. Inget att göra. Den sovjetfinska färjan m/s George Ots driver sakta rakt in mot Tallinns hamn. Allt jag ser från fönstret ligger insvept i vitt snö. Is guppar i vattnet. Fryser om fingrarna. Stickningar av anspänning. Någon halvtimme kvar till landstigning. Vad håller jag egentligen på med? Växte upp i ett snabbt slitet miljonområde, byggd för att Volvo skulle expandera snabbt i staden. Bostadsbristen blev akut i början av 60-talet. Ensam, fast jag hade mina bröder. Inställsam mot en auktoritär pappa. Hade svårt att sova på natten utan att kissa på mig till tolv års ålder. Rädd att få ett slag från pappa om jag hade gjort något … som han inte gillade. Uppvuxen i ett kristet hem under sträng uppfostran. Tystnad. Hålla sig undan. Lyda utan egen åsikt. Allt kretsat kring min barndoms begränsningar och ensamhet utan att våga bryta några normer. Söndagsskola från två års ålder. Där jag trivdes, kände mig sett. Under hela skoltiden … en enstöring, osäker och tafatt. Osedd sa en klasskamrat senare. Märktes inte. Vågade inte räcka upp handen. Gick ut med mycket dåliga betyg. Blommade upp lite efter gymnasiet när jag engagerade mig i folkpartiet. Fast fortfarande svårt med socialt umgänge. Och några ströjobb på kommunen som vaktmästare.

Båten från Helsingfors är en gammal sliten bilfärja som trafikerat finska viken sedan 50-talet.  Mycket liten Taxfree-affär utan glamour. Enkel matsal med stora röda och ingrodda dukar, där ingen klarat sig ifrån brännhål från en cigarett. Den mörkt blodröda färgen passar väl till min bild av det sovjetiska, liksom tillgången på den billiga spriten. Man har ju hört om vodkadrickandet. Minns några korta filmsnuttar på teve något innan resan när ridån öppnats något. Kläder, möbler och miljöer fastfrusna i europeiskt 70-tal.

Trots varubristen i landet fanns här ändå snacks, annat enklare tilltugg som man tog för givet på de svenska båtarna och alkohol. Dessutom mycket billigare. Språket? Nästan bara ryska. Engelska fraserna känns påklistrade med kraftig tungvrickning. De flesta har nog inte haft någon kontakt med utlandet under hela sitt liv, mer än på båten Helsingfors-Tallinn. Inget att göra, än röka och … maten var något man bara stoppade i sig mot hungern. Trista köttbitar, bleka korvar, hårda potatisar och någon skämd salladsbit.

Hur fick jag då mitt visum? Mycket svårt med visum och kontakter till Estland sedan ockupationen under andra världskriget. Några hade återvänt från ett besök. Inte många foton. Inte mycket att berätta om från detta slutna land, än att man träffat sin släkt. Min reskamrat lyckades genom sin kristna församling få kontakt med en pastor i Tallinn. Bra om man hade annat i livet, än bara det politiska intresset. Kände ingen som varit dit vi skulle. Eller någon i landet, men det gjorde min reskamrat. Tack vare hans kontakt med en baptistpastor i Keila, södra om huvudstaden, hade vi en inbjudan i handen. Stod en tidig förmiddag utanför grinden till sovjetiska ambassaden på Kungsholmen, mitt emot Svenska Dagbladet. Stirrade på den lilla slitna dörrklockan som satt på grinden. Sekunder passerade. Skulle jag resa eller inte. Fortfarande kunde jag backa ur. Och åka tillbaka hem till min lilla lägenhet på Nybohovsbacken. Där hade jag mitt lilla liv i väntan på nästa arbetsdag. Minns hur jag tänkte i ettan, innan det började. Hade hunnit nu bli tjugosex, utan en tanke på hur jag ville se min framtid. Kanske det här skulle väcka mig, eller så kunde resan bli traumatisk för mig … saknade helt gå-på anda.

Såg dörren till visumavdelningen. Tyst och stilla. Ensam med inbjudan i handen. Skulle resa med en reskamrat som redan hade fått sitt visum. Pratade med honom dagen innan. Satte fingret på knappen. Någon svarade på ryska, sedan på engelska när jag berättade om min inbjudan. Mötte några på väg ut i korridoren. Fick en glimt av rummet innan jag steg in genom dörren.  Betonggolv. Några mattor. Vita väggar med patriotiska bilder. Turistaffischer till ett land man inte kunde besöka, absurt. Nersuttna lädersoffor. Och plaststolar. Rätt folktomt. Först förvirrad vad jag skulle göra, vart jag skulle gå. Fick bland alla olikfärgade ryska papper tag på en visumansökan. Försökte fylla i den. Bleka smala formulär. Små bokstäver på ryska och engelska. Första luckan sa att jag hade fel papper. Gav mig rätt. Hänvisad till annan lucka. Nya blanketten var också fel. Fick en ny. Fyllde i så gott jag kunde. De kunde inte mycket engelska. Absolut inte svenska. Olika personer hämtades. Jag stod bara där och kände mig som ett fån. Om det här bara var ansökan, hur skulle resten av resan bli. De verkade ovana med visum. Väntan, sedan allt klart. Och det gällde bara huvudstaden. Skulle vi fått visum för hela landet, nej då behövde vi ha inbjudan från andra som bodde runt i landet. Georg Ots låg nu för ankar. Avlastning av importerat kol pågick för fullt i hamnen. Man kunde lätt se maskning, normalt när man inte kände någon arbetsgemenskap. Varenda rörelse och kontakt övervakades. Pratade man med fel person … Böjda huvuden. Stirrande på något de arbetade med. Lyfte ogärna. Revor i kläderna. Smutsrufsigt hår. Några hade keps. Andra en sliten luva.  Tystnad. Inte ens något gnabb eller ett skratt.