Nattlig cykeltur över gränsen

 

Leif växlade ner och svängde av från huvudvägen. Vi rullar med hans militära veteranbil vidare in på en smal landsväg. Han är min mellersta lillebror och en van förare. Bor i norra Sverige där bilen mer eller mindre är ett måste för att ta sig fram. Inte som för oss stockholmare med en tunnelbanestation runt knuten. Till vänster försvann snart några äldre villor med slitna staket i backspegeln. Ingen syntes till. För de flesta var det nog en vanlig arbetsdag. För oss en kort semestertur längs estniska landsbygden. Det var tidig eftermiddag en aprildag 1994. Vi hade för några timmar sedan kört söderut från universitetsstaden Tartu. Befinner oss i södra Estland allt närmare den ryska gränsen.

 

Rullar nu fram några kilometer, in i en allt djupare skogsterräng. Granar och tät vegetation. Längre fram syns himlen längs vägen. Snö ligger kvar på vägen och i skogen fastän det är början av april. Gör att det känns lite fruset även inne i bilen. Börjar misstänka att vi har åkt vilse. En krypande känsla. Yppar ännu inget men måste nästa göra det snart … En irriterad stämning vilade i bilen. Min andra bror Erik satt bara och stirrade rakt fram. Såg ut att ha förstått vad som hänt. Att kunna orientera sig i okänd terräng med karta är inte alldeles lätt för alla. Det är knäpptyst. När som helst kunde han bli fly förbannat för det allra minsta. För en kort tid hade han fått ta över kartan och kompasset, medan jag vilade ut bland sov- och ryggsäckarna i fordonets bakre del. Skulle inte vara så svårt att bara ta ut färdriktningen söderut, inbillade jag mig. Tog tillfället i akt, att samtidigt städa undan några av mina prylar, som inte skulle behöva användas på ett tag; som t.ex. lågskorna från promenaden i Tartu. Därefter hade jag lagt mig ner på några ihop surrade sovsäckar och läste ett avsnitt i Andrés Küngs bok "Estland - en vägvisare". Köpt redan innan min första resa hit vintern 1989. Framför allt avsnittet om den nedlagda sovjetiska raketbasen i Nursi, fångade mitt intresse. Platsen ska ligga längs gränsen.

 

Vi är alla olika, bättre på vissa saker och har lite svårare för annat. Som oskrivna blad föds vi till världen. Med upplevelser, förutsättningar och bemötanden formas vi under barndomen, även senare också förstås. Men de första viktiga åren, utan någon referensram, gör oss till dem är vi är idag. Senare utvecklas man av nya erfarenheter. Alla hade vi vuxit upp med samma stränga pappa och rädsla för vad som skulle hända i nästa ögonblick. Efter min första resa till Estland hade jag skaffat mig en större tilltro att våga mer. Leif hade som liten flera kompisar i skolan som gav honom trygghet och tilltro till andra. Erik fångades redan under högstadietiden snabbt av datavärlden där ettor och nollor blev hans värld. Kanske därför han hade svårare för orientering i verkligheten, inte vet jag. Stannar bilen mitt på den isbelagda skogsvägen. Framför oss har vägen tagit slut. Försöker snabbt orientera mig med kartan. Höger eller vänster? Eller ska vi vända om och åka tillbaka till den stora vägen. Snön ligger tung över träden och hela terrängen. Det skulle likväl kunna vara februari, som april just nu. Den täta skogsvegetationen, gör att vårsolens värme har svårt att tränga igenom de täta trädkronorna. Det sista bostadshuset lämnade vi bakom oss för några minuter sedan. Ödsligt och tyst. Endast vindens sus hörs utanför bilens fönster. En miljö som passar min bror som handen i handsken efter alla åren uppe i Norrland och tiden som militär. Jag kliver fram till passagerarsätet, bredvid och medan han vänder militärambulansen i en 180-gradig vinkel, börjar med hjälp av kompasset och kartan, ta reda på vart vi befinner oss.

 

Inom en kvart, var vi framme vid det lilla samhället Sihua, där vi uppenbarligen körde fel. Med en tydlig vink åt Leif, svänger han till höger och så är vi återigen på väg söderut mot den estniskryska gränsen. Ena fönstret på glänt. Solen smeker trädtopparna. Känner en skön bris smyga sig in. Andas ut. Lugnt på vägen. Möter ibland en bil. Eller traktor. Här känner jag mig hemma på något vis. Liten slingrig landsväg, vinden som berör mina kinder och ensligheten, precis som mina egna tidigare cykelturer längs landets västkust året innan.

 

Passerar samhället Sangaste, svänger österut och rullar vidare mot en liten oansenlig plats på kartan, Nursi. Där någonstans ska en gammal, för några år sedan övergiven sovjetisk raketbas ligga. Den övergavs som en del av nedrustningsavtalet "Salt II" med USA. Vilket innebar att man skulle begränsa sitt antal medeldistansmissiler i ett försök att sänka nivåerna i händelse av konflikt mellan länderna. Står så i min guidebok av Andrés Küng. Längs vägen mot Nursi består terrängen av öppen skogsmark. På höger sida, passeras inom kort, Sjön Löödla järv, samtidigt som färdriktningen vrids något mer åt öster. Vägen är relativt bred, trots markerad "gul" i min estniska kartbok. Gul färg, menas en mindre, oftast grus- eller skogsväg. Skymningen kryper sakta runt oss. Ingen idé att nu dra ner på hastigheten, snarare höja den något, så länge som vi kör på geografiskt säkra sträckor. Här och var blir terrängen mer omväxlande; öppen mark och täta skogspartier. Någon mil längre fram, svänger vägen återigen söderut. Innan det lilla Sömerpalu, kan man, om man så vill, följa vägen till österut och inom kort rulla in i länets residensstad, Vöru. Svänger istället av till höger och far snabb igenom samhället. Strax utanför skymtar ortens jordbrukskooperativ. Ytterligare längre bort, vid horisonten, kan man vid klart väder, skymta sjön "Vagula järv" (järv betyder sjö på estniska). En järnvägsövergång passeras, där jag sommaren 1992, färdades förbi med tåg från senare ryska Petseri mot Valga.

Tåget närmar sig det då estniska samhället Petseri, för mig helt okänd plats vid ryska gränsen. För flera hundra år sedan, under början av vikingatiden, hade tre svenskar från Roslagen kallats till området runt Dneprfloden för att bringa stabilitet. Så står det i Nestorskrönikan, det äldsta bevarade dokument om Rysslands tidiga historia. En av bröderna, Truvor, slog sig sedan ner vid en plats som heter Irbutsk. En vid den tiden viktig handelsplats. Där ska idag finnas en minnessten, strax utanför Petseri. Historiska händelser och personer har alltid intresserat mig. Senare i framtiden, genom sökning på Internet med Google Maps och Wikipedia, skulle jag upptäcka att för att komma dit behövde jag ta väg 58K-333 söderut drygt 25 km. Norr om Irbutsk, ovanför en mindre skog skulle Truvors kors stå. I efterhand var tanken att då, sommaren 1992, hitta platsen inte möjlig. Sen kväll. Sitter på tåget från Tartu, Estlands näst största stad och säte för universitetet. Ensam. Några timmas stirrande ut genom fönstret gjorde mig trött. Bläddrar ibland lite förstrött i en bok av Andres Küng ”Estland – en personlig vägvisare”, som jag sedan även skulle ha med mig i bagaget två år senare, under bilresan med mina bröder. Det var där i Küngs bok jag hade läst om Irbutsk och Truvors kors. Vagnen var rätt folktom. Som mina senare erfarenheter av tågresa här, reser man inte mycket med tåg i Estland. Släkt och vänner bor fortfarande relativt nära varandra, oftast i samma stad. Det var också idag bara något år sedan landet åter blev självständigt efter en fyrtioårig ockupation. Rädslan och osäkerheten fanns nog fortfarande kvar.

Plötsligt händer någonting bakom mig. Estnisk gränspolis hade tagit sig ombord, troligen vid senaste stoppet, och rör sig nu sakta genom vagnen. Känner av en nervositet i vagnen som alltid när gräns passeras. Vilken gräns? Sitter till höger om dörren. Cykeln i mellanrummet mellan vagnarna. Hör röster genom den trasiga dörren. Sätet klibbar av det hårda gummit. Än mer obekväm när tankarna rusar. Vad ska jag säga, kan bara några enstaka estniska ord. Dokument kontrolleras. ”Hjälp, behövs kanske visum”? Det var på gatan utanför mitt hotell i Tartu, dagen innan, som några ungdomar hade frågat mig om min resa. De sa att gränsen inte var helt säker, helt bestämd. Skit! Ryssarna godkände inte de gamla gränserna från Estlands självständighet efter första världskriget. Skulle ändå på något vis bli knepigt. För nära gränsen. Eller nu, kanske på fel sida. Behöver bara några timmar för att hitta korset, trodde jag då. Vad tänkte jag egentligen på? Vad förväntande jag mig från några rader i Andres Küngs bok? Jag var 28 år och borde rimligen ha lämnat det mest våghalsiga bakom mig. Fast fram till för tre år sedan, när jag flyttade från min hemstad hade jag inte varit det minsta modig.

- "Passport". En hastig blick gör att de hajar till. Inget visum till Ryssland! Vad tänkte de? Varför vågade jag mig på en resa söderut när gränsen inte var säker. Vad tänker du som läser detta? På den här tiden fanns ingen mobiltelefon. Behövde jag ringa hem till Sverige måste jag få tag på en telegrafstation i någon större stad. Ingen hemma visste mer om min resa att jag skulle åka till Estland. Inget om min tur runt, vilka platser jag skulle besöka, när och om jag skulle göra något oväntat som nu … Minnet från en tidigare resa i östra Europa fladdrar förbi. Hade en natt tvingats av tåget vid tjeckisk-ungerska gränsen. Saknade visum.

Var på väg mellan Budapest och östra Tyskland ett år efter murens fall. En järnridå klöv Europa i en västlig demokratisk och en östlig centralstyrd från Moskva. Muren som hade byggts 1962 blev den tydligaste symbolen som många riskerade sina liv för att ta sig förbi. Passerade gränsen söderut några dagar innan. Låg i överslafen. Hade precis somnat. Ett svagt gult sken från lampan ovanför dörren håll mörkret borta i kupén. De smutsgröna gardinerna var fördragna. Stillhet och tystnad rådde. Väcktes bryskt mitt i natten. Slammer och högröstad passpolis ryckte upp kupédörren. Passkontroll. Orkade inte påtala att jag inte skulle kliva av. Bara passera genom landet. Transit. Fick en inresestämpel i passet. Förstod inte riktigt vad som hade hänt den natten. På väg tillbaka var visumet förbrukat. Stod på perrongen med min ryggsäck. Mörkt. En ruggig kylig vind mot ansiktet. Kommunistregimerna i östra Europa hade fallit men ännu fanns Sovjetregimen ett år till. Försökte sova på gränsstationens hårda träbänkar med ryggsäcken som kudde, medan vakter kom och gick.

Nu 1992 och utan tillstånd på väg in i Ryssland. Vad kommer att hända? Förhör? Häktning och förd till Moskva? Hade sett filmer. Bilder som smugglats ut. Hört historier. Vad hände egentligen Wallenberg? Ensam. Okänd plats vid gränsen som inte många hade hört talas om, förutom Andres Küng. Fast då var det större säkerhet Estland. Mina föräldrar och bröder visste inte om resan. Året innan föll kommunismen i Moskva som med terror hade plågat sitt eget folk med inbördeskrig på 20-talet, deportering till Sibirien på 30-talet. Alla i Västeuropa hade hört talas om de ökända fånglägren, Gulag. Norra Ryssland bortom Uralbergen. Ödsligt. Hårt kroppsarbete. Svält. Tortyr. Och temperatur som kunde falla till minus 40-50 grader. Inte många kom tillbaka.

Vem reser ensam ”in i Ryssland” på den här tiden? Inte många hade mobiltelefon. Internet med sociala medier och Wifi ännu inte påtänkt. Bara fyra år sedan jag lämnat hemstaden för att flytta till ett första arbete i Stockholm. Inga kompisar. Osäker och stammade. Satt nu här medan gränspolisen muttrar något. Lämnar tillbaka passet med en suck. Klädda i ljusgröna kamouflage. Känns tryggt. Bara ett år sedan det var sovjetiskt och styrt från Moskva. De vandrade vidare till övriga passagerare. Inte många. How comes? Efter Petseri ska den vidare till Pskov, en industristad och knytpunkt för trafik mellan Ryssland och Europa. En del diskussion. Någon verkade förnärmad. Uppfattade något på ryska. Under flera årtionden var de medborgare av högre rang i hela det som kallades Sovjetunionen. En sammanslutning av ”fria självständiga” stater under en gemensam ledning i Moskva. Skitsnack. De styrande var en kommunistisk diktatur som styrde med järnhand, säkerhetspolis i varje del av vardagen och en militär som höll alla folk i schack. Medborgare av högre rang? Ja visst var ryssen över alla andra folkslag. Såg det tydligt under min första resa till landet vintern 1989. Bara ryska fick talas i butiker, mellan människor av olika ursprung, på arbetsplatser och skolor. Ve den som envisades med sitt ”modersmål”. Den kunde i värsta fall bli fängslad och torterad.

Tidig kväll, runt halv åtta. Varför reste jag så sent på dagen från Tartu? Jo, det var sista avgången söderut denna eftermiddag. Och jag hade tänkt sova över på ett hotell i samhället för att tidigt morgonen därpå söka rätt på vikingakorset. Hade inte mer att gå på än Andreas Küngs beskrivning i boken. Mycket detaljerad och stämde rätt väl vid tidigare tillfällen jag använt den under resan. Fast när jag så satt där kunde jag inte förstå hur stor min övertro var på min intuition. Inte alls min karaktär i livet, fram till nu hm … Alla sitter tysta. Hur uppfattar de mig? Närmar mig inte någon, till skillnad mot vad som senare skulle hända i landet på väg mot västkusten och svenskbygd. Kändes inte alls bra längre efter mötet med gränspolisen. Rullar nu sakta in mot perrongen. Ryska gränsvakter?! En hastig blick på kartan… märkligt, Petseri ligger 2 km från järnvägsstationen. Varför? Hade inte helt koll på läget. Enda karta jag hade var över hela Estland ritade på 1930-talet och köpt i en estnisk bokhandel på Schönfeldts gränd i gamla Stan.

Tåget rycker till och står stilla. Hänger ryggsäcken på axeln, tar cykeln mot utgången och stiger försiktigt av. Dunsar till när den slår ner lätt mot asfalten. Ser flera soldater på perrongen. Små grupper står och röker. Obeväpnade. Lojt kollar de in mig. Ryssar. Känns obehagligt. Söder om Petseri ligger, enligt Andres Küng, en större luftlandsättningsgarnison för insats i Estland … eller mot Sverige. Här kan jag inte stanna. ”-Tusan också, hur kan jag ha försatt mig själv i den här situationen?” Skymning. Ser mig omkring. Skog och en smal grusväg bakom stationen. Har vindskydd i packningen. Kan jag övernatta här, nej!! Ska försöka ta mig till samhället. Hungrig och fryser. Luften kylig och rå. Ser en gräsplätt runt en liten fontän. Grumligt vatten. Skräpigt runt kanten. Ställer ifrån mig cykeln bredvid mig. Plocka fram trianglakök, lite svensk pulversoppa och bröd samt ost från Tartu. Häller upp lite vattnet från fontänen. Börjar koka. Några pojkar och lösspringande hundar rör sig nära mig. Måste vara på vakt! Deras blickar flackar. Slitet klädda. Spända mungipor. Hungriga eller bara nyfikna? Hundarna. Visar sina tänder. Äter snabbt. Packar ner allt och fattar tag i styret.

Leder cykeln runt stationsbyggnaden. Blickar hela tiden. Kliver upp. Ryggsäcken lutar på ryggen. Ser den nötta skylten. Som tur var ännu även på estniska. Petseri 2 km. Sätter ner foten och kämpar mig uppför backen. Brant och tungtrampad. Bara grovt grus och sliriga hjulspår. Ryggsäcken skaver. Svetten rinner på pannan och längs ryggen. Börjar känna av feberfrossan från igår. Benen värker. Musklerna krampar. Ska jag gå upp för backen? När tar den slut, vid nästa krön? Nej! Nej igen. Vad håller jag på med? Kanske tillbaka till järnvägsstationen? När går nästa tåg tillbaka till Tartu? Vet inte. Troligen inte förrän på morgonen. Än idag brukar jag lite skämtsamt muttra för mig själv, vilken jobbig "Petseribacke", när jag segar mig uppför en i Stockholm. Vaderna värker av mjölksyra. Tvingar mig själv att ibland pressa ner knäna med handen. Stannar jag till och kliver av då kan jag inte få upp farten igen. Tyngden kränger vid varje tramptag. Passerar några stugor och mindre gårdar innan Petseris utkanter. Orkar inte mer. Också ryggslutet börjar värka. Inga människor syns till. Finns ett hotell i samhället?

Gruset har nu övergått till en sliten asfalt. Flyger fram på ”ett moln av bomull”. Går inte på annat sätt att beskriva hur slitsamt den tungtrampade grusvägen från järnvägsstationen hade känts. Sedan några dagar tillbaka har jag dessutom varit förkyld. Trots medicinen från apoteket i Tartu känner jag att allt värker mer, med kraftig halsbränna och en tilltagande frossa. Måste hålla mig lugn. Ett hotellrum för natten!! Människorna jag nu möter tittar förundrat på mig. Ser en ung västerlänning klädd i träningsbyxor, långärmad pullover och en blå cykelhjälm. Bara hjälmen upplevs nog konstigt. Här är man klädd som vanligt även om någon kom cyklandes. Bara att jag hade en blå vit sportcykel och en stor blå vandringsryggsäck av märket Fjällräven på ryggen måste ha sett konstigt ut. Efter ett irrande runt bland infartsvägarna och med snabba blink på den stora 30tals-kartan, kommer jag fram till ett busstorg. Torftig med gråa mindre byggnader till höger (själva torget) och små trähus, troligen rätt charmiga en gång i tiden, på vänster sida. Cyklar vidare på den lappade asfaltsvägen fram till stadens berömda klosterkyrka. Bedårande syn med guldkupol och utsmyckning på vita marmorväggar. Så underbart vackert i denna lilla byhåla vid den estnisk-ryska gränsen. Vid en sliten parkbänk, nedanför klostret, ser jag soldater på permission. Frågar om ett hotell. Med blandad ryska och några engelska ord och med fingret visar de vart jag ska åka. Ser och känner hur de synar mig och min utrustning mycket noga. Med ”Spaciba Sharashå” på ryska tackar jag för hjälper och dra snabbt därifrån. Blickarna följer mig hela tiden genom den mörka staden. Känna mig alltmer otrygg. Kvällen börjar bli sen. Måste hitta en säng för natten.

Skymtar den utpekade platsen. Bussparkering. Hade nyligen passerat förbi här innan jag möter soldaterna. Bakom ligger ett annat, mindre torg. Röda sovjetiska fanor!? Som västerlänning står de för något mycket hotfullt. Uppskrämd som man blev i skolan av ”ryssen kommer” och filmer med ”de onda”. Militärt förtryck av folk, politiska avrättningar, deportationer av oliktänkande och ett militärt hot mot hela västvärlden. Bara något år sedan allt kollapsade i Ryssland och de baltiska staterna blev fria. Till höger ligger det hotell, som jag har frågat efter. En tidstypisk postsovjetisk betongbyggnad. Låser cykeln ordentligt och tar med all packning in i hotellfoajén. Totalt öde och grått. Finns en liten receptionslucka till höger och dit kånkar jag all min packning. Avvaktar några minuter. Börjar ropa. Efter mer än fem minuters hojtande, öppnas en dörr i andra änden av den ekande hallen och en liten gumma kommer ut. Nu blir jag varse om att, ett rum, kan jag inte kunna ordna denna gång. På min fråga om betalning, svarar hon hela tiden avvisande: - No, no, only rubel! Inte ens tyska D-mark eller amerikanska dollar hjälper, förunderligt värre! Förr kunde man bara behöva vifta med lite dollar och vips öppnades alla de stängda dörrarna. Men det är ju klart, nu befinner jag mig ju ute på landsbygden.

Vad ska nu ske? Närmare halv tio på kvällen. Sannolikt stadens enda hotell. Inget annat utmärkt i min lilla stadskarta, köpt innan en resa förra året från estnisk bokhandel i Gamla Stan. Känner mig också otrygg. Ingen kan varken estniska eller engelska. Fåtal jag ser på avstånd tittar undrande. Snabbt fattas beslutet, att trots allt försöka ta mig tillbaka över den estniska gränsen innan natten slår till. Vid en av de järnvägsstationer som tåget stannar till vid, kan jag kanske slå upp mitt tält och övernatta några timmar. Hur kunde jag bara ge mig in i detta? Medan jag står och låser upp cykeln utanför entrén, kommer några berusade medelålders män mot mig. Hojtar och skrålar, medan de ragglar fram och tillbaka. Snabbt som ögat får jag upp låset, hoppar upp på cykeln och drar iväg. På väg ut från staden, försöker jag hitta någon vattenpump, så att jag kan fylla på min vattenflaska. Den är nu helt tom, liksom min strupe. Trampar längs grönmögliga staket, nerslitna hus och torftiga trädgårdar. Ser en pump vid vägkanten. Allmän troligen. Blir stoppad av en man, som vad jag förstår, försöker förklara att vattnet är odrickbart. Mitt huvudintryck av Petseri, är ett litet sovande landsortssamhälle, med en befolkning som försöker hålla fast vid det bestående och samtidigt ser med misstänksamhet på främlingar. Hade jag bara förstått lite ryska, så kan jag nog lämna staden med några nya vänners adresser i bakfickan. Vem vet? Trött och sliten, trampar jag fram längs den väg som enligt min karta leda mot gränsen och den järnvägsstation som jag tänker övernatta vid. Hur kunde jag planera denna resa med bara en gammal karta på 30-talet? Försökte verkligen få tag på en bättre också på den ryska turistbyrån i Stockholm. Internet med Google Maps fanns som redan nämnt ännu inte.

Konditionen börjar svikta rejält. Börjar ömsom frysa, ömsom svettas igen. Den kraftiga förkylningen har hållits något i schack, på grund av den spänning som jag upplever med besöket i Petseri. Vid några tillfällen, får jag stanna till och försöker lokalisera terrängen. Med lyste påslaget och ett mörker så nära kolsvart som det är möjligt, trampar jag nu vidare mot något som jag tror är gränsen. Efter lite drygt 20 minuter skymtar jag en bit längre fram några starka strålkastare. Saktar ner farten. Närmar mig ljuskällan. Hinner funderar jag över vad som kan ske, om det visar sig att jag har åkt åt fel håll. Kan vara ryska luftlandsättningsgarnisonen, söder om staden, som jag skymtar. Nu visar det sig att det är en gränspostering. Dock inte en rysk, konstigt nog, utan bemannad med estnisk polis. Har ryssarna inte hunnit få upp sin gränspostering än? Står vid min cykel och väntar på att vakterna med förvåning studerar mig och mitt pass, utan en rysk visering. Frågar långsamt på engelska, om detta verkligen är den estniska eller ryska posteringen. Tror mig förstå att det egentligen är en rysk, men att de ännu inte har kommit på plats. Får tillbaka passet. Bommen lyfts upp och jag tackar för hjälpen. Är det nu estnisk mark, som cykelhjulet rullar på? Behöver snabbt hitta en järnvägsstation som är utmärkt på kartan, där tåget från Petseri bör dyka upp fram emot morgontimmarna. Efter ytterligare en kvart, dyker ännu ett par starka strålkastare upp framme vid vägen, vad nu då! Sedan inser jag, att det är i ett ingenmansland, som jag har trampat fram längs och att här framme är den estniska gränsposteringen.

Närmar mig sakta denna postering. Bromsar in strax före. Förstår inte varför jag gör det men lyfter upp ena handen och hälsar: - tere, tere, sind aru ma tea"! (hej, jag vet). Gränsvakterna står strax framför gränsbommen och stirrar om och om igen på sina klockor. Framme visar jag upp mitt pass. Uppsynen går inte att ta miste på. En västerländsk turist ensam på cykel från ryskt territorium, utan en enda stämpel på att denne varit i Ryssland. Mitt i natten! Skakar bara på sina huvuden och vinkar in mig bakom bommen. Plockar fram min köksbordsstora gamla topografiska karta och frågar efter tåget. Vilken syn när jag försöker vecka ut den över bommen. Förstår av dem att stationen ska ligga några hundra meter västerut. Har inte kommit riktigt rätt ändå. Men här går ju vägen?! Nu händer någonting fint, som jag aldrig kommer att glömma. De förstår mitt dilemma och erbjuder övernattning i en av vaktstugorna. Efter att jag har ställt ifrån mig cykeln, olåst, vid den anvisade baracken, börjar de släpa in en tjock madrass, ett värmeelement och några filtar. Dessutom lovar de att väcka mig i god tid före tåget ankomst. Ja, de stoppar alltid tåget några meter bortom posteringen, för att genomsöka det. Då kan ju jag passa på att kliva ombord. Innan jag går och knoppade för natten, blir jag dessutom erbjuden att dricka en kopp kaffe med dem i vaktstugan. En av dem berättar att han kan säga "God dag och hej" på svenska. Han har arbetat i Finland, vid Siljaterminalen. Efter att ha vaskat av mig vid en kran utanför baracken, kan jag somna mycket tungt och tryggt. Cykeln står som sagt olåst utanför ingången, vilket ska bli enda gången under hela denna tåg- och cykelresa landet runt. Både jag och cykeln vaktas ju av flera gränsvakter beväpnade med Kalachnikovs.

På morgonen väcks jag av att en gränsvakt knackar på min barack. Jag packar ner alla mina saker i lugn och ro. Väl ute, känns luften rå och kylig. Det har kommit lite underkylt regn under natten. Inom kort, ger vi oss alla iväg längs en skogsstig som följer längs spåret. Det gör halt efter några minuter och strax därpå hörs tågets vissla genom luften. Några av männen har klivit upp på spåret och gör stopptecken. Tåget saktar ner och står snart helt stilla. Medan vakterna genomsöker vagnarna en efter en, får jag hjälp av två soldater, att lyfta upp cykeln på tåget. En av soldaterna bredvid spåret gör tecknet. Tåget börja något skakigt sakta rulla vidare. Från min plats vid en av vagnens fönster, ser jag några soldater vinka mig adjö. Besvarar tillbaka med en vink. Bär nu iväg mot Valga, gränsstad till Lettland och vidare äventyr denna sommar...

Åter till bilresan med mina bröder våren 1994. Några kilometer innan Nursi, blir vägen något smalare och svängarna allt kraftigare. Vår militärambulans tar vägen med både kraft och smidighet. Det är ju inte direkt någon campingbil, som vi färdas. Utan tvekan, är den verkligen gjord för en äventyrlig färd längs de estniska skogsvägarna. Vid en av kurvorna, skymtar någonting till i backspegeln. Öppning i skogsdungen och en trasig grind som hänger. Kan det ha varit den sedan några år nedlagda militärbasen? Framme i själva samhället, som i stort sett endast består av en samling mindre och medelstora lantgårdar, gäller det att hitta någon som kan ge oss en vägbeskrivning till raketbasen. Efter att ha rullat fram en bit genom byn, bestämmer vi oss för att svänga ner mot en av gårdarna. Med hjälp av mitt svensk-estniska lexikon och kartboken, samt några handrörelser och god vilja, lyckas jag få någon att förklara att det den plats där basen ska ligga, var just den vi nyss hade passerat förbi. Med gårdens hund skällande från sin fastkedjade plats vid ladan, vände vi snabbt om och rullade upp på vägen igen. Några hundra meter fram, vid byns förmodligen största gård, tar vi till vänster och med 3ans växel far vi tillbaka samma väg som vi tidigare kom.

 

I takt med att avståndet krymper och skymningen tilltar, stegrar sig spänningen i bilen. Denna gång kommer vi som tydligt syns, från rätt håll. Inom några minuter, rullar vi genom den helt demolerade grinden till raketbasen. Någon halvtimme på basen, i en snabbt fallande skymning, sedan dundrar vi ut på skogsvägen igen. Det är inte så lätt, att beräkna tiden för en längre bilresa, från sin lägenhet hemma i Sverige. Hittills har körschemat varit pressat och så lär det nog få bli ett tag till. Man kan aldrig planera in alla stopp, som kan inträffa längs en förutbestämd rutt. Får man en tidsfördröjning på ett par timmar, hinner den snabbt fallande skymningen ibland helt kasta om platsbestämningen för övernattningen. Militärbilens båda stadiga hjulpar fräser nu fram på den frusna och grusiga landsvägen. Vi rör oss snabbt rakt söderut, mot den lettiska gränsen, med avsikt att försöka hinna forcera den, innan kvällen övergått till natt. Efter Varstu, vid Möniste, snurrar Leif ratten några varv åt vänster och för militärambulansen något saktare längs en smalare väg. Nästan mörkt utanför militärambulansens strålkastarsken. Hastigheten har, med tanke på att den möjliga gränsstationen kan dyka upp bakom första bästa krön, dragits ner till drygt 50 km/timme. Vägen slingrar sig fram genom det skogsbetäckta landskapet. En och annan enskild stuga passerar förbi på vänster sida. Den högra sidan består bara av omväxlande skog och mindre åkerlappar.

 

Vi hinner passera över ån, Vaid ava, innan vi i ett lätt kvällsljus från några strålkastare, blir stoppade strax innan själva gränsöverfarten. Någon kilometer innanför, ligger samhället Ape. Vi inte fick passera in i Lettland denna väg för att man inte hade tillräckliga resurser genomsöka fordon. Det kan man endast göra vid gränsstaden Valga, några mil västerut. Mörksvart. Blir tvungna att övernatta ganska omgående. Staden Valga får vänta till morgondagen. Vi följer den större vägen längs floden Mustjögi. Vid samhället Kaltiküla, rullar Leif bilen av vägen med dess 4-hjulsdrift och stänger av motorn, efter att ha rullat ytterligare några hundratals meter längs en skogsstig. Både platsen och en klar himmel, avgör till fördel för att pröva en övernattning i vindskydd. Äntligen ska vi slippa trängseln i ambulansens bakdel. Leif och Erik sätter upp vindskyddet mellan två träd och rensar marken från sten och annat hårt, samtidigt som jag ger jag mig ut i skogen och samlar ihop granris. I natt skall vi ligga mjukt och skönt. Det var inte svårt att finna stort granris, plockade från marken och från granarnas nedre parti. Väl tillbaka, ser jag att mina bröder håller på med det avslutande arbetet, genom att surra fast vindskyddets fot och placerar en kraftig stock som surrningsfäste och tyngd mot kraftig blåst bakifrån. Området påminner mycket väl om ett skogsparti från Mälardalen och Stockholmstrakten. När natthärbärget är ordnat, värmer Leif upp en soppa över öppen eld, medan jag och Erik ordnar med alla sovsäckarna och annan tänkbar utrustning, som kan behövas för natten (t.ex. något varmt på överkroppen vid de tillfällen som sovsäcken behöver överges för några minuter). Det blir en underbart fin kväll vid brasan. Stjärnorna tindrar på natthimlen. Fotoblixtarna smattrar och några svenska scoutsånger dras igenom.

 

Minns mitt första besök i området två år tidigare. Hade bara några timmar tidigare lämnat ryska gränsen och staden Petseri. Raskt hoppade jag av tåget med all packning. Några snabba ögonkast på den lilla kartskissen räckte. Begav mig in mot staden centrum. Rejält hungrig och "det måste gå att finna någonting till frukost", tänkte jag medan jag trampade framåt med ryggsäcken skavandes på ryggen. Efter mödosamt sökande i diverse butiker, fann jag en liten bit estnisk korv, en limpa mörkt bröd, smör och en "påse" mjölk. Staden låg och tippade vid gränsen. Befann mig i den estniska delen. Den andra mindre i Lettland. Med mitt pass i handen, passerade jag då rätt enkelt gränsposteringen. Visum till ett av de baltiska länderna, gällde också i de övriga. Inom 10 minuter, var jag tillbaka över gränsen. Den rådande matbristen i denna del av landet, gjorde att även den totala vistelsen här blev kortvarigt. Till lunch, fick jag för första gången tillgripa min nödproviant, dvs. svenskt torrfoder. Lunchbordet dukades upp på gräsplanen i anslutning till järnvägsstationen. Allt för att så snabbt som möjligt, kliva på tåget mot universitetsstaden Tartu och nya möten på vägen.