Maria Murman på Ormsö

 

Svårt att röra fingrarna. Sticker i tummen. Pressar ihop ögonen. Svider så fruktansvärt. Allt är ett vitt dis. Snödrivor på den frusna isen. Kobbar som småsten längs horisonten. Står vid relingen. På andra sidan havet ligger Gotland. Minns min första semester med mina föräldrar och syskon 1976. Bilade från Visby till Ljugarn med utsikt över Östersjön. Sandstrand nedanför lägenheten. Vi anlände sent på kvällen Mörker över havet. Kommer ihåg hur jag tänkte på vad som fanns bortom horisonten. Hade i femman börjat läsa om geografin runt Sverige, bortom Nordens gränser. Sitter nu på färjan mot Ormsö utanför den estniska kusten. En kylig novembermorgon tjugotre år senare. Märklig känsla. Inte ens estländare utan tillstånd får åka över. Nära släktingar till bosatta har börjat få tillstånd. Ännu två år kvar av Sovjetunionen och ockupationen av Estland. Det krävs tillstånd till varje plats. Allt kontrolleras fortfarande från Moskva. Och vi saknade tillstånd!? Min reskamrat från Sverige har bara inresetillstånd för oss till huvudstaden Tallinn.

Ett vågspel fast saker har börjat lätta. Människor vågar prata genom den nye Sovjetledaren Gorbatjovs glasnost, saker händer för det behöver hända utan detaljerad styrning från myndigheterna. Blickar har börjat lyftas. Berlinmuren föll för bara en månad sedan. Minns det från tevesändningarna hemma i soffan. Bodde i min första Stockholmslägenhet, en liten etta uppe på Nybohovsbacken vid Liljeholmen. Kom hit året innan med bara en gul resväska. Första egna resan utanför hemstaden Köping. Var tjugofem år. Arbetade på Årsta sjukhus. Inga vänner när jag kom. Arbetar idag vid folkpartiets partikansli som receptionist. Där mötte jag min reskamrat som nu just har lämnat mig vid relingen för att gå ner i kajutan. Kylan tränger in genom mössan. Gnuggar fingrarna. Ormsö börjar skymta fram mot isrännan som bryts. Står en stund till utomhus sen går jag ner. Tänderna småvärker av iskänslan mot emaljen. Drar tungt upp dörren. Får den nästan i ryggen. Små metallbelagda trappsteg. Håller i mig att inte ramla. Handen mot taket. Böjd rygg. Bensinlukt. Fotogenlampor på väggarna. Några sitter på en brits. Också min reskamrat, vår bekant från Tallinn Jaan och en vän till honom. Tar av handskarna och vrider händerna. Blåser in varmluft med munnen. Varm kår går längs ryggraden. Isen skrapar mot skrovet.

Resan började när Viking Line färjan lämnar Stockholm mot Helsingfors. Vid dagens Viking Line terminal byter vi till den finsksovjetiska m/s Georg Ots på väg mot en av ryssar ockuperat Estland. Färden över finska viken var vindpinad och fuktig. Minns att vi inte hade ordnat någon hytt. Var liksom inte så noga. Vi var runt tjugofem. Började med att lägga sovsäckarna på golvet innanför promenaddäcket. Där kunde vi hålla koll när någon närmade sig. Läggväckt som man var. Lite svårt att föreställa sig idag när man reser regelbundet både till Helsingfors och direkt till Tallinn. Mobiler hela tiden i händerna. Barn som springer eller sitter framför skärmar i Play Room. Ingen visste om vi verkligen var på väg den här dagen. Från Stockholm hade min reskamrat ringt till en bekant utanför Tallinn som skulle möte oss i hamnen.

Huttrande klev jag av båten i Tallinns hamn. Trötta slappa blickar mötte överallt. Grått, slitet och melankoliskt deprimerande. Några arbetare stod och tittade på oss som kom från världen utanför. Ankomsthallens kala smutsiga väggar förstärkte tristessen som slog mot mig. Två mindre bagagekontroller mitt i hallen. Några tullare i en gröngrå uniform stod och stirrade längs ena väggen. En stor och rätt tom lagerlokal. Sovjetiska märket på vänstra skjortfickan. En mörk bajsbrun slips hängde slött knuten. Byxorna, revären på axlarna och den något förvuxna skärmmössan gick allt i samma brun-grön-gråa färger. Kände en märkligt pirrande osäkerhet. Sovjetisk gränspolis och samtidigt en svårbeskrivlig nonchalant attityd. Kalla kriget var slut. Ett fruktat system som under hela efterkrigstiden stod mot en västerländsk krigsmakt styrd från Amerika. Vinkades slött fram. En mindre scanner drogs över mig utan något större intresse. Fick plocka ihop mina saker själv. Längre fram en passkontroll. Ingen stämpel i passet. Istället ett stämplat dokument på ryska. De flesta från färjan var finländare från Finland med kylskåp? Fastsurrade wellpappkartonger på pirror. Köpta med dollar. Förjävligt! Estländare skulle senare berätta för mig att kön för köp av kapitalvaror är flera år. För en ny bil mer än tio år. Och här rullas de iväg på löpande band av köpsugna västerlänningar för ett billigare pris än i Helsingfors. Senare med vår bekant i Tallinn skulle jag besöka en dollarbutik nära det stora varuhuset Kaubamaja. Estländare utanför. Robusta vakter. Väntan på en korg och ett överflöd av både västerländska som estniska produkter som de själva inte fick ta del av.

I ankomsthallen väntade Jaan Puusaag, en baptistpastor från Keila församling utanför Tallinn. Min reskamrat från folkpartiet och Missionsförbundets tidning, Mattias Reinholdson, hade lyckats få en inbjudan från honom som gav visum in i det slutna landet. Besöket på sovjetiska ambassaden gav mig en läxa, hur komplicerad en visumansökan kan vara. En lucka för att lämna in pass och inbjudan, en annan för att få en blankett att fylla i för visum och sedan tillbaka till första luckan med ”fel blankett” som jag fick i andra luckan. Tillbaka och få ”rätt blankett”, fylla i den och åter till första luckan där den godkändes. Precis som i Tallinn när jag senare skulle handla i det stora varuhuset. En kassa för att lämna in varan jag ville köpa, en annan kassa att betala den med papper från första kassan och sedan tillbaka för att få ut varan mot uppvisande av betalt kvitto.

Snabbt igenom tullen. Jaan och en vän till honom förde oss ut till hans smutsgrå Lada. Kände av deras osäkra varma leende. Inte här. Vänta tills vi kommit hem. En rad slitna och lätt rostade bilar stod på rad, alla med baksidan vänd mot entrén. Snabbt dyngsura skor. Gråsmutsligt snöslask. Allt var grått. Husväggarna. Skrovliga och smuliga asfalten. Stora hål överallt. Kostymjackorna. Ansiktena. Händerna hade små röda strimmor av kylan. Väskor och små pappkartonger bärs överallt. Någonstans. Min och Mattias ryggsäckar åker raskt ner i bagageluckan. Rivstart och slasket sprutar. Snöslask stänkte runt bilen. Stanken från kraftigt bolmande avgaser trängde in. En mörkbrun kväljande rök. Under resan genom centrum och av atmosfären i bilen fick jag en tydlig känsla av att man ville undvika minsta kontakt med myndigheterna, idag den ständigt närvarande ockupationsmakten. Militärfordon överallt, som en del av stadsbilden och markering av en fortsatt ockupation. Gröna militärlastbilar hindrade ibland vår snabba färd ut från centrum. Militärjeepar i strategiska korsningar. Beväpnade soldater stod och rökte slött. En och annan privatbil stoppades. Fick aldrig veta varför, vågade nog inte fråga. Allt verkade ändå lugnt och stilla, åtminstone på ytan. Alla infartsvägarna till gamla staden var spärrade. Vaktkur. Nedfälld bom. Några cyklister fick efter kontroll passera. Gående höll sig på behörigt avstånd från minsta kontakt med militären. Efteråt fick jag veta att säkerhetspolisen KGB hade sitt kontor och sin förvaringsplats på en av gamla stans gator.

Familjen bodde i ett eget hus inte långt från centrum. Nömme, en lugn sovstad med bara egnahem och små gårdar. Jaans fru tog emot oss i köket. Klädd i en smal brungrönblommig klänning med ett plastförkläde på. Min mamma var klädd på liknande sätt när jag var liten i slutet av 60-talet. Förutom diskbänk och bänk med skåp stod där ett mindre enkelt bord. Fem sex stolar, vad jag minns. En liten transistorradio stod på hela tiden. En av tidens populära låter ”Don’t worried, be happy” hördes ofta i deras hem. Stämningen bland ester var en blandning av uppgiven suck av allt krångel och osäker väntan på något som verkade släppa. Kanske. Att då finna någon form av tröst i religionen var nog förståeligt. Vår värd var pastor men även utbildad violinist vid Konservatoriet i Tallinn. Det hände vid några tillfällen att jag spelade några stycken för oss när vi var där. Alltid lättade det upp stämningen något. Alla i familjen var trevliga och öppna mot oss. Redan första kvällen trängde den råa och fuktiga kylan in genom de tunna väggarna av vit lättbetong. Gnuggade hela tiden fingrarna för att hålla värmen. Golvet drog något. Alla hade någon tunn kofta på sig. Vi satt och drack surrogatkaffe i vardagsrummet. Teven var på. De hade finsk teve från Helsingfors. Förbjudet men hur stoppar man sändningarna? Man kan använda kraftiga störsändare men så skedde inte. Det var en ny tid av förändringar och öppenhet, glasnost och perestrojka. Att Berlinmuren hade fallit var fortfarande på de finska nyheterna. Såg mig om i rummet. Alla såg på teven men sa inget. Don’t worried, be happy!

Igår morse lämnade vi Puusaags hem för en riksfylld resa västerut mot kusten och estlandssvenskarnas gamla område. Vi hade inget visum. Så snart vi såg något som kunde vara en polisbil kröp vi ihop under sätet. Efter ett besök på Nuckö och i Haapsalu reste vi vidare denna morgon mot hamnen i Rohuküla. Isen skrapar allt hårdare mot fören när den packas. På bryggan står några bilar, en gul kommunal buss, några personer, cyklar och en hund. En grov och fast hand greppade min näve. Det vindpinade landskapet fårar ansiktet. Frostigt skägg. Bakom ett stelt ansikte skymtar ett par varma ögon. Vi möts personligen av öns hamnkapten, Arve Kuusk, som blir vår kontaktperson. Äntligen den estlandssvenska ön Ormsö. Ja, det är inte många kvar men de flesta är svenskar. Sätter oss i Puusaags ryska Skoda och rullar fram längs piren mot öns närmaste bebyggelse. Mannens fru möter oss på farstutrappan. Med en varm kopp kokkaffe släpper frosten sakta mitt bröst. Flera år senare hälsar jag på Arves fru, Irene Kuusk, i samband med hans bortgång. En mild vinterdag körde han, som så många gånger tidigare och andra med honom, över isen till fastlandet. Denna gång brast det. Han gick snabbt med bilen genom isen och till botten. En minnessten står vid vägen nära piren. Irene gick sedan själv bort i början av 2000-talet på ett äldreboende i Haapsalu.

Frukost. Mörkt grovt lantbröd, smör, handskurna korvbitar med en morakniv och ännu en kopp varmt kaffe. Jaan Pussaag småpratar med Mannen, troligen om vårt förestående besök på ön. Översätter sedan varav mannen fyller på med några egna engelska ord. Planen är att under två dagar hinna med att se öns svenska kyrka, träffa den mest omtalade estlandssvensken Maria Murman och se oss omkring runt hela ön. Mannen erbjuder oss att få låna deras sommarstuga som vintertid är igenbommad. Senare när vi stiger in där överfölls vi av en svinkall kyla och en stinkande fukt. Mannen lovar att vi snart skulle känna den ombonade värmen med hjälp av en vedkamin. Luften känns lättare när morgonens köldknäpp lagt sig. Fortfarande med frusna fingrar traskar vi på grusvägen fram till Ormsö vitkalkade kyrka. Platsen har flera historiska minnesmärken. Framför ingången ett monument över öns frihetskämpar i början av seklet. Efter flera århundranden av rysk ockupation fick landet sin efterlängtade frihet strax efter första världskrigets slut. Blod flöt men folket gav inte upp. Idel svenskklingande namn på stenen. En bit ifrån, under några träd, ligger en stor minnesplatta över en svensk missionär från frihetstiden. Kyrkogården är översållad av solkors med svenska namn inristade. Idag lever inte många kvar, de är alla mycket gamla anpassade efter ett svenskt äldreboende.

Över tröskeln till kyrkan fastnar blicken direkt över de estnisk/svenska bibelcitatet ovanför koret ”… Mitt öga ska vara över dig.” Några personer har samlats i det vita nykalkade kyrkorummet. Inget hänger på väggarna. Några byggnadsställningar visar att renovering har påbörjats. Kylan känns denna tidiga decemberdag. Ett mindre hål syns fortfarande kvar i taket. Sedan de flesta estlandssvenskar brådstörtat hade lämnat ön efter beskedet att sovjetiska militärbåtar var på väg dröjde det inte länge förrän några ungkommunister hade slagit in kyrkporten. Byggnaden användes under många år som hölada och redskapsförråd. Allt hade förfallit.

Bortom hamnen ligger det lite avskilda Söderby. Eller låg under lång tid efter andra världskriget. Ön tömdes snabbt på de flesta estlandssvenskar. Några få blev kvar. Grusvägen runt ön är den enda vägen att nå fram till de ensligt belägna gårdarna som är kvar. Maria Murman tar emot oss utanför sin gula stuga. Arve hade redan berättat att vi var på väg. En vattenpump mitt på gården. Smala bänkar bildar en fyrkant runt den. Plastbaljor. En stor silverfärgad metallhink med trägrepp. Gårdens enda plats för tvagning och disk. Livet på ön verkar enkelt och spartanskt. Man lever sitt liv för dagen. Det som måste göras får dagen att gå. En uppställd husvagn står bredvid mangårdsbyggnaden. Vidöppet hav skymtar fram mellan dem. 

Stiger med böjd rygg över tröskeln in i förrummet. Nära att slå i den låga takstocken, en kraftig ohyvlad bjälke. Kraftig lukt av fuktigt trä tränger igenom. Direkt till höger står Marias vackert snidade men nu något murkna brudkista. Mitt i rummet ett stort bastant bord. Något hänger på väggarna, minns inte längre vad. Tror att det var gamla arbetsredskap. Ja, minns en lie. Några år senare, när jag skulle vandra längs grusvägen mot norra delen av Noarootsi, såg jag kvinnor och män som slog hö likt förr i Sverige. Över nästa tröskel direkt till vänster kommer vi in i storrummet. Där, under en duk, ligger Marias berömda cittra. Hade sett en sådan många år tidigare. I min faster Anna-Lisas sommarstuga i Solmyra, norr om Köping, fanns en i hennes förråd. Den hade tillhört min farmor. Minns att den inte gick att spela på då lockat hade spruckit. Rummet var inte uppvärmt på vintern. En gammal vän till mig, Inga Storsved, spelar fortfarande vid vissa tillfällen på en cittra. Om man läser vad som står skrivet om Maria i olika tidningar handlar det nästa bara om hur hon spelar ”… i den röda lilla stugan…” för varje svenskbesök. Även för oss som andäktigt slår oss ner på några pinnstolar medan Marias stela fingrar rörde sig över strängarna medan hennes spruckna och skrovliga stämma sökte efter orden på klingande Ormsösvenska.

Varje gång skulle, enligt Maria, bli det sista. Nästa vinter skulle bli svår. Hon blev allt tröttare. Våra samtal var inte långa. Blev nog inte mycket prat under de långa ensamma stunderna i stugan sedan maken och sonen gått bort. Minns så väl hennes berättelse om våren 1944. Båten från Sverige var på väg in mot Sviby brygga. Skymtades vid horisonten. 

Hon var inte ensam. Många stod där med sina väskor. Tystnad. Tomma blickar. Minnen från barndom och de som inte längre fanns i livet. Gårdarna övergivna. Ingen väg tillbaka. Vattnet slog mot stenarna, som de alltid har gjort. Tiden stod still och ändå inte. Ryktet sa att sovjetiska fartyg låg utanför Paldiski, den större hamnstaden på fastlandet norr om ön. Ett kylslaget duggregn la sig över de som väntade. Tyskarna var på väg att förlora kriget. Ryssarna hade redan denna krigsvår ´44 återigen gått över gränsen vid Narva och söder om Peipsi järv. Några år innan kom de första gången. Marias man hämtades av någon oklar anledning. Första tiden med ryssarna var ohygglig. Många försvann. Sibirien. Eller ett nackskott. Estlands svenskar var livrädda. Många män hade gått ut i skogen som gerillasoldater. De kallades Skogsbröderna. Blåste kyligt där Maria satt på sin brudkista och väntade. Båten närmade sig bryggan. Den var bara några meter lång och rätt smal. Några småskutor låg och guppade med varsin tamp surrad runt bryggans pålar. Var fanns hennes älskade? Oron gnagde. Vem väntar på honom när han återvänder? I sista ögonblick fick hon hjälp med sin koffert hemåt. Kunde inte lämna honom. Han var skogshuggare från Ormsö. Det var allt jag fick veta när jag satt framför henne medan cittrans toner försvann.

Sommaren 1992. Ensam tillbaka på ön. Utanför stugknuten står min blåvita 5växlade sportcykel. Fjällräven-ryggsäcken ligger lutad mot trappan. Den har varit med om mycket under denna resa. Matbristens Narva, Nattcyklingen mot estniska gränsen nära Petseri, promenaderna i Tartu, övernattningen i höladan på Saaremaa och nu vilade den utanför Maria Murmans gula stuga. Snart skulle besöket vara slut. Vi har över en kopp kaffe pratat mycket om Ormsö idag, min cykeltur, mitt intresse av landet och mitt liv i Stockholm idag. Maria säger inte mycket. Dagarna kommer och går. Hon har lite problem med närmaste grannens hund, sin ledvärk och att hon nog inte har lång tid kvar att leva. Redan sen eftermiddag. Har fått löfte av öns hamnkapten att övernatta i samma stuga som vintern 1989. Han höll på att värma upp den. En enastående person. Öns representant för Folkfronten när det begav sig, egnahemsägare med några jordlotter, den alla hör av sig till om något behöver lagas och så ansvarig för hamnen. Folkfronten var den estniska folkrörelsen som lagligt ville ta över från sovjetmakten när det skulle bli möjligt. Fanns inte längre något om, bara ett när. Lämnar Maria på trappan med löfte om att snart komma tillbaka. Hänger upp ryggsäcken på ryggen. Lyfter upp cykeln och trampar vidare. Svårt att hålla balansen bland jordgropar och grästuvor. Den smala vägen mot hamnen och huvudorten Hullo är lättare. Knastrar under däcken. Drar upp lite damm i svängarna.

Det skulle dröja två år innan jag möter Maria igen. Jag och mina bröder Leif och Erik hade under våren 1994 rest runt hela landet på tio dagar. Det blev aldrig Ormsö. Vi befann oss i Haapsalu. Tiden var knapp. Vi hade redan hemresan förbokad och betald. Det blir dagarna före midsommar som jag knackar på dörren till den gula stugan i Söderby. Maria ger mig en kram. Visst minns hon mig. Jag ska bara stanna över dagen. Båten tillbaka går vid 6-tiden på kvällen. 

Allt var sig likt när jag stiger över tröskeln. I förrummet brudkistan orörd direkt till höger. Hon lyfter på locket. Några lakan och dukar i linne med det broderade monogrammet ”M.M.” som står för Maria Murman. Allt hade hon själv som ungmö vävt som hemgift. Traditionen var så att man som ung flicka skulle ha med sig en brudkista till det nya hemmet som väntade på det nygifta paret. Mer fanns men minns inte vad. Den vita brudklänningen med spets hänger fortfarande i en galge på väggen, liksom något som Maria påstår var Ormsödräkten. Det grovhyvlade bordet står där, liksom köksbänken. Ja, det är förstås inte en sådan bänk vi tänker på idag. I gamla tiden stod ordet för en träsoffa med en bädd under locket. En sådan som min pappa föddes i före kriget.

I stugans storrum är det varmt och ombonat. Gamla fotografier på väggarna. En liten svensk flagga hänger ovanför ett lågt skåp. Samma blommiga gardiner i fönstren som vid första besöket vintern 1989, tror jag. Maria har satt på kaffet. Kokkaffe över en vedspis. Minns från min pappas historier om en sådan som hängde på en spiskrok den gången han smällde en raket utanför sitt föräldrahem så min farfar ramlade av pinnstolen medan han sörplade i sig kaffe på fat. Det blir ett kort besök denna gång. Maria spelar åtminstone sin kära visa på cittran medan jag smuttar på det rykande heta men så goda sumpkaffet. Hennes man som blev bortförd till Sibirien ´42 kom tillbaka. Det dröjde flera år av ovisshet och tron att livet skulle få levas i ensamhet. En dag knackade det på dörren och där stod han. Maria fick några vackra år med honom och en son. Det blir tyst en lång stund. Dricker upp kaffet och är på väg att gå. Han tog självmord. Orkade nog inte leva. Spriten och nerverna. Hon pratar om sonen. Hennes man dog i början av 80-talet. Begraven på Ormsö kyrkogård, där även hon en dag ska ligga bredvid honom. Ger henne en varm kram med löfte om att ännu en gång återvända. Ser henne i ögonen. Hon ler lite och nickar. Maria såg alltmer trött och sliten ut. Det står en telefon på en väggplatta längre in i det stora rummet. Några få gånger hade jag pratat med henne från Stockholm.

Sista mötet. Kliver av cykeln. Packningen är lättare den här gången. De orange-gula packväskorna i nylontyg hänger stadigt på pakethållaren. Vita plastkorgen på styret är nästan tom, bara inplastad karta låg i botten under regnjackan. Samma färja. Hoppas hon fortfarande väntar på mig. Fick inget svar när jag ringde från Stockholm. Det har varit ett rätt behagligt väder under denna min sista stora estlandsresa i juni 1995. Några bilar kör ombord före mig. Svenskregistrerade?! De sista sovjetryska soldaterna lämnade landet förra året. Ser ingen rysk Lada som Jaan Puusaag, en vän från första resan, hade när vi utan visum tog oss över till ön. Han berättade att man kunde få vänta över tio år på en ny bil. Drygt fem år för ett kylskåp. De sovjetryska femårsplanerna tillät inte fri företagsamhet. Man tillverkade bara det antal som bestämdes att folket behövde. Vinden blåser med ljumma vindar västerifrån. Doften av det salta vattnet som slår mot strandens stenar smyger in i mina näsborrar. Närmast kommer jag från ett möte med en förtjusande estnisk flicka i Kärdla, på Dagö. Hennes adress ligger nerstoppad i min packning. Minnet av Kairits ljusa hår som kittlade min kind ligger kvar. Överfarten tog inte lång tid till skillnad mot min första köldfrusna vintern 1989. Solens glimmande strålar slår mot båtens metall. Direkt efter ankomsten trampar jag hem till Maria. Hon har med åren hunnit bli som en kär gammal vän. En person man alltid vill återse fastän ålderdomen tar ut sitt rätt.

Bromsar in och tar till vänster direkt efter pirens slut. Några kurvor senare svänger jag in på gården. Tyst och stilla. Oroväckande stilla. Det står en gammal lätt rostig cykel lutad mot husgaveln. Har den alltid gjort detta? Minns inte. Handtaget. Om det är låst kunde det bara betyda en sak. Eller att hon tillfälligt är ute. Men cykeln? Gnisslar till. Någon ropar inifrån. Det är Maria. Kommer mig långsamt till mötes med en kram. Känner hennes mjuka knubbiga fingrar över runt min rygg. Händerna hänger runt mig. Dryga åttio. Beklagar sig över sina krämpor och att det nog inte är långt kvar. Det var igår som jag lämnade henne på tröskeln. Tiden har en märklig förmåga att stå helt still hos äldre på landet. Hur får hon dagarna att gå? Berättar att jag gärna vill se mig om på ön. Man vet aldrig när det annars skulle bli av.

Börjar promenera redan tidig nästa förmiddag. Lämnar cykeln och packningen hos Maria. Luften är ljuv. Gruset knastrar under mina tunna skor. Skjortan uppkavlad av den ljumma hettan. Doft av gräs, damm och sjöbris från havet. Här och var skymtar grunden eller rester av förmurknad virke efter de estlandssvenskar som bodde här fram till den ryska ockupationen 1944. Några fler estlandssvenskar finns visst kvar, däribland en som hette Erik. Träffar ingen. Tomt överallt. Eller. Vart tog de svenskregistrerade bilarna vägen som var med på färjan. I Hullo stannar jag till och tar en kopp kaffe. Ormsös hjärta. Inte långt därifrån ligger den vitkalkade kyrkan. Innan jag vandrar vidare postar jag ett vykort till mamma. Hon blir så glad. Lite orolig förstås av hur sina barn har det. Vid lanthandeln ser jag en liten affisch om ett kristet disko. Här på Ormsö?! Plockar upp den lilla egentillverkade kartan över ön och fortsätter västerut. Fågelkvitter. Syrsor. Annars bara vinden som hörs. Fridfullt. Något ödsligt. Tidig eftermiddag når jag fram till en gård. Några bilar står på grusplanen. Och flera ungdomar. Ett kristet ungdomsläger. Pratar med några. Trevligt och uppslupet. På kvällen ska de ha ett möte som jag blir inbjuden till. Maria känner inte till dem. Vi äter en liten måltid tillsammans sedan bäddar hon åt mig i det stora rummet. Klart jag ska sova över menar hon. Inte på något av de dyra vandrarhemmen. Vid sjutiden var jag tillbaka hos de kristna ungdomarna. Det bjöds på mat, olika religiösa samtal och, på övervåningen, fick jag bevittna hur man sökte personlig kontakt med Gud. Även jag erbjöds att ta emot hans välsignelse. Lät dem försöka. Släppte alla hämningar och misstro. Märklig upplevelse. Något kanske hände… men nej.

Senare på kvällen är jag tillbaka hos Maria. Vi dricker en kopp kaffe och samtalar om mitt liv i Sverige. Innan jag går att lägga mig ber hon att jag, ifall det blir ett ytterligare återbesök, ta med mig en plastblomma. Hon orkar inte så mycket längre. Den ska stå på hennes mans grav på Ormsö kyrkogård där även maria ska vila en dag. Mycket snart menar hon. Det blir vårt sista möte. Jag har ännu inte återvänt till Ormsö. 

Flera år senare, 2005, skulle jag få läsa att hon stilla hade somnat in på öns äldreboende i Hullo. Historien om hennes mans återkomst och cittrans stämningsfulla toner gick med henne i graven vid Ormsö kyrka. En dag ska jag återvända till platsen för hennes sista vila.