Byn vid ryska gränsen

 

Den ligger precis vid gränsen. En oansenlig plats bortom de större vägarna. På landet hade man lärt sig självhushållning. Fiske sedan urminnes tider. Odla sina egna grödor på tomten och kanske en jordplätt i svår terräng. Okej, skatteindrivare har alltid hittat ut liksom kyrkan. Rullar fram över öppen slätt. Skakar lite när hjulen försöker få fäste i de frusna spåren. Blandning av grusväg och smala traktorspår. Vem bryr sig? Längre fram ligger byn som utslängd i hörnet av en åker. Snart syns byns främsta fasader framför oss. En större mängd småhus. Till höger tornet till byns Ortodoxa kyrka. Inte så förvånande när endast den lugnt flytande Narvafloden skiljer byn Vasknarva, från de ryska husen på andra sidan. Vid dess infart en stor skylt nerkörd i marken på höger sida om vägen. Ryska bokstäver som troligen berättar att detta är en gränsby.

Vår resa söderut startar redan några timmar tidigare, när vi under låg fart lämnar gränsstaden Narva västerut på europaväg 20 (E20), som börjar i svenska Göteborg. Innan avresan hjälper vi några ryssar vid Peetri plats, i staden centrum, att dra igång deras lastbil. Leifs militärambulans är en amerikansk Dodge från andra världskriget. Med fyrhjulsdrift, dragvajer i fronten och byggd att klara mycket svår terräng rullar vi sakta fram tills deras bil hoppar igång. De tackat oss genom fönstret.  Kör ut ur staden samma väg som vi tidigare hade anlänt med, längs Tallinna mantee. Passerar stadsdelen Peetri Eeslinn på höger sida och sakta igenom de västra förorterna. Vägens asfalt är på flera ställen sönderkörd. Här och var gropar som har uppstått av tjälskador på vintern. Parkeringsplatserna är leriga gräsplättar eller dåligt asfalterade. Husfasadernas smuts fördjupar gråheten och den synbara tristessen. Vad som ligger bortom mitt svepande synfält är svårt att ha någon bestämd uppfattning om. Ett planlösa livsmönster talar sitt tydliga språk. En grupp uttryckslösa personer väntar uppenbarligen på bussen, som nog när som helst bör dyka upp. Några gummor  står och stirrar på trafiken, medan de vilar sina kroppar från de tunga nätkassarna med varor köpta från det näraliggande köpcentret. De oändliga raderna av ofullständiga våningshus, uppstaplade som man planterade lökar eller blomsterfrön, avslöjar det genomplanerade sovjetiska samhällets okänslighet för det estetiska och arkitektoniskt kreativa. Längs fasaderna, utanför varje köksfönster ser jag hängande korgar eller någon mindre ställning från fönsterkarmen . Det är ingen tvättställning som man har i Sydeuropa utan platser för diverse matvaror, som normalt står i ett skafferi. De får inte plats i det sovjetplanerade köket. Man ska endast sova här för natten eller möjligen kunna stanna i för någon stunds avskildhet. Måltiderna och umgänge ska ske i en kamratlig socialistisk anda i bostadskollektivets lokaler, på arbetsplatsen eller i skolan.

Efter Narva passerar vi snabbt igenom förorten Sillamäe. Före samhället Jöhvi, vid Toila järnvägsstation, svänger vi av till vänster och far rakt söderut. Några kilometer längs den mindre vägen, efter bondekooperativet Ahtme, som passeras på höger sida, ändras färdriktningen något mot sydöst. Vägen närmar sig alltmer ryska gränsen. Landskapet liknar södra Norrland, låg bevuxen barrskog, en smal och slirig väg som klättrar upp och nedför en kraftigt kuperad terräng. På de höga höjderna, är avståndet vida borta vid horisonten. Inte förrän närmare sjön Peipsi järv, kommer balansen mellan barr- och lövskog återställas något. Efter någon timmes färd ser vi till vänster det stora sumpområdet Puhatu soo. Landet har lyckats bevara stora områden av naturliga sumpmarker. Mycket tack vare, att man till stor del undgått samma effektivisering av lantbruket som vi i väst. Vi är på väg mot Peipsi sjöns norra strand. Sista sträckan är än slirigare än tidigare och längs längre sträckor skulle inte en vanlig bil ha kunnat ta sig fram. Som tur var klarar vår militärambulans mycket svårtillgänglig terräng. Bilen har 4-hjulsdrift som ger en robust dragningsförmåga. Snön ligger fortfarande kvar, fastän det är mitten av april. Mot slutet av vägen, där landskapet nu till större delen består av ett väldigt floddelta, med en mindre flod, som till vänster slingrar sig på någon kilometers avstånd från vägen, tar vi till vänster och drar mot Vasknarva.

Rullar nu långsamt längs bygatan. En gång i tiden, har den nog varit rätt idyllisk, med villor målade i den traditionella estniska senapsgula färgen (jämför med den svenska faluröda). En och annan ser ut att ha haft en spenatgrön färg. Nu av tiden och vädret en smutsgrå bygata. I ena änden ligger som sig bör bykyrkan. P.g.a. sitt nära läge vid den estniskryska gränsen, är det inte så förvånat, att det är en ryskortodox, med den klassiska lökkupolen. Staketen runt husen, är numera i mycket dåligt skick. Träet har murknat och färgen flagnat. På vissa ställen, är det utbytt mot hönsnät, varför? Allt verkar folktom. En känsla att människor i det östra Estland höll sig mestadels inomhus bekräftades igen. En möjlig förklaring, är nog det klimat, som nu råder över hela norra Europa; en vinter som vägrar släppa sitt grepp och en fuktig råhet som därigenom känns genom klädseln. Det är klart, att man i ett sådant väderförhållande, håller sig inne i stugvärmen. Men barn brukar trotsa sådant, för att leka med sina kamrater utomhus. Var är dessa barn någonstans? Inte ens deras leksaker, syns kvarglömda någonstans. Nere vid gränsfloden, ligger en rest av en gammal borgruin. Här ska Karl XII ha stannat till för att vila på efter slaget i Narva år 1700. Passar på att titta på, medan vi beskådar utsikten över mot den ryska sidan. På den här sidan, ligger några mindre och medelstora båtar uppdragna på stranden.

Där vägen tar slut, bakom ett krön, möter vi estniska gränsvakter. De kommer mot oss. Vinkar med händerna. Leif tar en större sväng och vänder långsamt om. Parkerar militärambulansen längs bygatan med motorhuven vänd ifrån gränsvakterna. Måste bara ta en bild. Här kommer vi nog aldrig återkomma till igen. Så intetsägande, fast man vet ju aldrig vad som döljer sig innanför de bosattas dörrar. Till det yttre är det ingen större skillnad mellan de båda sidorna av gränsfloden. Några hus och ett par lador syns sticka upp ur den täta växtligheten på andra sidan. Inga människor. Marken är liksom här, frusen och karg  i en blågrå nyans. Själva floden är helt isfri, men nog så kall, för att jag ska våga ta mig ett simtag över. Tanken om att försöka passera floden, med en av de små roddbåtarna vid stranden, far genom mitt huvud. Snön är borta helt från denna gränstrakt. Det är den tredje platsen vid ryska gränsen, som jag besökt, vid sidan av Narva och gränspasseringen vid Petseri, sommaren 1992.

Innan vi lämnar byn, besöker vi kyrkan. Från utsidan, syns bara dess spira, bakom den mer än fyra meter höga muren som omgärdar området. För att ta sig in, måste man passera igenom en ståldörr, som är en del av den väldiga koppargröna porten. Själva kyrkobyggnaden var denna gång, stängd för renovering. Några, på platsen arbetande gummor, försökte nog tala om detta för oss, på ryska! Dock förstod jag deras budskap, genom kroppsspråket. Kyrkogården ligger just nu, p.g.a. den sena våren och misskötsel, under vatten. Ja, stora vattenmassor dränker så här års, flera av byns strandtomter. Alla byggnaderna innanför muren, har behov av omfattande renovering; reparationer, ommålningar och en allmän grov rengöring. Den gråsvarta smutsbeläggningen, som de flesta av byggnaderna i östra Estland är betäckta av, skymmer allt som oftast den underliggande vackra grundfärgen. Det kan nog bli mycket vackert här igen, som förr i tiden, bara man lyckas kosta på sig detta. Förutom ett växthus, där glaset på vissa ställen ersatts med plastskynken, mödosamt fasttejpade mot vinterkylan, uppfattar jag att här finns ett litet församlingshus, ett bohagshus och en prästbostad.

Efter att vi lämnat byn, möter vi några ryska vinterfiskare, på väg hem från sjön. Så trevligt avbrott att se några människor efter att ha lämnat den ”folktomma” byn. Troligen är det dit de ska för att få värma sig med lite brasved och en kaffekask, efter en lång dags fisketur. De kommer åkandes mot oss på sparkstötting med bl.a. en isborr på sätet. Underhållet på vägen består av hårt packat snö och längs ytterkanterna, breda snövallar. I skogen bedömer jag, att snötäcket är drygt 1 meter högt. Vid Remniku, gör vägen en tvär sväng till höger och efter någon km, återgång till vänster. Nu är den i bättre skick och snön har fått sällskap av lite grus och jord. Leif kör av vägen, vid en enligt kartan fin utsiktsplats. Och stänger av motorn för en stund. Ja, nog är platsen väl vald alltid. En fin vy och lugnt vintrigt sovande sjö, Peipsi järv, med ett ordentligt istäcke. Det knäpper till ute på sjön. Längre ut har isflak börjat röra på sig och lämnar blottor med öppet vatten. Det ligger en lätt dis över utsikten från vårt bilfönster. Horisonten försvinner på något vis, någonstans borta i fjärran. Sedan minns jag inget mer av den här dagens biltur …

Vid Kuksi, kör vi upp på riksväg 201 och därefter rör vi oss raskare framåt. Längs Peipsi järv, passerar vi förbi eller igenom ett större antal byar och samhällen; Rannapungerja, Lohusuu, Kalmaküla och det större samhället Mustvee, med drygt 1000 invånare. Efter Mustvee, passerar vi genom dess förort, Raja, som följer sjöns kust och sedan viker vi av till höger och rullar fram emot landets andra stad, Tartu.