Maria ...på Ormsö

Bortom hamnen ligger det lite avskilda Söderby. Eller låg under lång tid efter andra världskriget. Ön tömdes snabbt på de flesta estlandssvenskar. Några få blev kvar. Och tystnaden om dem blev total. Livet på ön fortsatte. Snart dök det upp ungkommunister ditsända av den nya regeringen i Tallinn. Den protestantiska kyrkan vandaliserades. Men de få estlandssvenskarna levde sina liv som de alltid har gjort. En dag knackades det på gårdarnas dörrar. Estniska män rövades bort. Sändes iväg till den ryska Sibirien. Arbetsläger där många gick under av umbäranden. Grusvägen runt ön är den enda vägen att nå fram till de ensligt belägna gårdarna som idag är kvar. 

December 1989. Dagen innan hade jag och en estnisk kontaktperson kommit till ön med färjan från fastlandet. Han hade lyckats få öns hamnkapten, Arve Kuusk, att möta oss i hamnen. Tog oss först hem till sitt hus. På vägen mötte vi hans fru som slog vid deras jordlott. Frukost. Han skar upp grovt bröd, några ostbitar, lite korv och kokade upp kaffe med en kittel vid vedspisen. För mig ett romantiskt skimmer från vad jag hört om min pappas föräldrahem på 50-talet. Innan vi kom till ön hade min kontaktperson redan pratat med Arve. En person jag verkligen var nyfiken på att få träffa, var estlandsvenskan Maria Murman. Känd från några teveprogram i Sverige det senaste året.

Maria tar nu emot oss utanför sin gula stuga. Arve hade redan berättat att vi var på väg. En vattenpump mitt på gården. Smala bänkar bildar en fyrkant runt den. Plastbaljor. En stor silverfärgad metallhink med trägrepp. Gårdens enda plats för tvagning och disk. Livet på ön verkar enkelt och spartanskt. Man lever sitt liv för dagen. Det som måste göras får dagen att gå. En uppställd husvagn står bredvid mangårdsbyggnaden. Vidöppet hav skymtar fram mellan dem. Stiger med böjd rygg över tröskeln in i förrummet. Nära att slå i den låga takstocken, en kraftig ohyvlad bjälke. Kraftig lukt av fuktigt trä tränger igenom. Direkt till höger står Marias vackert snidade men nu något murkna brudkista. Mitt i rummet ett stort bastant bord. Något hänger på väggarna, minns inte längre vad. Tror att det var gamla arbetsredskap. Ja, minns en lie. Några år senare, när jag skulle vandra längs grusvägen mot norra delen av Noarootsi, såg jag kvinnor och män som slog hö likt förr i Sverige. Över nästa tröskel direkt till vänster kommer vi in i storrummet. Där, under en duk, ligger Marias berömda cittra. Hade sett en sådan många år tidigare. I min faster Anna-Lisas sommarstuga i Solmyra, norr om Köping, fanns en i hennes förråd. Den hade tillhört min farmor. Minns att den inte gick att spela på då lockat hade spruckit. Rummet var inte uppvärmt på vintern. En gammal vän till mig, Inga Storsved, spelar fortfarande vid vissa tillfällen på en cittra. Om man läser vad som står skrivet om Maria i olika tidningar handlar det nästa bara om hur hon spelar ”… i den röda lilla stugan…” för varje svenskbesök. Även för oss som andäktigt slår oss ner på några pinnstolar medan Marias stela fingrar rörde sig över strängarna medan hennes spruckna och skrovliga stämma sökte efter orden på klingande Ormsösvenska.

Sista besök blev 1995. Varje gång skulle, enligt Maria, bli det sista. Nästa vinter skulle bli svår. Hon blev allt tröttare. Våra samtal var inte långa. Blev nog inte mycket prat under de långa ensamma stunderna i stugan sedan maken och sonen gått bort. Minns så väl hennes berättelse om våren 1944. Båten från Sverige var på väg in mot Sviby brygga. Skymtades vid horisonten. Hon var inte ensam. Många stod där med sina väskor. Tystnad. Tomma blickar. Minnen från barndom och de som inte längre fanns i livet. Gårdarna övergivna. Ingen väg tillbaka. Vattnet slog mot stenarna, som de alltid har gjort. Tiden stod still och ändå inte. Ryktet sa att sovjetiska fartyg låg utanför Paldiski, den större hamnstaden på fastlandet norr om ön. Ett kylslaget duggregn la sig över de som väntade. Tyskarna var på väg att förlora kriget. Ryssarna hade redan denna krigsvår ´44 återigen gått över gränsen vid Narva och söder om Peipsi järv.

Några år innan kom de första gången. Marias man var en av de som hämtades av någon oklar anledning. Första tiden med ryssarna var ohygglig. Många försvann. Sibirien. Eller ett nackskott. Estlands svenskar var livrädda. Många män hade gått ut i skogen som gerillasoldater. De kallades Skogsbröderna. Blåste kyligt där Maria satt på sin brudkista och väntade. Båten närmade sig bryggan. Den var bara några meter lång och rätt smal. Några småskutor låg och guppade med varsin tamp surrad runt bryggans pålar. Var fanns hennes älskade? Oron gnagde. Vem väntar på honom när han återvänder? I sista ögonblick fick hon hjälp med sin koffert hemåt. Kunde inte lämna honom. Han var skogshuggare från Ormsö. Det var allt jag fick veta när jag satt framför henne medan cittrans toner försvann.

Sommaren 1992. Ensam tillbaka på ön. Utanför stugknuten står min blåvita 5växlade sportcykel. Fjällräven-ryggsäcken ligger lutad mot trappan. Den har varit med om mycket under denna resa. Matbristens Narva, Nattcyklingen mot estniska gränsen nära Petseri, promenaderna i Tartu, övernattningen i höladan på Saaremaa och nu vilade den utanför Maria Murmans gula stuga. Snart skulle besöket vara slut. Vi har över en kopp kaffe pratat mycket om Ormsö idag, min cykeltur, mitt intresse av landet och mitt liv i Stockholm idag. Maria säger inte mycket. Dagarna kommer och går. Hon har lite problem med närmaste grannens hund, sin ledvärk och att hon nog inte har lång tid kvar att leva. Redan sen eftermiddag. Har fått löfte av öns hamnkapten att övernatta i samma stuga som vintern 1989. Han höll på att värma upp den. En enastående person. Öns representant för Folkfronten när det begav sig, egnahemsägare med några jordlotter, den alla hör av sig till om något behöver lagas och så ansvarig för hamnen. Folkfronten var den estniska folkrörelsen som lagligt ville ta över från sovjetmakten när det skulle bli möjligt. Fanns inte längre något om, bara ett när. Lämnar Maria på trappan med löfte om att snart komma tillbaka. Hänger upp ryggsäcken på ryggen. Lyfter upp cykeln och trampar vidare. Svårt att hålla balansen bland jordgropar och grästuvor. Den smala vägen mot hamnen och huvudorten Hullo är lättare. Knastrar under däcken. Drar upp lite damm i svängarna.

Det skulle dröja två år innan jag möter Maria igen. Jag och mina bröder Leif och Erik hade under våren 1994 rest runt hela landet på tio dagar. Det blev aldrig Ormsö. Vi befann oss i Haapsalu. Tiden var knapp. Vi hade redan hemresan förbokad och betald. Det blir dagarna före midsommar som jag knackar på dörren till den gula stugan i Söderby. Maria ger mig en kram. Visst minns hon mig. Jag ska bara stanna över dagen. Båten tillbaka går vid 6-tiden på kvällen.

Allt var sig likt när jag stiger över tröskeln. I förrummet brudkistan orörd direkt till höger. Hon lyfter på locket. Några lakan och dukar i linne med det broderade monogrammet ”M.M.” som står för Maria Murman. Allt hade hon själv som ungmö vävt som hemgift. Traditionen var så att man som ung flicka skulle ha med sig en brudkista till det nya hemmet som väntade på det nygifta paret. Mer fanns men minns inte vad. Den vita brudklänningen med spets hänger fortfarande i en galge på väggen, liksom något som Maria påstår var Ormsödräkten. Det grovhyvlade bordet står där, liksom köksbänken. Ja, det är förstås inte en sådan bänk vi tänker på idag. I gamla tiden stod ordet för en träsoffa med en bädd under locket. En sådan som min pappa föddes i före kriget.

I stugans storrum är det varmt och ombonat. Gamla fotografier på väggarna. En liten svensk flagga hänger ovanför ett lågt skåp. Samma blommiga gardiner i fönstren som vid första besöket vintern 1989, tror jag. Maria har satt på kaffet. Kokkaffe över en vedspis. Minns från min pappas historier om en sådan som hängde på en spiskrok den gången han smällde en raket utanför sitt föräldrahem så min farfar ramlade av pinnstolen medan han sörplade i sig kaffe på fat. Det blir ett kort besök denna gång. Maria spelar åtminstone sin kära visa på cittran medan jag smuttar på det rykande heta men så goda sumpkaffet. Hennes man som blev bortförd till Sibirien ´42 kom tillbaka. Det dröjde flera år av ovisshet och tron att livet skulle få levas i ensamhet. En dag knackade det på dörren och där stod han. Maria fick några vackra år med honom och en son. Det blir tyst en lång stund. Dricker upp kaffet och är på väg att gå. Han tog självmord. Orkade nog inte leva. Spriten och nerverna. Hon pratar om sonen. Hennes man dog i början av 80-talet. Begraven på Ormsö kyrkogård, där även hon en dag ska ligga bredvid honom. Ger henne en varm kram med löfte om att ännu en gång återvända. Ser henne i ögonen. Hon ler lite och nickar. Maria såg alltmer trött och sliten ut. Det står en telefon på en väggplatta längre in i det stora rummet. Några få gånger hade jag pratat med henne från Stockholm.

Kliver av cykeln. Packningen är lättare den här gången. De orange-gula packväskorna i nylontyg hänger stadigt på pakethållaren. Vita plastkorgen på styret är nästan tom, bara inplastad karta låg i botten under regnjackan. Samma färja. Hoppas hon fortfarande väntar på mig. Fick inget svar när jag ringde från Stockholm. Det har varit ett rätt behagligt väder under denna min sista stora estlandsresa i juni 1995. Några bilar kör ombord före mig. Svenskregistrerade?! De sista sovjetryska soldaterna lämnade landet förra året. Ser ingen rysk Lada som Jaan Puusaag, en vän från första resan, hade när vi utan visum tog oss över till ön. Han berättade att man kunde få vänta över tio år på en ny bil. Drygt fem år för ett kylskåp. De sovjetryska femårsplanerna tillät inte fri företagsamhet. Man tillverkade bara det antal som bestämdes att folket behövde. Vinden blåser med ljumma vindar västerifrån. Doften av det salta vattnet som slår mot strandens stenar smyger in i mina näsborrar. Närmast kommer jag från ett möte med en förtjusande estnisk flicka i Kärdla, på Dagö. Hennes adress ligger nerstoppad i min packning. Minnet av Kairits ljusa hår som kittlade min kind ligger kvar. Överfarten tog inte lång tid till skillnad mot min första köldfrusna vintern 1989. Solens glimmande strålar slår mot båtens metall. Direkt efter ankomsten trampar jag hem till Maria. Hon har med åren hunnit bli som en kär gammal vän. En person man alltid vill återse fastän ålderdomen tar ut sitt rätt.

Bromsar in och tar till vänster direkt efter pirens slut. Några kurvor senare svänger jag in på gården. Tyst och stilla. Oroväckande stilla. Det står en gammal lätt rostig cykel lutad mot husgaveln. Har den alltid gjort detta? Minns inte. Handtaget. Om det är låst kunde det bara betyda en sak. Eller att hon tillfälligt är ute. Men cykeln? Gnisslar till. Någon ropar inifrån. Det är Maria. Kommer mig långsamt till mötes med en kram. Känner hennes mjuka knubbiga fingrar över runt min rygg. Händerna hänger runt mig. Dryga åttio. Beklagar sig över sina krämpor och att det nog inte är långt kvar. Det var igår som jag lämnade henne på tröskeln. Tiden har en märklig förmåga att stå helt still hos äldre på landet. Hur får hon dagarna att gå? Berättar att jag gärna vill se mig om på ön. Man vet aldrig när det annars skulle bli av.

Börjar promenera redan tidig nästa förmiddag. Lämnar cykeln och packningen hos Maria. Luften är ljuv. Gruset knastrar under mina tunna skor. Skjortan uppkavlad av den ljumma hettan. Doft av gräs, damm och sjöbris från havet. Här och var skymtar grunden eller rester av förmurknad virke efter de estlandssvenskar som bodde här fram till den ryska ockupationen 1944. Några fler estlandssvenskar finns visst kvar, däribland en som hette Erik. Träffar ingen. Tomt överallt. Eller. Vart tog de svenskregistrerade bilarna vägen som var med på färjan. I Hullo stannar jag till och tar en kopp kaffe. Ormsös hjärta. Inte långt därifrån ligger den vitkalkade kyrkan. Innan jag vandrar vidare postar jag ett vykort till mamma. Hon blir så glad. Lite orolig förstås av hur sina barn har det. Vid lanthandeln ser jag en liten affisch om ett kristet disko. Här på Ormsö?! Plockar upp den lilla egentillverkade kartan över ön och fortsätter västerut.

Fågelkvitter. Syrsor. Annars bara vinden som hörs. Fridfullt. Något ödsligt. Tidig eftermiddag når jag fram till en gård. Några bilar står på grusplanen. Och flera ungdomar. Ett kristet ungdomsläger. Pratar med några. Trevligt och uppslupet. På kvällen ska de ha ett möte som jag blir inbjuden till. Maria känner inte till dem. Vi äter en liten måltid tillsammans sedan bäddar hon åt mig i det stora rummet. Klart jag ska sova över menar hon. Inte på något av de dyra vandrarhemmen. Vid sjutiden var jag tillbaka hos de kristna ungdomarna. Det bjöds på mat, olika religiösa samtal och, på övervåningen, fick jag bevittna hur man sökte personlig kontakt med Gud. Även jag erbjöds att ta emot hans välsignelse. Lät dem försöka. Släppte alla hämningar och misstro. Märklig upplevelse. Något kanske hände… men nej. Senare på kvällen är jag tillbaka hos Maria. Vi dricker en kopp kaffe och samtalar om mitt liv i Sverige. Innan jag går att lägga mig ber hon att jag, ifall det blir ett ytterligare återbesök, ta med mig en plastblomma. Hon orkar inte så mycket längre. Den ska stå på hennes mans grav på Ormsö kyrkogård där även maria ska vila en dag. Mycket snart menar hon. 

Det blir vårt sista möte. Jag har ännu inte återvänt till Ormsö. Flera år senare, 2005, skulle jag få läsa att hon stilla hade somnat in på öns äldreboende i Hullo. Historien om hennes mans återkomst och cittrans stämningsfulla toner gick med henne i graven vid Ormsö kyrka. En dag ska jag återvända till platsen för hennes sista vila.