Tekoppen står fortfarande kvar på bordet. Borde lägga in den i diskmaskinen. Viker ihop Mitt i Södermalm. Tänk att det på några år har blivit så vanligt med skjutningar att rubrikerna har försvunnit från första sidan på lokaltidningen. Fast jag läser inte den lika ofta som tidigare. Kommer alltmer sällan i min brevlåda sedan de börjat med att man kan designa sitt eget nyhetsflöde med en app. Inget för mig. Min mobil är bara en vanlig knapptelefon. Reser mig sakta upp stödd med båda händerna. Värker i foten. Svårt att fortsätta min vanliga joggingrunda runt Sickla sjö. Behöver komma till vårdcentralen. Hur kan jag annars gå till arbetet? Fast på något jäkla sätt måste ta mig till deras öppna mottagning imorgon. Kan inte boka någon tid. App. Finns idag inget annat sätt. Hur länge kommer jag att ”överleva” utan en smartphone? Och sedan snabbt smälta in i epidemin med att kunna göra något utan den. Knappar in numret till Erik. Man kan lätt bli helt isolerad om man inte träffar någon. Kan någon komma utan hinder så är det ens bror. Annars har vi inte så mycket kontakt längre. Vem har det? Förutom på sociala medier. Inget svar på hela kvällen.
Haltar mig
in till sovrummet. Min dotter vill kolla på Netflix i vardagsrummet. Nyheterna
behöver ingen stor skärm. Gnisslar lite tänderna. Ont. Förbaskat ont. Få inte
på datorn. Kan vara urladdad, igen. Loggar in på svt.se och senaste sändningen.
Startar inte direkt. Tidigare, när jag var ny i storstaden, hade jag en liten
färgteve. Knäppte på vid halv åtta. Gillade rapports längre sändning. Nu sitter
jag och väntar medan det snurrar på skärmen. Snurrar medan den söker efter Internetkontakt.
Hm, snabb teknik? Nåja, jag är inte den som spelar med fingrarna på bordet. Tydligen
något problem för Nordeas kunder. Server som ligger nere. Själv har jag Handelsbanken.
Lägger mig tidigt. Behöver ta mig till vårdcentralen före jobbet. Har lektion på eftermiddagen. Disken efter frukost får vänta. Kämpar med att få skon på den värkande foten. Tar hissen fast det bara är en trappa. Sakta linkar jag mig fram till tvärbanan. Missar en men vad gör det. Kliver in på vårdcentralen precis när de öppnat. Inte ensam. Sedan blir det stopp i receptionen. Bankkortet fungerar inte. De kan inte ta mot mig utan betalning. Försöker prata med dem om att jag har sådan värk. Kvinna bakom mig tränger sig fram och klagar på hur jag stoppar henne. Samlar mig och låter henne gå före. Hon kan inte heller betala men har Swish. Tiden går utan hjälp. En sköterska förbarmar sig och lägger ett stödförband så belastningen blir mindre, mer kan hon inte göra. Ringer jobbet att jag kan blir sen. Släpar mig till jobbet. Sjukskriver jag mig förlorar jag en karensdag. Där finns inget systemfel!
På rasten ringer jag till akuten på Södersjukhuset. De kan, efter ha pratat med olika personer, ta mot mig mot att de sänder en faktura till min bostadsadress. Äntligen något i min brevlåda. En räkning. Inte bara en massa direktreklam. Efter besöket på akuten, där de röntgade fotleden och gav mig recept på smärtlindrande, tog jag mig hemåt. Tvingades halta mig in på ICA i Mårtensdal för att handla hem något. Strök runt där som en agentfilm, eller som en scen från någon psykmottagning. Klängande i hörnen av hyllorna. Stönande med mordlysten blick. I kassan blev det igen tvärstopp. Tyvärr, ditt kort fungerar inte och vi tar inte mot kontanter. Hade faktiskt ett par hundra i plånboken. Gick ju inte att använda heller på vårdcentral eller akuten. Tar bara kort! Fick bara lämna allt och ta mig hemåt. Hungrig. Trött. Och med undertryckt ilska. Hur f-n kan människor verkligen låta det hända? Allt med kort, Swish och digital betalning på Internet.
Hemma släpade jag mig in i köket och fann några brödskivor, en bit ost och en halv yoghurt. Sanna hade ätit i skolan. Och var nu hos en kompis. Sätter mig vid skrivbordet. Tänker på de gamla bilderna med min kusin som liten. Hon var mycket ute på landet med min mamma och moster Ingrid. Hennes barn vara också med, liksom moster Karin med väninnor. Man umgicks oftare på den tiden. Idag har jag ingen kontakt med kusiner och deras familjer. Försökte en tid på Facebook men svaren var korta. Fick själv inga spontana hälsningar från dem, svarade som sagt bara kort när jag skrev. Slutat ha kontakt på Facebook. Alla sänder i stället korta memos med sina smarta telefoner. Det tar liksom för lång tid att med pennan rispa ner några rader på ett vykort. Finns de kvar, ja för de utländska turisterna i Gamla Stan. Har jag inte snapchat, tiktok eller någon annan social app? För ett par år sedan bytte jag alltså till mig den enkla knapptelefonen. Vill bara göra vad jag kan för att inte fastna med en skärm som hela dagen strålar så hjärnan ”skrumpnar”… Det är så lätt att hela tiden ha den i handen som tidsfördriv. Alla har den överallt. För några veckor sedan var en nära att gå in i mig på väg in i mataffären. Jag hade en tung matkasse. Var trött efter arbetet. Och så dök den bara upp bakom ett hörn. Sätter på datorn. En e-post från Erik. Är på konferens hela veckan. Förstår om han då inte kunnat svara när jag försökte ringa igår. Inte heller något sms, varför? Jo för något år sedan stängdes den ner. Alla har ju sina smartphones med Snapchat, Twitter och Tik tok …
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar