Utsvulten i Narva

 

Sätet dunsar till. En gång till. Två gånger… Håller näven i instrumentbrädan. Dörren. På huvudet att inte slå i taket. Svanskotan värker. Splittergropar överallt. Söndertrasade fasader. Damm och bråte överallt. Usel väg. Trasig asfalt. Sprickor på flera ställen. Delvis asfalt på trottoaren. Stora bitar har bara grus. Betongbitar. En barnvagn tar hellre vägkanten. Beirut på 80-talet? Minns bilderna på teve om det libanesiska inbördeskriget som aldrig verkade ta slut. Och reportagen om ständigt närvarande krypskyttar. Plötsligt explosion. Skrikande människor som desperat söker något sorts skydd. Granathålen i asfalten. Fullt så illa ser det inte ut här.

Rullar sakta in mot Narva en ljum förmiddag i april 1994. På genomresa genom Estland med mina bröder och en militärambulans. Min äldsta lillebror Erik var mest skeptisk. Det är ju ett kommunistiskt land, uttryckte han. Senare reste han ändå med min mellersta lillebror, Leif, med transsibiriska järnvägen genom Ryssland och Mongoliet. Gifte sig dessutom med en mongoliska. Hela familjen åkte via Moskva och ett sovjetiskt Aeroflot. Mammas och pappas första resa utomlands sedan Italien 1961. Erik har alltid varit skeptisk till hur man skulle se på länderna österut. Säkert påverkad också av alla de böcker han läst om invasion av Sverige, Jan Guillous böcker om ryska spioner. Man färgas verkligen av det man läser om de sociala kontakterna är begränsade. Så har det nog varit även för mig ända sedan barndomen. Nedtryckt av auktoritär pappa. Svårt med social interaktion under skoltiden. Och sedan bara sitt eget rum som den trygga världen … tills pappa kommer in. Passerar nu på väg in mot Narva rader av smutsgrå hyreskaserner. Ser på Leif att han ibland höjer på ögonbrynen. Det närmaste han har kommit det vi ser är nog militärkasernera i Boden. Han är kapten vid ett regemente i staden. Erik sitter mest tyst bak i bilen. Tror nog vi alla är lite spända. Visst, det finns hotell om vi skulle behöva övernatta. Jag var ju här två år tidigare. Och matbristen från den tiden är nog över. Såg det redan i Tallinn när vi anlände för ett par dagar sedan med båt från Stockholm. Kommenterar ibland husens slitna och nerkletade gulgröna sörja. Fyrkantiga lådor. Mögel på grund av fuktskador? Ser något som hänger ut från flera av fönster. Lådor. Hemsnickrade eller…? Några har fläktar. Eller kylboxar med handtag.

Ett svensktalande par jag året innan lärde känna längs västkusten berättade om sitt kök. Kylen var mycket liten. Bara ett litet frysfack för hela familjen. På husväggen hade de, som många andra, monterat upp en box med inbyggd fläkt. Allt stod på en hemsnickrad hylla. Sommar som vinter. Såg kvinnan en gång öppna fönstret och plocka in en inplastad köttbit. Förstod efter ett samtal med dem under kvällen att hyreshus som byggdes under Sovjettiden inte skulle ha något kök, bara en liten kokplats. Arbetarna skulle äta i fabrikerna. Barnen på förskolan och pensionärerna om möjligt på äldreboende. Kollektivet var idealet. Samtidigt läste jag senare hur usel ekonomin var i landet på grund av den centralstyrda planekonomin. Samhället bestämde vad människor behövde. Alla skulle få vad staten ansåg viktigt. Minns tidigare hembesök i Tallinn. Första resan till landet hälsade jag på hos en familj i förorten Mustamäe. Min reskamrat vid det tillfället skulle besöka några avlägsna släktingar. Värmen som slog emot mig i hallen var för mig obeskrivlig. Min familj var aldrig riktigt hjärtlig. Hemma styrde pappa. Inget fick skadas av möblerna. Barnen skulle vara i sina rum. Mamma stod nästa bara i köket. Här var värmen och nyfikenheten påtaglig. Stora mattor i både hall och rum. Färgstarka fast något skrikiga 70-talsstänk på väggarna. Doften från all mat som lagats låg som en varm filt, liksom andedräkten från alltför många personer vid detta tillfälle. Kände mig verkligen välkommen. Kontrasten till trapphus, husens fasader och gården var som mellan en färgfilm från 70-talet och en svartvit journalfilm från 40-talet.

Människor vi möter lyfter på ögonbrynen. Ryska militären, som passat på folket sedan ockupationen började efter andra världskriget, var redan på väg att köra ”hem” över gräsen till Ryssland. Och här kom vi med en amerikansk militärambulans från kriget, med svenska flaggor på sidorna. Köpt av Leif året innan från en veteranförening i Norge. Han är som sagt sedan många år kapten vid A8, ett artilleriregemente i Boden. Gjorde sin militärtjänst där och stannade sedan kvar. På senare tid skulle han åka på flera utlandsuppdrag för FN, som till Kosovo, Afghanistan och Ukraina. Börjar närma oss stadens centrum och det stora torget, Peetri plats. En verkligen till namnet stor öppen och relativt tom yta. Några slitna östeuropeiska bilar stod parkerade lite här och var. En gammal blek buss syntes i ett hörn. I övrigt ödsligt. Ännu var det ont om västerländska bilar i landet, såg några i huvudstaden Tallinn innan vi kom hit.

Torget domineras av en märklig vattencisterner ovanpå ett till synes vanligt hyreshus. Och så den stora paradgatan för sovjetiskt militärstyre fram till början av 90-talet. Tribunal för ockupationsmaktens ledare. Två år tidigare, under mitt första besök i staden, var platsen helt tom. Och sovjetiska flaggor vajade längs paradgatan. Då bara ett år efter frigörelsen. Hur kan det vara så stor skillnad mot andra städer i landet? Staden har sedan lång tid en nästan helt ryskspråkig befolkning. Gränsstad med bara en flod som skiljde mot Ryssland. Då, under den sovjetiska ockupationen, var det lika självklart att röra sig över gränsen till den ryska staden Ivangorod som det idag är mellan Malmö och Köpenhamn. Hittar en tom parkering vid buskarna mot huset med småbutiker. Känns lite tryggare än mitt på tomma torget. Slår av tändningen. Erik plockar ihop vad vi kan behöva under förmiddagen. Bilen kontrolleras och låses baktill. Framdörrarna reglas från insidan sedan får man krypa till bakdörrarna som blir låst med ett rejält hänglås. Ser hela tiden hur man tittar på vår bil. Befinner oss nära gränsen. Åt motsatta håll som vi kom fortsätter Narva- och Tallinna mantee, mot Narvafloden och in i Ryssland. Senare skulle det bli en del av europaväg 18 från Stavanger i Norge, via min hemstad Köping, Stockholm och fortsätter vidare över Östersjön förbi Tallinn med slutdestination Sankt Petersburg.

Innan bron över floden till höger sträcker sig den ståtligt vitkalkade svenska Hermannborgen mot himlen. Bortom borgens sluttning hade en rysk belägringsarmé totalt förintats av Karl XII:s mindre undsättningsstyrka. Tidig morgon den 30 november 1700. En av våra största militära bragder och fortfarande lite höljt i dunkel. Vad hände egentligen i snöyran? Hur kunde ryssarna så fatalt missbedöma storleken på den svenska styrkan? Vad hjälpte det sedan när de kom tillbaka året efter nederlaget i ukrainska Poltava 1709. Vid freden tvingades vi avstå hela Baltikum.

Inne på gården, bakom ett plank, står en Leninstaty. Plockades ner från Peetri plats under väldiga protester 1993. Vad som ska hände den sen vet jag inte. Vågar man förstöra den? Staden har 95 % rysktalande befolkning. Tar oss fram mellan gårdarna, till klippavsatsen ovanför Narvaflodens krök. Bedårande utsikt! Före nyåret 1994 kunde man fortfarande promenera över bron till den ryska sidan. Minns hur jag själv gjorde det, sommaren 1992. Hade bara en stor lust att gå runt i den historiska ryska fästningen Ivangorod. Jag och några ryska turister. Kändes på något vis lite märkligt och spännande. När hade en svensk varit här senast? Narva var tidigare den östra kronjuvelen i det svenska stormaktsväldet. Hade läst i en bok om svenskarna i det senare bortglömda östra delen att staden var tänkt att kunna bli vår nya huvudstad. Alltså att man flyttade rikets styre från Stockholm. Och nu stod jag här, i Ryssland medan gränsen ännu inte var stängd. Hur kom jag egentligen hit första gången i början av 90-talet, året efter att landet återfått sin självständighet? Och varför? Först ensam och utan vänner i hemstaden. Sedan ny i Stockholm utan vänner. Hade ett brinnande intresse av historia …

Cykeln vilar i höger hand. Skaver lite i fingrarna. Inte samma lättmetall som senare tiders cyklar. Ryggsäck hänger över axeln. Känner tyngden lutar när jag balanserar med dörren. Tidiga fredags förmiddag. Sätter tungt ner vänstra foten. Någon sekund vilar allt på den, sedan står jag stadigt på en mycket sliten järnvägsstation. Flera timmars ryckig och långsam resa från Tallinn är till ända. Ont i ryggen av de hårda träbritsarna. Törstig av den dåliga luften i vagnen. Trasig ventilation. Fönster som antingen hängde halvöppna eller inte gick att öppna alls.

Kom att minnas min första tågresa med skolklassen i årskurs 2. Vi skulle besöka grannstaden Arboga. Min första skolresa. Bara några stackmoln på himlen. Stimmigt på perrongen när fröken räknade in. Det var i början av 70-talet. Hur kom det fram i minnet just nu? Likheten med enkelheten på tåget i dagens Estland. Fast våra vagnar var vid den tiden fortfarande till stor del byggda i trä. Tänka sig! Stod och såg när tåget sakta bromsade in. Utsidan var byggd i ett mörkbrunt träslag och impregnerat att klara av höstregn liksom kalla vinterdagar. Och inte var det ett SJ-tåg. Vid den tiden fanns fortfarande vårt lokala tågföretag TGOJ kvar. Vad det betydde minns jag inte. Väl inne i vagnen kändes det lite främmande. Ja, det var förstås min första tågresa som jag minns. Träbritsar och hyllar av träribbor. Allt målat i samma mörkbruna färg som utsidan.

Hur som helst, satt nu här på väg till Narva med bara utsikten och en bok om Estland av estlandssvensken Andres Küng som tidsfördriv. Fick tag på den i en estnisk bokhandel vid Lilla Nygatan i Gamla Stan. Nu stängd sedan flera år. När jag var där såg jag bara äldre män med skäggstubb och kavaj. Hm, estniska intellektuella i exil? Mörkt. Enkla bord fyllda med böcker. Kändes något inrökt, som sinnebilden av en vänsterradikal miljö. Fast nu var det de, som genom en sovjetrysk ockupation, hade fört exilesterna hit till Stockholm. Förutom mig steg bara ett fåtal personer av på den spruckna och smutsiga perrongen i gränsstaden Narva. En äldre babusjka. Småblommig klänning. Tjocka ljusbruna yllestrumpor. Slitna solkiga klackskor. Och en enkel sjal över huvudet. En äldre man. Grå något för stor kostym. Bruna skor. Randiga strumpor syns när han kliver ner för steget. Trasig belysning. Och så hade det regnat under natten. Så såg landet ut efter en femtioårig avslutad rysk ockupation. Känner mig utanför och främmande. Ingen västerlänning på tåget. Inte heller här. Någon estländare? Bara ryssar. Gråa slitna kläder. Mest äldre, eller åtminstone fårade av ett hårt liv. De få reportage som kunnat visas i Sverige har berättat om svåra umbäranden att få mat för dagen. Matbrist på grund av centralstyrd byråkrati. Flera års väntan på att kunna köpa ett nytt kylskåp eller en bil. Hur har arbetsvillkoren varit vete gudarna?   

Leder cykeln runt det nedslitna smutsgrå stationshuset från 50-talet. Ställer mig bredbent mellan tramporna. Balanserar på tårna och trampar sedan ensam fram längs den breda allén Alexander Puskini med en enkel karta i handen från en bokhandel vid Skönfälts gräns i gamla Stan. Såg under mitt besök den här gången ingen annan som cyklade. Äntligen är jag här. Så många gånger som jag läst om platsen i mina svenska historieböcker. Under svensktiden en barockpärla i vår östra landsdel. Faktiskt Sveriges tredje största stad, efter Stockholm och Riga. Ser några par eller enskilda som sakta promenerar en längre bit bort. Vad ska man annars göra, här finns inga kaféer, inga lockande småbutiker som KappAhl, Cervera eller mataffärer. Fredag och en vanlig arbetsdag. Det är nog där alla människorna är … men ändå så folktomt. Visste redan innan resan från Sverige att landet led av stor matbrist, särskilt österut mot ryska gränsen. Samtidigt som vi var mitt uppe i en allt stigande överkonsumtion efter det glada 80-talet. Minns hur svenskarnas intresse mer var fokuserat på den turbulenta situationen i Moskva. Skulle Jeltsin klara demokratin.

Passerar gråa och konturlösa byggnader. Någon verkar vara ett varuhus med tomma skyltfönster. Smutsiga orange-brun-gula 70tals skyltar och tecknade bilder på kött, fisk, mjölk. Ser lite mysigt ut. Minns starkt synen när jag tre år innan, sista året under 80-talet, steg in i en liten kvartersbutik i Tallinn. Kala betongväggar. Vita diskar i lättmetall. Glaskupa över tomheten. Kvinnor som trots allt kommit till affären i hopp. Om något att äta. Hade bara tänkt stanna över natten. Visst var det fredag. Fanns det någon plats yngre gick för att roa sig, ingen aning. Och när hungern tränger på … var hittar man något att äta? Ett mindre öppet torg. Långa parallella streck på asfalten. Uppställningsplats för militärfordon. Ryser till. Hade bara gått två år sedan det fruktade Sovjetimperiet kollapsade. Fortsätter längs en gågata, parallellt med en bilväg. Stadens centraltorg, Peetri plats. Det första jag lägger märke till är en jättelik Leninstatyn som fortfarande dominerade torget. Mannen som genom en kommunistisk kupp tog makten i Ryssland hösten 1917. Mars 1944 ockuperades sedan Estland mitt under brinnande krig. Statyn kom nog upp i början av 50-talet. 

Hur ordnar man ett hotellrum, utan att tala ryska? Känner ingen här i staden. Första besöket. Är nog inte många som förstår engelska, nästan alla är rysktalande. På andra sidan floden ligger Ryssland. Försöker pröva ett hotell i den gamla barockstaden. Trampar uppför en backe. Känner igen tröttheten med all packning på ryggen. Hade här inga cykelväskor som man brukar ha med sig. Ville ha all packning i ryggsäck för att vara mer fri när cykeln måste låsas fast med en vajer. Och så var jag ensam. Närmade mig. Vacker miljö med kullerstensgator och barockhus som klarat sig från terrorbombningen i slutet av andra världskriget. Mercedes och män i vackra kostymer kommer in och ut från hotellentrén. Affärsmän skulle jag tro. Kvinnor i vackra klänningar. Vilka affärer gjorde man här? Själv är jag inte direkt rik. Snarare rätt snål. Låser ändå fast cykeln och kliver in till foajén. Mysig. Dämpad belysning. Medeltida stil. Cigarettrök. Högljudda gäster. Några frysta sekunder stirrar alla på mig. Engelskan går bra. Och de tar gärna mot betalning i dollar. Och det hade jag inte, bara ryska rubel som fortfarande var valutan i landet. Den estniska kronan skulle komma nästa sommar.

Trampar tillbaka mot järnvägsstationen. Det oglamorösa Hotell Narva vid torget längs Alexander Puskini. Typiskt sovjetisk betongkloss. Såg den tidigare men ville vänta. Låser fast cykeln med en stålvajer. Tar ryggsäcken i handen. Kliver upp på betongtrappan. Rycker upp en sliten gisslande trädörr. Foajén. Ekande öde. Tvärs över golvet släpar en äldre dam sig fram och in bakom disken. Drygt 20 minuter med teckenspråk och min estnisk-svenska ordbok ger en nyckel. Betalar 10 kronor för ett rum utan varmt vatten. Frågar om ett förvaringsutrymme för cykeln. Damen förstår inte. Lyfter in cykeln i foajén. Ett rum bakom receptionen, utan extra kostnad. Rummet ligger på fjärde våningen. Byter trapphus vid ett tillfälle och passerar igenom ett sällskapsrum där några män sitter och röker. Sticker in nyckeln i låset på rum 434. Två omvridningar och en lätt knyck. Säng vid fönstret. Tre klädhängare bakom dörren. Några smutsiga lakan, en kudde och en tjock grå filt på sängen. En låg hurts. Gul matt belysning. Men billigt är det! Lägger mig på sängen med ytterkläderna på och tänker. Trött och hungrig. Vad gör man i Narva? Ända sedan tonåren hade jag drömt om att besöka staden. En historisk plats. Plockar fram en guidebok av Andres Küng. Behöver hitta en restaurang eller en livsmedelsbutik. Kartan är enkel ritad och lite svår att använda. Bara de största gatorna har namnet inskrivet. Restaurangförslagen blir sedan också svåra att hitta.

Efter en halvtimme på cykeln hamnar jag ute i en förort. Oattraktivt. Inklämd mellan flera gråslitna bostadshus, en parkeringsplats och den nedslitna halvfärdiga landsvägen ut från staden. Ser ingen tydlig skylt. Entrén verkar vara en varuingång där lastbilar brukar backa in. Kanske det istället är på andra sidan av huset, mot gården som ligger mörk och smutsig. Hur är då maten? Vilka kan tänkas gå dit för att äta? Vågar inte lämna cykeln. In mot centrum. Stoppas av ett gäng unga pojkar. Vill sälja sovjetiska knappnålar och turistbroschyrer på ryska och tyska. Efter flera utbrytningsförsök kommer jag iväg. Lottlös? Någon hann stoppa ner några märken i min ficka, en av dem har mitt födelseår. Irrar runt bland stadens gråa gator. Försöker hitta de som är markerade i den lilla kartan. Hur gammal är den egentligen? Hur mycket kan ha ändrats sedan författaren var här? Besöker ändå några livsmedelsbutiker innan jag återvänder till hotellrummet. Smör, två sorters korv, en liten limpa mörkt bröd och några påsar mjölk. En absurd upplevelse då jag hemma kunde köpa hur mycket ost, korv, bröd och yoghurt av alltför många sorter. Bara det löjliga att hetsköpa stoppar mig. På kvällen ska jag försöka finna en restaurang. Borde nog inte vara helt omöjligt. Fredagskväll!? Somnar en stund med kurrande mage på den mjuka och något knarriga sängen.

Vaknar vid sjutiden. Känner mig fräschare. Ombytt med ny ljusblå skjorta och en mörk kavaj. Promenadskorna avtorkade och lätt putsade med en handduk. Ingår i rummets pris. Släntrar ner till foajén, överlämnar nyckeln, säger god kväll på ryska och kliver ut på hotelltrappan. Ögonen ser den för oss svenskar så mytomspunna staden Narva. Något annat. En slumrande postsovjetisk stad. Smutsig. Nästan tom. Några promenerar uttryckslöst framåt med kassar. En förbipasserande rysk Lada. Känner direkt lukten av orenade avgaser. Sen tyst igen. Börjar promenera efter min lilla stadskarta, köpt i estniska bokhandeln på Lilla Nygatan hemma i Gamla Stan. Passerar genom en park på väg till mitt utsatta mål, restaurangpuben Regatt. Minns inte riktigt hur jag fann den på kartan. Eller om jag frågade på hotellet. En mässingsorkester spelar sovjetinspirerad musik. Blickar hela tiden. Känner det även i nacken. Vad gör jag, en ensam svensk, i en ryskestnisk gränsstad? Framme tvekar jag något. Är det värt att gå in? Finns det mat? Hur rent är det? Kommer det bli bråk med berusade ryssar? Om jag känner olust minns jag vägen tillbaka? Känner tillförsikt.

Kliver in i en svagt upplysta foajé. Raskt uppför en bred trappa och in i en med västerländska mått, mycket sjaskig tom matsal. Fem bord. Grovt ingrodd mörkröd heltäckningsmatta och fördragna smutsgrå gardiner. Någon minut passerar. Blir visad till bord några meter rakt in av en äldre kvinna i vit serveringsklädsel. Ögnar snabbt igenom menyn. Ryska. Vinkar försynt fram hovmästarinnan. Visar att jag inte förstår och lyckas till sist beställa kött, bröd och en coca-cola (den enda säkra drycken var man än befinner sig i världen). Hur det gick till minns jag inte riktigt. Använde nog kroppsspråk och chansade lite. Vad kan gå fel? Finns nog knappast mycket att välja på. Matbristen?

Låter blicken cirkulera runt. Finns även ett dansgolv runt ett hörn längre in i restaurangen. Som ett litet rum i rummet ligger en bar i närheten av utgången. Trots fredagskväll är det inte många här. Slitna dukar på borden. Hårt tvättade eller inte alls? Brännmärken från cigaretter. Små vita fat för bröd eller askkoppar? Vänta, ser några gäster aska i större glasfat. Alla fönster stängda. Unken luft i hela rummet. Några gäster röker den inhemska ryska "bolmande" giftpinnen. Längre in i lokalen ett ödsligt dansgolv. Västerländsk musik med lokal touch strömmar ur högtalare. I baren sitter äldre män och småpratade. Colaflaskan ställs fram med det typiskt estniska mörka grova brödet utan tillsatt socker och en liten smörskål. Flaskan tar fort slut. Väntan. Fördragna tunga röda gardiner. Heltäckningsmatta också röd, fast mörkare. Gillar ryssar den röda färgen? Är det kvar från Sovjettiden? Arbetarfärg? Äntligen kommer min lilla tallrik med det kött som huset har. Beställer en flaska av husets vin, trodde jag. Det kommer en 45-procentig spritflaska. "Viin" betyder sprit på ryska. Vad ska jag nu ta mig till? Smakar på det första glaset. Försöker dricka ur flaska i lugn och ro. Andra tallriken dukas fram och efter någon timme är både den och flaskan tom.

Sent på kvällen. Restaurangen har fyllts på. I baren sitter det unga tjejer och killar, mestadels tonåringar, medan några par svänger runt på dansgolvet. En lokal orkester spelar tafatt bland annat "Imagine" av John Lennon och några ABBA-hits. Är det vad de tänker om modern västerländsk musik? Eller vad de tror att ungdomarna vill dansa till? 90-tal och inga modernare låtar? Innan kvällen är slut besöker jag baren. Vill gärna få några ord med några yngre Narvabor. De enda som troligen kan någon engelska. Hur är livet här? Vad gör man på fritiden? Hur tänker man om närmaste framtiden? Vid disken beställer jag en "Martini". Vet inte riktigt hur jag ska börja prata med dem. Lite försiktig får man ändå vara som ensam västerlänning en sen fredagskväll. På TV-apparaten en hockeylandskamp mellan Sverige och OSS (Oberoende Staters Samvälde, efterföljaren till Sovjetunionen). Svårt att inte visa vilket lag som har mina sympatier. Några unga tjejer märker det. Börjar flockas runt mig. Med tydlig distinkt hållning håller jag dem till en början på behörigt avstånd. Plötsligt står jag på dansgolvet med en förtjusande ung blond tjej med vackra djupblå ögon. Märkligt men spännande. Ensam ung svensk håller om en yngre rysk kvinna på en restaurang i en estnisk gränsstad en fredagskväll. Känner hennes värme. Fingrar glider uppför skjortkragen. Fernando av ABBA. Tonerna rör sig märkligt i det avskilda hörnet av restaurangen. Började med att hon höll kvar min hand. Händer över min axel. Mina runt hennes midja. Hennes pekfinger glider över örsnibben. Kysser ömt hennes tumme. Känner hennes andedräkt i min nacke när hon lutar sitt huvud mot mig.

Midnatt. Dags att dra sig tillbaka. Nästa morgon en sista cykeltur runt staden innan resan tillbaka till Tallinn. Natalia vill just nu annat. Vi sitter nära varandra i baren och försöker föra ett samtal. Hon är här med några kompisar. Inget att göra hemma, fast så är det ju även i Sverige. Känner doften av alkohol runt mig. Lite väl högljudd för mina öron. Får fråga om några gånger. Lider av försämrad hörsel sedan en trafikolycka som liten. Börjar skruva på mig. Trötthet och alkoholen börjar ta över alltmer. Inte för att jag tagit mer än ett par glas Martini men det blev aldrig så mycket mat. Natalia ser hur jag börjar avsluta kvällen och frågar på mycket knagglig engelska om hon får följa mig till hotellrummet. Man kan aldrig vara nog försiktig i en sådan här situation. Enda chansen idag för ryssar att få ett bättre liv, är att följa med till väst eller kortsiktigt, till hotellrummet och tömma dig på pengar. Det finns säkert många fina ryssar, men som situationen har blivit för dem idag, gäller det att vara mycket vaksam. Något år senare skulle det bli våldsamma kravaller mellan proryssar och polisen. Esterna kämpar för sin nyvunna frihet från Ryssland. Ekonomi med till en början fritt fall. Ryssarnas plötsliga utanförskap. Utan längre bakgrund i Estland, saknad kunskap i estniska och sedda som inkräktare. Ovanpå detta en skenande arbetslöshet i den rysktalande befolkningen.

Med ett klart och tydligt avsked promenerar jag ensam genom parken och tillbaka till hotellet. Natalia. 15 år inte mer skulle jag tro. Trevlig. Ömsint eller längtansfull? Känner fortfarande hennes varma mjuka händer som rörde vid mina fingrar när jag tog farväl. Vad tänkte hon egentligen? Den ibland sänkte blicken fick mig att tänka, unga kvinnor nära ryska gränsen har nog bara en familj och hemarbete på sin lott. Gav mig en snabbt nedklottrad lapp. Hennes namn och telefonnummer. Såg på den på väg tillbaka till hotellet (kanske för att ändå höra av mig). Försvann efter hemkomsten till Sverige. Oerhört vacker och attraktiv. Vad hade hänt om vi fortsatt ha kontakt eller om hon följde med mig till rummet? Tack vare dagens alla strapatser, den sena timmen och den lilla alkoholmängden i kroppen, somnar jag nästan omgående.

Vaknar av svår hunger. Blev inte mycket att äta under gårdagskvällen. Tänkte ta cykeln ut på jakt efter frukost. Personalen i foajén har bytts under morgonen. Kvinnan i receptionen är i samspråk med några hotellgäster. Pekar mot andra änden av korridoren. Vägen till hotellets restaurang? Följer efter och helt riktigt, innanför glasdörrarna finns ett utrymme med några fyrkantiga bord som har de vanliga ”östeuropeiska” röda dukarna. Inväntar serveringspersonalen. Tar en kvart innan någon kommer ut för att ta upp beställning. Efter en enkel frukost av yoghurt, bröd, några skivor ost och korv samt en kopp ljummet kaffe, går jag upp till mitt rum. Dags att bege sig till stationen. Om någon timme ska tåget mot Tallinn avgå. Med ryggsäcken hängande på min ena axel, släntrar jag ner till foajén. Hämtar ut cykeln och lämnar rumsnyckeln. Återigen på Alexander Puskini, en bred allégata mellan mitt hotell och järnvägsstationen. Skyltfönstret, i det stora varuhuset längs gatan, gapar fortfarande ödsligt tomt.

Mitt tåg är redan på väg in. Grindarna runt stationsbyggnaden på väg att stängas av några beväpnade gränsvakter. Med cykeln i ena handen rusar jag i full fart uppför trapporna och in i vänthallen. Inser snabbt att kön till enda biljettluckan är alltför lång. Får köpa på tåget istället. Helt oväntat, rycks huvudentréns jättestora trädörrar upp med ett brak och in stormar en grupp "Kalasjnikov"-beväpnade gränssoldater. Vad är nu på gång? Kommer jag att hinna med tåget? Det tåg jag skulle ta till Tallinn har precis passerat gränsen i sin färd från Moskva. De estniska myndigheterna vill med maktmedel demonstrera att Narva numera är en gränsstad till Ryssland. Köper ändå biljetten i luckan. Håller samtidigt ett vakande öga över min cykel. Genom de små fönstergluggarna ut mot perrongen, ser jag hur ryssar är både förbannade och uppgivna. I årtionden hade de varit medborgare i Sovjetunionen och kunnat resa fritt. Nu behandlas de som främlingar av en rätt brysk gränspolis. Mina sympatier ligger ändå hos dessa gränssoldater. Äntligen får de visa sin lojalitet mot sin egen republik.

Passkontrollen är klar. Dags att lyfta upp cykeln längst bak i sista vagnen. Tvärstopp! Hänvisas till chefskonduktören, som står längre fram på perrongen. Inga cyklar på mitt tåg, blir svaret. Vad ska nu hända? Kan ju inte lämna kvar cykeln i Narva. Den andra konduktören, som har klivit upp på vagnsstegen, ser snabbt mitt problem och hjälper mig upp cykeln längst bak. Väl ombord, ser jag att det är en liggvagn med täta britsar. Står med ryggsäcken i ena handen och söker plats. Får ett tydligt bevis för att även ryssar kan visa ett älskvärt beteende. Någon flyttar sin packning. En annan lyfter upp min ryggsäck på en hylla. Tåget har sakta börjat röra sig ut från järnvägsstationen. Konduktören erbjuder mig ett glas te för bara 1 krooni (drygt 40 öre). Stämningen blir, medan tåget avlägsnar sig alltmer från gränsstaden, snabbt uppsluppen. Har svårt att släppa Natalia. Kysste mig faktiskt ömt i trapphuset ut från restaurangen. Som jag besvarade. Med teckenspråk och min ordlista blir det ett mycket enkelt men angenämt samtal med passagerarna om Sverige, mina gamla kartor och förhållandena i nya Estland.