Lisu från Kuressaare

 

Dyker snabbt ner. Ser det öppna fältet från mitt fönster. Illamående. Pulsen stiger. Kastvindar hugger tag i flygplanskroppen. Lösa delar skramlar. Också muttrar. Greppar armstöden. Bältet späns. Det mesta är gammalt på planet. Blank metall och vit hårdplast. En chans, sen upp för ett nytt försök. Rysk pilot. Såg honom på flygfältet utanför Kuressaare. Storväxt man med grov röst. Talade ryska med passagerare. Inte mycket att landa på en junidag 1994. En mindre öppen äng. Första gången jag åker med ett litet propellerplan. Ett äldre Tupolev. Sett dem på äldre filmer som Indiana Jones. Bredvid mig sitter en äldre kvinna i sliten klänning, kappa över och ett par stövlar på fötterna. Bakom oss några fruktkartonger med basvaror, som inte kan produceras på ön. Javisst, på väg till en liten ö mitt i Rigabukten. Passar sig då inte med kostym eller några finskor. Vilka de andra är minns jag inte. Bara fokuserad på att resan ska gå bra.

Under mina resor runt i landet har jag besökt flera av de tidigare estlandssvenska öarna. Känna rötter till en förgången mer jordnära tid där man stod med händerna i jorden under ur och skur som sommarvarma morgnar. Vattenpump på gården, livets källa, istället för att smått hysteriskt jaga runt i köpcentrum. Vänner och ömsesidigt beroende av granngården eller cykelavstånd på grusvägar. Internet, vad var det? Telefon, kanske… En spännande känsla att få möta svenskar avskurna från västvärlden sedan andra världskriget. Minns särskilt mina möten med Maria Murman på Ormsö. Estlandssvensken som under brinnande världskrig, när man flydde över till Sverige, vände hemåt med sin brudkista. Båten lämnade hamnen utan henne. Väntade på sin man som hade blivit tagen av ryssarna till Sibirien. Och han kom tillbaka flera år senare. Personliga öden fängslar mig, särskilt så jordnära personer som Maria. Annars har jag haft svårt med relationer genom min släng av Aspergers och hur trångsynt sträng min barndom var. Fick inte ha kompisar hemma. Rummet var inte inrett för barn, utan små vuxna med pärmar i bokhyllan och kontorssaker i några lådor! Så Maria, tänk så enkelt hon levde. Såg den lilla gården. Inga djur. Odlade för dagen. Säkert hade hon sedan mannen gick bort en liten pension att leva av. Knackade på stugdörren. På de mindre Rågöarna utanför Paldiski fann jag bara en minnessten över de svenskbybor som också flydde över till Sverige 1944 medan ryska marinen cirkulerade utanför. Fick möjlighet att med min bästa vän Jaanus promenera runt på öarna. Kom dit med hans svågers utombordare. Ogräs. Igenvuxet. Skönjde bara ruinen av det lilla kapellet. Där satt en minnesplatta. Än idag är det tyst i Sverige om flyktingarna som kom, svenskar. Så nära, kanske alltför nära och känsligt? Så brutalt världen kunde vara.

Landar med kraftiga dunsar på åkern. Fast mark. Lossar bältet. Fattar min rödblå packväska av nylon. Kliver nedför den korta stegen. Trampar direkt fel på en lös jordkoka. Stukar vänsterfoten. En sval sommarbris rycker tag i min jacka. Med väskan över axeln haltar jag lätt grusvägen fram till hamnen. Passerar först centrum. Bara en vägkorsning med en lanthandel och några hus runtom. Bor inte många kvar på ön idag. Har mer blivit som ett sommarställe för de som kommer från fastlandet. Längs huvudgatan, den smala grusvägen mot hamnen, ligger några småhus med staket omgivna av öppna små gräsplättar och gles skog. Hamnkajen. Upptäcker en liten anslagstavla. Nästa båt tillbaka går redan tidigt nästa morgon. Enda sättet att ta sig hit och härifrån är ett plan, kanske någon gång i veckan, och en båt till Saaremaa (Ösel). Tidig förmiddag. Har några timmar för att orientera mig på ön. Har inte mött någon öbo fast det bevisligen finns befolkning här. Hur kan man i annars fall ha både en landningsbana och en liten hamn? Var kan jag sova över natten? Tänkte innan jag kom att det löser sig nog på plats, van som jag är av ett enklare sätt att resa. Ser mig omkring. Ögat fångar en liten skylt på väggen till ett av de närmsta husen med texten Youth Hostells. Knackar på. Får en säng för natten. Enkelt rum inrett med säng och en stol. Utsikt över gården och havet som skymtar till höger. Rigabuktens vågor slår oavbrutet. Kaskader sköljer över kanten. Kyliga vårvindar får mig att dra mig bort.

Varför står jag här? Befinner mig i Kuressaare, huvudorten på ön Saaremaa. Är på en egen fotoresa för att besöka och dokumentera de tidigare svensköarna. Har aldrig haft det som mål under tidigare resor. Hade på känn att det inte skulle bli så många fler resor hit närmaste tiden. Kanske aldrig mer. Kommer just främst från Haapsalu, de båda små Rågö-öarna och Ormsö. Senare vill jag gärna försöka komma över till Runö i Rigabukten men hur? Jag var även här denna gång av en annan anledning. Dagen innan passade jag på att möta en tidigare kärlek för sista gången, Lisu. Av en tillfällighet möttes vi första gången två år tidigare. Arbetade på en bar som serverade mat. Jag var hungrig. Hon var ledig och var där med några väninnor. Hade aldrig tidigare vågat att bara gå fram och fråga om platsen bredvid dem var ledig. Fast att ensam bara resa över Östersjön utan tanke på att ha ordnat mer än övernattning hos en vän i Tallinn, var också märkligt så här i efterhand. Var knappt fyllda trettio. Singel och inget annat som höll mig kvar.

Varför kom jag egentligen tillbaka? Förväntan att något skulle kännas bättre? Kunde det hända som i en film, att man fann varandra igen? Hade hela mitt liv drömt om att bli tillsammans med en ung vacker kvinna. Hemma var jag en fumlig osäker person som aldrig hade någon tanke på att det skulle hända. Nu befann jag mig på andra sidan Östersjön. Hur långt var jag beredd att gå? Patetisk? Var bara verkligen tvungen att komma tillbaka. Lyckades inte några månader innan. Var här under en genomresa med mina bröder. För dem var vi på väg för att jag ville återse en äldre bekant till mig i Lümanda, Salme Part. Det var under min första egna rundresa två år tidigare som vi möttes. Hade då i handen ett rekommendationsbrev från hennes väninna, svensklärare vid universitetet i Tartu. De hade en skandinavisk institution. Jag hade knackat på och klivit in under en pågående svensklektion. Positivt överraskade av mitt besök, fick jag sedan brevet av henne.  Hade under olika omständigheter mött flera andra personer, däribland Salme, under de två tidigare åren jag vid ett flertal tillfällen själv besökt landet. Passade nu på, utan att förklara för mina bröder, att få kontakt med en tidigare ”vän”.

Lät dem vänta vid bilen medan jag gick in genom porten på Johan Smuuligatan 2b, upp två trappor och ringde på den vänstra dörren rakt fram. Var inte helt säker på att det var rätt dörr. Adressen visste jag. Minns att lägenhetsnumret också stod på breven. Några år sedan kom jag att kasta alla i ett försök att tvinga bort de absurda tankarna att jag en dag kunde få kontakt med henne igen. Ingen öppnade. Bodde hon kvar? Hade i vart fall gjort det med son, man och dennes mamma. Mådde då inte bra sedan mannen drack. Var rädd för sin svärmor. Kanske därför som jag kom rätt i tiden, för henne. Behövde bryta sig loss från en omöjlig situation. Barnet? Hur tänkte hon där? Hur var hennes framtid i en liten stad? Mycket stod fortfarande still i ett samhälle som alldeles nyss brutit sig loss från årtionden av ockupation, centralstyre från Moskva och ekonomisk stagnation. Och hur tänkte egentligen jag? Fick de någonsin veta att hon var otrogen, med mig. Att jag tillät mig ligger med hans fru som han hade gemensamt barn med.

Den här gången öppnar svärmor när jag ringer på. Har tidigare under dagen kommit med cykel och tagit in på ett studenthem vid Kingu tee, samma som då jag först mötte Lisu. Idag är det ett vandrarhem som heter SYG Hostel. Valde den här dagen att promenera hela vägen från studenthemmet. Står nu och trevar mig fram på estniska

- Ja olen üks söber te Ly Liik. Sind homikust, palun..? Ei ole? Adress tänan?

Hon ger mig den. Promenerar längs Torni tänav med min lilla stadskarta ner till centrum. Stannar till vid baren där vi först träffades sommaren innan. Ligger i källaren till stadens rådhus. Idag är den flyttad till ett hus bakom och heter Pritsumaja Grill & Bar. Blir stående framför trappan. Pirrigt illamående. Fjärilar brukar man säga. Och svettiga fingrar. ”Hjärtsvikt”? Magkramp. Fortsätter sedan till den gata där hon nu ska bo på, Koidu tänav. Letar efter husnumret och finner det. Ringer på. Tankarna rusar. Vad ska jag säga? Hur ska jag möta henne?

Handtaget rör på sig. Torkar av svett från händerna. Sekunden har stannat. Där står HON i dörröppningen i en mörkgrå städrock. Rufsigt hår. Diskborste i handen. Gud, vad jag saknat hennes famn. Bor nu hos sina föräldrar med sin 7årige son.  Äntligen skild från barnets pappa. Året innan var hon gift. Samma vackra och sensuella kvinna som tidigare. Djupa ljusblå ögon. Vackra små örsnibbar. Lätt rosa gräddmjuka kinder. Försynt varmt leende. Idag spänt. Lätta frosskakningar i händerna. Skulle jag fatta hennes hand. Vill bara smaka hennes varma heta läppar av söta smultron. Knäppa upp kappan. Smeka henne bröst under Bh:n och låta hennes varma fingrar smeka mig. Ser oro i hennes ansikte. Hastigt möte. Lämnar trappan och går iväg. Får inte bli sedd. Hon kommer nervöst ifatt mig. Promenerar en längre stund en bit bort. Tystnad. Rynkor i pannan. Sedan kommer rösten lågmäld. Vi ska inte träffas mer. Bäst för oss båda att släppa taget. Hennes sista brev kom för snart ett år sedan. Förra sommaren. Strax före vårt hastiga möte i Kuressaare centrum. Hade sonen med sig. Möttes på ett kafé. Redan då kände jag att hon var på väg bort. Att vår romans var slut.

Känner nu spänningen och smärtan i kroppen. Aldrig mer. Den fina tid vi haft får bli ett minne för oss båda. Hon försöker att inte möta min blick. Värmen från hennes hud söker kontakt. Greppar hennes hand. Samma fingrar som rörde mig i våra ömmaste ögonblick. Men hon har bestämt sig. Hennes liv gungar. Behöver vila. Mina antydningar orkar inte tränga in. Fötterna rör sig sakta i gruset. Lyssnar till hennes andetag medan hon försöker berätta om sin nya situation. Föräldrarna vet inget om mig, ingen annan heller förutom några nära vänner. Hon såg vår relation mer som en desperat flört. En kärleksaffär. Har nog aldrig varit någon Humphrey Bogart eller Sean Connery.  Närmar oss skiljevägen för avskedet. Båda stannar till. Hon ger mig en försiktigt varm kram. Vänder mig om och går vidare. Vill vända mig om men tvingar mig själv att avstå. Jobbigt så in i helvetet. Jag stod inte upp för henne. Var inte tydlig med vad jag ville, om jag själv egentligen visste det? Sekunderna jag höll om hennes mjuka hand finns kvar i mina tankar. Tillbaka i centrum. Är det så man vänder och börjar på ett nytt kapitel? Allt forsar fram. Första mötet på grillbaren här i Kuressaare, kramen i Tallinns hamn när jag kom med båten från Stockholm några månader efteråt, hennes varma lår i Mustamäe dit vi åkte från hamnen, vodkafesten i Kuressaare ytterligare ett halvår senare… våra små intima samtal i sängen om framtiden.

Grillbaren i stadshusets källare. Hungrig och mentalt trött. Cykeln i ett förrådsrum på internatet längs Torni tänav, där jag som sagt tog in den eftermiddagen vi träffades första gången två år tidigare. Gungar lätt till av minnena. Som att behöva ta stöd av ett räcke för att inte snubbla. Ser bara hennes ansikte framför mig. Beställer även idag en kyckling. Vad ska jag annars äta? Samma mat som jag åt kvällen vi möttes. För mycket snurrar. Kommer då att tänka på den lilla f.d. svenskön i Rigabukten, Runö, som jag var mest nyfiken på efter de större jag redan besökt. Måste bara komma snabbt bort. Måste släppa tagit jag redan tappat. Jag kunde ha tagit hand om henne när vi var ihop, varit den man hon behövde. Varför tog hon min hand? Turistbyrån vid centraltorget ger mig all information. Någon kilometer söder om staden ligger hamnen och det lilla flygfältet. Ett plan går dit några gånger i veckan. Närmast tidigt nästa dag. Tvekar inte. Behöver bort. Vaknar några gånger på natten. Kala väggar. Stum madrass. Plastlampan i taket stirrar kyligt på mig. Övernattar återigen på samma vandrarhem som innan första mötet. Vill bara härifrån. Så mycket minnen. Varför fick jag henne inte i säng kvällen efter vodkasänket? Åtrån efter henne, som var osläckbar efter nätterna i Mustamäe utanför Tallinn, för bara ett halvår sedan, skär mig i hjärtat. Hur fan kunde jag idag bara få henne att vandra ifrån mig där på gatan utanför hennes hem? Såg tårarna i hennes ögon innan hon vände sig om.

Vid mitt första besök på ön i juli 1992, hade jag endast en tanke i huvudet, att finna vägen hem till Salme Part, en gammal kvinna som levde ett ensamt enkelt liv på sin gård mitt i skogen. Trevlig och något inbunden. Mer än så fick jag inte ut av kontakten. Fast det räckte för mig som en tillflykt bort från den moderna västvärldens köphysteri och sökande efter meningsfull tillvaro. Salme bara levde för sina djur och vad jorden gav. Så var det. En väninna till henne hade berättade om platsen i samband med mitt besök på skandinaviska institutionen på Tartu universitet.

Efter fyra timmars bussresa anlände jag först till Kuressaare. Min första uppgift att finna en plats för övernattning. Det hade nu hunnit bli sen eftermiddag och jag var inte helt säker på att snabbt finna den plats, där den berömda höladan skulle finnas. Namnet på stället "Paradise", lät verkligen tjusigt. Efter att ha frågat en taxichaufför på simpel engelska, om ett hotell, visade han mig med fingret, vägen till ett pensionat utanför centrum. Pensionatet var relativt nybyggt, med vitkalkat yttre. Arkitekturen var spännande. Gick in genom entrén. Mötte berusade män på väg ut. Med lätt öra, hörde jag att de talade finska. Det var förstås helt givet, enligt en välkänd fördom, att finnar dricker mycket. Men, hur ser det egentligen ut på vintersportorterna i Österrike, när svenska ungdomar reser dit? Framme vid receptionen, kom nästa mindre förvåning. Priset på ett enkelrum per natt, var 150 krooni. Jag bad tjejen i receptionen, att hjälpa mig finna ett billigare alternativ. Efter ett kort samtal, berättade hon vart det låg och gav mig priset. Var det sant, 7 krooni per natt, vilket vrakpris! Det skulle innebära i runda drag, 3 svenska kronor. På väg ut genom entrén, kom det fram en äldre man och som jag förstod erbjöd rum hos honom. Mannen verkade något suspekt, så jag fäste ingen större notis vid honom. Cyklade fram längs huvudgatan. Stoppade några äldre damer och frågade: 

- Kas te räägite inglise kelt? 

Ingen engelska, däremot tyska, som jag inte kunde. På något vis gjorde vi oss förstådda och snart var vi framme vid den angivna platsen. Gick in genom huvudentrén och fram till receptionen. En äldre mager gråhårig kvinna satt lutad mot några papper. Bredvid en svart bakelittelefon. Väntade. Ett stelt känslokallt ansikte mötte mig. Lyckades få ett rum och en plats för cykeln. Ställdes mot elementet mittemot entrédörren. Låste fast med en stålvajer i järnstången. Huset är sig likt än idag. Anvisades då ett rum på andra våningen. Allt såg ut som ett svenskt vandrarhem och på sommaren funderade det som sådant. Under resten av åren, var det internat knutet till den näraliggande gymnasieskolan (First secondary school). Ställde ner ryggsäcken och la mig på sängen. Höll på att somna. Vrålhungrig.

Promenerade längs Toni mot centrum. I rådhusets källarplan låg grillbaren, samma som jag gick till efter sista mötet med Lisu. Genom en halvtrappa och en något tung dörr kommer man ner. Här beställde jag den största och billigaste kyckling man kunde få. Sliten, hungrig och trött. Till höger, direkt innanför dörren, låg bardisken. Först lite svårt att se något eftersom det denna sena eftermiddag var starkt dagsljus. Här inne dunkelt. Källarvalvet hade medeltida stil med tegelväggar och valv. Ett par äldre män satt i baren med varsin öl och småpratade. Svepte och fann ett bord direkt till vänster, några steg framåt i rummet. En kvinna var snabbt framme och tog beställningen. Försvann lika snabbt runt hörnet till ett angränsande rum. Hungrig. Kycklingen försvann fort medan jag kämpade med servetten för att torka av mig allt som rann. Benen hade domnat. Flera timmars trampande från norra delen av ön, längs vindpinade stränder och snålblåst. Gäspade och strök fingrarna över ögonen. Kroppen ville sova. Jag ville något annat. Lät blicken sakta följa varje skrymsle, person och ljud i baren. Mest yngre, utom de äldre vid baren. Sorlet låg högt medan musiken låg som en mjuk matta för mina öron.

Längre in, där det dunkelt matta skenet av stearinljus, satt några yngre kvinnor för sig själva runt ett litet avlångt mörkt träbord. Stämningen var uppsluppen och några platser runt bordet var tomma. Innan jag behövde vidare för att hitta en övernattning ville jag försöka få kontakt med några i min ålder. Kan väl inte skada att slå sig ner en stund. Tänkte. Jag var nu 28 år och rätt oerfaren av nära relation till kvinnor. Ensam redan under barndomen. Förstås ingen flickvän heller. Flera skolkamrater hade redan på högstadiet. Inte förrän ett par år innan flytten från hemstaden var jag ihop med en jämnårig från folkpartiets ungdomsförbund (numera liberala). Hon bodde i Stockholm. Ibland besökte hon föräldrarna i Västerås och jag var aktiv där. Möttes under ett sommarläger. Är man snart trettio borde man ha familj och ett välbetalt jobb. Första arbetet i Stockholm var som receptionist vid folkpartiets partikansli, så nåja.

Där satt hon. Ljust halvlångt, något lockigt hår och ett varmt leende. Kände pirr i magen. Hon var verkligen söt! Det var Lisu. Närmare mig bordet. Såg att kvinnorna var ensamma. Hälsade lite försynt. Fick slå mig ner. Beställde ett glas rött vin. Öl var inte riktigt min grej. Idag klädd i halvt uppkavlad brun kavaj, blå jeans och ett par beige lågskor. Tyckte om att ofta klä sig moderiktigt. Fångade hennes kraftiga mjuka lätt solbrända armar. Det var inte så billigt i Estland efter att man återinfört den egna valutan, Eesti krooni. Den ryska rubeln var sedan länge närmast värdelös. Bredvid satt idag hennes mörkhåriga väninna, som jag senare skulle få möta när vi möttes i Tallinnförorten Mustamäe. Vi pratades vid en hel del. Innan jag lämnade restaurangen hade jag bytt mitt visitkort mot hennes adress och telefon nummer. Hon hette Ly Liik och var 32 år. Själv var jag bara 28. Mörk sensuell baryton kontrasterande ljusblont hår, svagrosa läpparna och de blåbruna ögonen.

Den här dagen hade jag några dagar innan mött en attraktiv tonårig kvinna med ukrainska rötter på ett tåg mellan Tartu och Tallinn, Oksana Tatarina. Hur klokt var det egentligen att visa intresse? Hon blev sedan, under en alltför kort tid, min flickvän. Samtidigt tänkte jag mycket på Lisu, som hon kallades av sina vänner. Vad höll jag på med, två kvinnor i tankarna samtidigt? Fast jag var just då inte riktigt medveten om hur kontakten med Oksana skulle utvecklas och Lisu var bara så attraktiv.Varför fick jag situationen att bli så här? Ensam i Stockholm. Så långt jag minns från barndomen svårt att få vänner, eller någon att ty mig till. Hade funnits men ingen direkt attraktiv och spännande relation. Nu försökte jag få både och, en oerhört vacker attraktiv kvinna att köttsligt leva med och en som sökte kunskap i sitt unga liv mot något betydelsefullt för ens karaktär att utvecklas med... Vad kunde jag släppa, inget? Det var mitt dilemma. Var inte längre ensam och ville inte ha något ytligt i mitt liv. Hur som helst. Efter att jag kommit hem fortsatte jag och Lisu att ha kontakt. Breven var mycket gripande och hennes sätt att beskriva sitt liv lockade in mig i något som kanske fick alltför långtgående konsekvenser, både för mig och dessa två helt ovetande kvinnorna.

Redan till vintern träffades vi igen, inte i Kuressaare utan på säkrare plats i huvudstaden Tallinn. Där hon bodde fanns inte mycket att göra för yngre. Och det var ett litet centrum kring en huvudväg. Att bli sett med en utlänning… samtidigt, bara ett år efter självständigheten från Ryssland förstås hade svårt att ändra en misstänksamhet mot främlingar och vara bevakad från myndigheterna. Att Lisu dessutom var en gift kvinna med ett barn. Ja, tänk själv. Huvudstaden var enda alternativet för henne. Berättade för mig hur snärjd hon kände sig av sin man och en svärmor. Rädd. Eller övervakad. Hade levt i ett sex års äktenskap utan trygghet. Finns överallt män som, ibland med misshandel, styra en kvinna. Arbetet som servitris på grillbaren i Kuressaare gav inte mycket. Hennes man var arbetslös och drack en del. Pratade inte mycket om honom annat än att hon var rädd. Och kände fattigdomen krypande längs ryggraden. Hennes son, förstod jag rätt snart, behövde kläder och mat. En mamma vill alltid ens barns bästa. Många hade det tufft ekonomiskt i början av landets självständighet och med den nya egna ”starkare” valutan. Priserna rusade. Lönerna stod still. De bodde alla hemma hos hennes svärmor. Hur var hon? Kände sig bara oerhört pressad. Behövde komma ut. Och där dök jag upp 

Hon stod och väntade på mig när m/s North Estonia lade till vid hamnen. Ensam en bit från övriga. Otrygg. Ute på svag is med en möjlig räddning. Lättad när hon såg mig. Sökte något. Närmade oss varandra. Fick en varm kram. Värmen letade sin in under skinnet. Ville första inte släppa. Bytte några ord. Hennes mörka röst stockade sig lite. En taxi körde oss ut till förorten Mustamäe. Snöslask och några minusgrader. Hon satt bredvid mig i baksätet. Sa något till chauffören. Sedan lutade hon sig intill mig. Kände hennes fingrar på mina lår. Tystnad. Satte ner foten i den blöta snön. Frös lite. Mörkt trapphus som så ofta mötte mig de första åren i Estland. Hennes väninna från första mötet i Kuressaare öppnade. Hallen var liten. Nuddade Lisus högerarm när jag steg över tröskeln. Omtumlad och nervös satte jag ner väskan. Hon stod bakom mig medan jag tog av skorna och jackan. Kände hennes varma bröst mot ryggen när hon plötsligt och mjukt omfamnade mig bakifrån. Nervositeten verkade ha släppt. Höll kvar mig en lång stund. Fingrarna rörde sig in under mitt hår. Hakan mot axeln. Kinderna möttes. En varm kyss i nacken. Detta skulle visas sig bli något mer än bara vänskap mellan oss. En möjlig affär kunde gå hur långt som helst, eller plötsligt ta slut. Stelnade till. Vad ville hon från mig? I köket stod kaffebryggaren på. Små koppar på en liten plastbricka. Enkelt och något torftigt. Lägenheten var liten och trång. Många bodde så. Trångboddheten var fruktansvärd. Vad tänkte hennes väninna? Förstod nog att Lisu kom till Tallinn dit hennes man inte nådde. Kanske hon sagt något till henne. Minns inte mycket från tiden i lägenheten eller i staden. Helt oväntat berättade hon att det fanns både en man och en sexårig pojke i hennes liv. Fick en egen gemensam säng. Vad förväntade hon sig? Och jag?

Vi promenerade till några av hennes vänner, tror jag de var. Och tiden vi var tillsammans i sängen. Oftast ombytt före mig. Väntade under lakanen. Älskade jag henne? Är nog säker på det. Hennes mörka röst. Sensuell. Gav mig en känsla av trygghet och kraft likt Freja i vår gamla asatro. Dominerande och erotiskt attraktiv. Tiden stod still. Inget annat än henne i mitt huvud. Känner fortfarande elektriciteten när jag tänker på när våra kroppar rörde varandra. Hennes mjuka varma hud ville känna mina smekningar. Hon lät mig leta mig fram. Kraftfull nacke. Starka skulderblad. Fylligt spänstiga bröst. Vältränade magmuskler. Breda höfter. Heta lår. Och attraktiva djupblå vädjande ögon ovan de fylligt smekande mjuka läpparna. Möttes flera gånger det närmaste året, både i Tallinn och Kuressaare. Ömhet, närhet, vodka och flera underbara nätter tillsammans.

Sista tiden i Kuressaare, ett halvår efter Tallinn, blev i hennes hemstad Kuressaare på ön Saaremaa. Kunde inte stanna i min lägenhet när jag var ledig. Svår att träffa. Här bodde hon med man, barn, svärmor och många ögon. Åtrådde varandra. Lidelsefulla brev for tätt över havet. Minns speciellt kvällen då jag och hon med hennes vänner satt på grillbaren, minns inte mer än att det var snett in till höger. Långbord. Vodkaflaska mitt på bordet. Och en stor Fanta. Musiken dränkte samtalen i rummet. Ett glas. Två glas. Avstod från Fanta. Var säker på var min gräns gick. Lyssnade. Försökte förstå estniskan. Det skålades. Bröt in när samtalet tog paus. Engelskan hackade sig fram. Början av 90-talet. Estland hade precis slitit sig loss från den långvariga ryska ockupationen. Nyfikenheten fanns men inte tillförsikten till det främmande språket och orden. Tredje glaset. Kände värmen. Närheten till de runt bordet, eller kanske vodkan. Var nog både och. Kände tyngden i huvudet, armarna och benen. Tiden existerade inte. Fjärde glaset. Stopp! Nu var det nog för min del. Lisu såg på mig. Log tillbaka och skakade lätt på huvudet. Toaletten? Någonstans vid utgången längre fram. Fokus. Försökte resa mig. Försökte igen. Slog ifrån mig med händerna. Tog sikte på toalettdörren. Lyfte kroppen med båda armbågarna. Stod upp. Försökte hålla balansen.

Lisu följde med mig. Taxi. Hon ville att jag skulle åka säkert till internatet där jag hade min säng. Jag ville att hon skulle följa med. Så blev det inte. Varför var jag så mesig, så medgörlig? Ville ligga med henne. Känna hennes kroppsvärme, hennes händer runt midjan och doften av hennes hud. Nu ville jag då istället gå tillbaka. Det var nära och den svala kylan skulle hålla mig vaken. Hur kunde jag tro att hon skulle följa med mig? Alla som kände henne visste att mannen och deras barn väntade hemma. Och jag förstod att skulle jag få med henne kunde det orsaka problem. Det var hennes hemstad. Inte så stor befolkning. Kunde bli prat. Ångrade i många år att jag inte fick henne i sängen. Längtan att få ligga med henne bredvid var frustrerande. Tänkte på nätterna i Mustamäe utanför Tallinn. Hur hon smekte mitt bröst? Hur hon vände på sig och smekande drog upp sitt högra lår över mig. Hur vi lidelsefullt lekte med våra tungor i djupa kyssar. Berusad men sansad valde jag ända att denna gång själv promenera tillbaka till vandrarhemmet. När jag sov på internatet låg hon inte långt ifrån mig, 10 minuters promenad till Johan Smuuli 2b. Två kvarter! Kunde jag inte åtminstone fått med mig henne en timme. Hur hon kände sig hade jag ingen aning om. Vad fanns i hennes tankar när hon var på väg att somna?

Minns hur jag fokuserat följde vägen tillbaka, Toni tänav, till vandrarhemmet. Drog sakta upp ytterdörren. Fokuserad. Greppa rumsnyckeln och ta mig rakt i säng. Inget fick synas. Fast vem kände mig förutom Lisu. Karaktären sa ifrån. För mig själv var det mot min självaktning. Nyckeln hängde i en stor avlång brun knopp med en rejäl nyckelring. Greppade nyckeln från kroken. Tog mig sakta uppför trappan. Rummet låg direkt till höger i den långa korridoren. Två omvridningar. Säckade bara ihop på sängen och somnade. Vaknade på natten. Något var på väg. Hann inte reagera. Allt bara kom. Lukten var vedervärdig. Stapplade ut i korridoren. In i duschrummet. Ännu mer i pissrännan. Knäade vid fönsterkarmen. Utmattad och befriad. Vilade en stund på armbågarna. Kom upp. Spolade rent rännan. I rummet rullade jag ihop sängkläderna och la det på golvet vid dörren. Tog andra sängens lakan. Drog bara över mig den bruna tjocka filten och somnade igen…

Klarvaken. Dagen efter sista mötet med Lisu. Sätter fötterna på det kalla golvet. Hade gått ett år sedan fyllekalaset och mina sista möten med Lisu innan breven slutade att komma. Igår fick jag den sista kramen av henne och ett adjö. Var snart ute från rummet och ner för trappan. En ung välklädd kvinna vaktar foajén. Lämnar för sista gången in nyckeln. Skulle inte bli några fler besök. Hämtar ut cykeln och trampar med packväskorna baktill mot hamnen. Tupelevplanet står och väntar. Spänner av packväskan och låser fast cykeln med en rejäl stålvajer vid staketet. Innan jag kliver ombord låter jag min blick svepa över havet. Vänder mig hastigt om mot Kuressaare centrum.

Runö. Står i rummet jag hyrt och ser ut mot hamnen. Har blåst upp till storm. Vita skummande vågor kastar sig mot betongen. Som i ett duschrum rinner vattnet tillbaka. Och igen en kastvind. Efter ordnat boende vandrar jag grusvägen tillbaka till korsningen och finner snart med hjälp av min karta öns två kyrkor. Runö var sedan många hundra år boplats för estlandssvenskar. Den lilla kyrkan i mörkt trä liknar den som står på Skansen i Stockholm. Mycket vackert snidad på insidan. Den större vita kalkkyrkan ligger behagligt fridfullt bredvid.  Eftermiddag. Vill fortsätta promenera runt på ön och gärna ta mig till den norra sidan. Där ska det finnas vackra stenstränder. Söker mig framåt och finner till sist något som kan vara stigen genom skogen norrut. Enligt karta är det rätt väg. Står där vid staketet. Minns inte varför men vi börjar pratas vid på engelska och lite svenska. Kvinnan heter Milja Lilleväli och har ett sommarhus här, tror det var släktens. Många år senare berättar hon att den tillhörde tjänsten som lärare på ön. Blir aldrig någon promenad. Erbjuder mig ett glas vatten. Mörkret lägger sig sakta. Båten tillbaka till Kuressaare ska troligen gå tidigt på morgonen. Byter adresser.

Med min packväska över axeln står jag och några andra ester vid hamnen. Vågorna går höga. Båten ligger ute och väntade. Kanske det inte blir någon hemresa idag. Tiden går. Kanske om någon timme. Alla går till vandrarhemmet och väntar… Vid 11-tiden skulle vi snabbt ta oss ner till hamnen igen. Båten vill göra ett försök att snabbt plocka upp oss. Står den och väntar för länge kan de slås sönder av vågornas kraft mot stenarna. Vi kommer iväg. Några timmar på havet sedan åter vid min cykel. Himlen kommer och försvinner medan vågorna rullar båten. Obeskrivlig upplevelse. Och jag är inte rädd. Året efter möter jag Milja i Pärnu på fastlandet. Solbadar på stranden med glass, tivolibesök, dykning i Pärnu å och promenad hand i hand längs vattnet. Fast kanske bara som en tröst för mig själv, kunde inte släppa tanken på Lisu. Ville inte.

Lika plötsligt som det började tog tiden med Lisu slut. Kändes nog lika märkligt för oss båda. Innan sista brevet mötte jag henne som hastigast på kaféet mittemot rådhuset i Kuressaare. Tidig höst. Hennes son var med. Något stämde inte. Kändes att vi redan gled ifrån varandra. Ville bara träffa henne. Kom direkt med buss från båten i Tallinn. Inte mycket mer än en liten ryggsäck som packning. Hade inget annat mål med resan än att se henne. Satt och småpratade. Lisu började antyda att vår relation frestade på hennes situation med pojken. Han saknade en far att se upp till. Förstod. Vår relation var på upphällning. För många osynliga om och men. Kunde som vanligt inte ta något initiativ. Avvaktande. Inga ömma blickar. Pojken var med. Var det för att visa mig det omöjliga? Att hon var tvungen att släppa eller… om jag bara kunde stå upp, visa henne tydlig vilja och möjlighet att hon en dag skulle kunna leva med mig i Stockholm. Skiljdes åt och jag åkte senare hem till Stockholm. När hennes brev slutade att komma förstod jag det jag inte ville förstå.

Så möttes vi som sagt sista gången i juni 1994, innan jag beslöt mig för att åka över till Runö. Det som varit hade varit, det bästa var ifall vi la det bakom om oss och gick vidare var och en för sig. Så försökte hon säga mig med den engelska hon hade. Jag lovade att så skulle det bli men en bra tid efteråt tänkte jag mycket på henne och våra fina stunder i Kuressaare och i Mustamäe. Även sedan jag, efter ett misslyckat förhållande med en kvinna från Iran, genom Internet försökt hitta henne. Lyckas. Samma adress idag som där hon bodde för 25 år sedan. Och ett mobilnummer? Är det meningen att hon bara kommer finnas i mina tankar eller. Kanske jag en dag sänder henne ett sms… Har redan sänt ett brev med min adress.