Österut mot Narva

 

Molnen glider sakta över en ljummen blå himmel. Slöjmoln likt bitar av en trasselsudd som lösgjort sig. Svag dimma över vattnet. Sitter bredvid Leif i framsätet. Tårna känner av de kalla fötterna innanför sockorna. Ännu kylslaget i bilen. Stått still på färjan under överfarten. Motorn skorrar. Har många år på nacken. Amerikansk militärambulans från andra världskriget. Köpt genom en veteranförening i Norge. Amerikanarna var stationerade där under krigsslutet. Tidig aprilmorgon i mitten av 90-talet. Vintern har svårt att släppa sitt grepp över det karga och tätbevuxna landskapet. Kupévärmare? Inte konstigt att jag fryser. Tjäle kvar i marken. Enligt gårdagens prognos i Aftonbladet ska det idag, fram mot lunchtid, närma sig sju plusgrader. Is vit, skrovlig och sönderbruten över inre delen av Tallinnviken. Farbar ränna hålls öppen av några äldre sovjettillverkade isbrytare. Fem år tidigare, innan självständigheten, låg sovjetiska flottan och bevakade inloppet. Liv spratt till runt viken. Våghalsiga ungdomar skymtar en bit bort, åkandes långfärdsskridskor. Snön har denna vårdag svårt att smälta bort. Ligger kvar som gammal grädde i en bunke, trist och grådaskig. Då och då kryper solen fram. Värmer upp, sedan bitande kyla som blåser in från det öppna havet. Gnuggar min lätt nerkylda nästipp. Även tårna behöver massage. Kom idag tidigt på morgonen till Tallinn med m/s Estonia efter en natts resa över Östersjön från Stockholm. Hade lyckats få med mig mina bröder. Deras första resa österut. Viss tvekat fanns. Helt okänt. Tidigare ockuperat av ryssarna sedan kriget. Vad kunde hända? Fanns inga bokade rum. Kände inte någon utanför Tallinn, förutom några i Padise, på väg mot västkusten och i kuststaden Haapsalu. Försökte ändå skapa nyfikenhet om ett enklare liv där, som scouternas enkelhet, okänt ännu för många svenskar och spänning att röra sig på gräsen till Ryssland. Lugnade dem att jag varit där flera gånger, även ensam med cykel, fast ändå …

Leif var kapten vid artilleriregementet i Boden. Inga ambitioner att gå vidare bort från soldatlivet i fält. Flyttade upp dit från hemstaden redan vid 18års-ålder när han sökte värnplikt däruppe. Inget många inte valde utan blev istället krigsplacerade för att skydda Norrland. Gillade utmanande friluftsliv. Inbiten scout. Tog ofta fjällturer med sina hundar och kompisar. Övernattade en gång ensam på fjället under vintern. Sov i det fria med en sovsäck. Något kom den natten … Erik levde tryggare som It-tekniker i Stockholm. Sprang regelbundet, något Marathon och Lidingölopp. Hade börjat med överlevnadskurser. Även han sedan flera år inbiten scout. Jag däremot hade ett kontorsjobb, på väg att lämna politiken och skulle senare börja studera på Komvux. Året innan hade jag börjat cykla längs den estniska västkusten och besökt dess öar; Ormsö, Dagö och Ösel. Nu var jag rejält nyfiken av östra landet som gränsade mot Ryssland. Ville gärna resa med bil runt hela landet, vilket vi nu var på väg att göra. Spänning. Nyfikenhet. Frihetskänsla att sakna den invanda tryggheten.

Fem år har gått sedan mitt första spänningsfyllda besök under slutet av en rysksovjetisk ockupation. Inbjudan krävdes för att få visum. Hamnen och kusten var avspärrat. Militär överallt i huvudstaden … Tre år senare var jag här för att på allvar resa runt i landet. Tog mig fram med tåg till gränsstaden Narva. Fortsatte vidare till universitetsstaden Tartu, korsade fram och tillbaka gränsen till Lettland och drog sedan vidare till västkusten. På tåget från Tartu mötte jag Oksana, som sedan under drygt ett år var min käraste flickvän. På samma resa föll jag även för en sensuellt vacker estniska, Ly Liik, under ett besök på ön Saaremaa. Komplicerat värre … Nu på väg igen ut från Tallinn och norrut mot Viimishalvön, denna gång med mina bröder och en amerikansk militärambulans från kriget. Närmast Sångarfältet, Birgittasystrarnas klosterruin nedbränd av Tsar Ivan den förskräcklige (för den som kan historia) och resterna av riktigt gammal svenskbygd. Fanns kvar vid halvöns spets fram till slutet av det Stora Nordiska kriget då pestens härjningar sopade bort dem. Arkeologiska fynd visar att svenskbyn Aponäs (Haabneeme) existerade här redan under Birger Jarls tid 1279. 

Där vägen mot halvön Viimsi viker av och följder Tallinnbukten ligger Sångarfältet (Lauluväljak). Ödsligt. Tyst. Några smågrupper av huttrande promenerande stadsbor med hund. Inga ryska mössor. Småpratande. Hörde något skratt. Minns första besöket i landet fem år tidigare. Ockupation. Ryska soldater överallt. Inga leenden. Grått och kallt denna tidiga aprildag. Den vitkalkade jättesnäckan, betongbänkarna och den tjältäckta jorden, döljer skickligt vad som man kan uppleva här i augusti vart femte år. "Mu isamaa, mu öön ja rôôm, kui kaunis oled sa." estniska, fram till 1988, förbjudna nationalhymnen, lyfter hela platsen. 200 tusen ester låter orden smekfullt fylla luften kring arenan. Ester älskar körsång. Symboliskt för den frihetskamp som sedan ledde till återupprättandet av de baltiska republikerna. Begreppet ”den sjungande revolutionen” blev talande för omvärlden. Tänker plötsligt på min barndom i Pingstkyrkans söndagsskola. Ibland fick vi stå framme vid scenen och sjunga religiösa sånger. Vi kallades för Solglimtarna. Oerhört nervös. Skulle stå välklädd och stram. Visst tyckte jag också det var spännande att någon såg på mig. 

Senare samma sommar fick jag vara med om något fantastiskt, som jag aldrig komma att glömma. Hade åkt över för att utan några större ekonomiska resurser ta mig runt med cykel längs den estniska västkusten. Inte min första cykelsemester här. Året innan var jag över vid två tillfällen under sommaren. En märklig dragning till ett fortfarande enkelt liv på landsbygden. Grusvägar. Små samhällen längs vägen. Några övergivna hus som legat i träda sedan andra världskriget då många svenskar tvingades fly över Östersjön. Tvångskollektivisering. Obekväma tystades. Ryssar flyttade in på en del gårdar. Andra, som sagt var ingen intresserad av.

Med bil från det lilla samhället Padise längre västerut kom jag tillsammans med min bästa vän, Jaanus Kaljurand hans familj och vänner. Från olika delar av landet kom andra mindre grupper. Det man hade gemensamt var en lokal kör, lokalt folkdanslag eller musikgrupp. Under en dag skulle Tallinn blomma upp med liv, rörelse och musik. Först samlades alla tidig förmiddag på en sportanläggning för att få uppleva en magisk dansuppvisning med folkdräkter från hela landet. Som en OS-invigning fast färgsprakande i sin enkelhet. Fantastik koreografi under några timmar. Vid lunchtid ställde alla samhällen upp sig längs en av de längre avspärrade gatorna vid Operahuset. Även jag fick vara med. Där stod jag klädd i den lokala folkdräkten, för Harju Madise distriktet.

Kändes märkligt och mäktigt på samma gång. Hemma hade jag få vänner som jag bara lite ytligt var bekant med. Gick till jobbet varje dag, öppnade telefonväxeln, såg arbetskamrater passera, stängde växeln och gick hem. Bratwurst och makaroner framför teven. Nu såg jag på när alla ställde upp längs gatan vid Operahuset i Tallinn. Med sina dräkter … och skyltar som berättade varifrån de kom. Musikkår. Flaggor från hela landet. Högtidligt så det kändes i bröstet. Jag kände mig som del av denna stora gemenskap. När allt sattes i rörelse kände jag direkt gåshud och pirr i magen. Jag fick också vara med, alldeles otroligt och varmt i hjärtat. Fem år senare skulle min vän Jaanus plötsligt avlida, inte oväntat, av ett medfött hjärtfel. Bara 35 år gammal. Har kvar alla hans brev skrivna på svenska. Läser dem ibland för att minnas. En tid av frihet på cykel, långt från mitt hem i Stockholm och nya bekanta längs vägen. Blev också en kort cykeltur med Jaanus från min bostad i Farsta till mina gamla vänner Storsved och deras kolonilott i Lövsta …

Alla var där i Tallinn för att vara med om både sång och den stora traditionella dansfestivalen dagen innan. Vinden fläktade mitt hår när jag satt där senare på eftermiddagen, som de flesta på grässlänten ovanför den jättelika scenen. Kaffe och vodka med estniska bakverk. Solen gassade lätt. Småpratade med en bekant till Jaanus, Eva Raudkivi. Trevlig ung kvinna med rödlätt hår och fylligt mjuka kinder. Kunde lite svenska. Hade släkting i södra Sverige. Som ensam ung man utan några djupa vänskapsband hemma var det inte svårt att känna attraktion. Mycket trevlig och pratglad. Fast hon var förstås gift och där gick gränsen. Och jag hade rätt nyligen förlorat min varma relation till en annan mycket ung kvinna med ukrainsk bakgrund. Sådant bränner och ger fortfarande ont i magen. På något vis hade jag lättare att komma nära en kvinna här än hemma i Stockholm. Jag försökte släppa min tafatthet från barndomen och hoppas på ett mer spännande liv här. Var året innan också nära att få ett jobb som journalist på estniska radions svenska redaktion. Då kunde mitt liv verkligen ha tagit en helt ny vändning, med arbete, flickvän och bostad i Tallinn.

Sista dagen gick mot sitt slut denna ljumma sommardag. Mot kvällningen skulle jag sitta på båten m/s Estonia till Stockholm. Stämningsfullt och, för dagen något vemodigt. Snart dags att säga adjö och lämna alla kvar. Cykeln hade stått låst i en grind vid vägen nedanför fältet. Satt på filten tillsammans med Eva och hennes familj. Hela bakre delen av backen var fyllt med filtar. Doft av någon som grillade. Barn som sprang barfota i det mjuka gräset. Skratt och spontan sång. Längre fram stod körledare och ledde den några hundra stora kören i olika återkommande nationalistiska sånger … Solen sken över ett par hundra tusen ester som samlats. Sång efter sång svävade i luften ovanför och runt omkring mig medan jag trampade mot båten. Hörde tonerna av ”Mu isamaa on minu arm” sakta försvinna bort för varje tramptag. Ett minne för livet! Och så en sen kväll i början av september. Stod i fönstret på Rinkeby allé och såg hur ett kraftigt höstväder hade blåst upp. Träd kunde ha knäckts. Höststormar på havet. Vågor som gick meterhöga. Samma båt som jag hade rest med så många gånger över Östersjön, Estonia, sjönk på en halvtimme med 800 passagerare ner i djupet. Väcktes nästa morgon av mamma. Hon grät. Visste inte om jag varit med. Samma sommar hade jag rest några gånger med båten. Brukade alltid kolla var livvästar och livbåtar fanns. Var även nere på bildäck och kollade på bogporten, den som slets loss och vattenfyllde snabbt båten. Lång tid efteråt hade jag mardrömmar. Instängd. Iskallt vattnet steg. Paniken. Dödsångest. Som i filmen Titanic med Leonardo de Capri och Kate Winslet flera år senare.

Några minuters bilväg längre ut på Viimishalvön ligger Pirita. Leif håller stadig kurs med sin gamla militärambulans. Inte riktigt lika kyligt längre i bilen. Vårvärmen hade letat sig uppför horisonten. Namnet låter lite bekant om man känner till lite av svensk medeltid. En bit från vägen ligger en ruin, men inte av någon borg eller liknande som man brukar tänka. Det är vad som är kvar efter nunneorden Birgittasystrarnas kloster. Stannade aldrig till här denna gång. Schemat är lagt för en tio dagars rundresa i hela landet. En bokad returbiljett med båten tillbaka till Stockholm ligger i min packning. Men jag stannade faktiskt till hos dem vid ett annat tillfälle året efter, då i Tallinn. Hade kommit till stan efter någon tid i landet för att dagen efter resa hem igen. I en turistbroschyr fanns deras gästhem med adress. Visste man inte om platsen passerades den bara. Inne i en gränd längs gatan till järnvägsstationen låg ett rätt oansenligt hus. Enkel säng i ett vindsrum. Frukost nere i en liten sal bland nunnor och några besökande. Och de talade svenska. Varm miljö. Enkelt. Några tavlor av Maria och Jesus på väggarna. Dämpad belysning. Tackade för mig och betalade bara några eesti krooni på den tiden. Ändå överkomligt.

Efter Pirita passerar vi en mindre strand på vänster sida. Merivälja, ett av de otaliga små samhällena som byggts upp i samband med industrialiseringen på 1800-talet. Mörkbruna grovhuggna virkeshus. Enkla tak av tegel som nu bär spår av svamp. Mörk jord under dagens tunna blötsnö. Svag gul belysning. Folktomt. Känsla av Auschwitz. Skulle senare besöka det kända f.d. förintelselägren i Polen. Stannade inte till heller i Merivälja. Vissa minnen får bara bli korta glimtar av en tid strax efter frigörelsen från femtioårig rysk ockupation. Vad som komma skulle fick bli vad det blir, på gott och ont. Har aldrig varit här förut. Innan dagens resa blev det för mig mest västerut mot Östersjökusten.  Plötsligt slog mig en tanke "Terrängen stämmer inte med kartan". Plockar fram kompasset. Hade jag gjort det vi körde ut från Tallinn, så hade vi inte känd oss vilsna, muttrar jag tyst för mig själv. Kan småvägarna, den vita frostiga marken och tidig morgontrötthet ha gjort sitt? Allt ser sig likt. Leif kör ändå efter min tydliga beskrivning. Har i knät en kartbok jag köpte här året innan. Ber honom vända tillbaka och efter Piritafloden och sedan, efter ytterligare vänstersväng, rullar vi snabbt fram rakt österut mot den bredare Narva landsvägen.

Passerar förstaden Maardu. Sorglig syn med en gigantisk slagghög från årtionden av fosforbrytning. Inga miljöhänsyn när makten låg hos sovjetiska partibyråkraterna i Moskva. Oöverskådliga femårsplaner skulle genomdrivas till varje pris. Sedan Tallinns jättelika förort Lasnamäe vid horisonten. Idag efter en rysk massinvandring efter ockupationen symbol för gigantiskt misslyckad byggprojekt mer likt de ökända israeliska bosättningarna på Västbanken, som jag började se på teve under 80-talet. Lokala språket är ryska. Nära nog omöjligt att hitta någon som pratar annat. Engelska, Forget It! Vandrade vid ett tillfälle några månader innan, vid sekelskiftet 93/94, genom en stor del av området på väg in mot centrum. Ville med egna ögon och övriga sinnen uppleva känslan av hur livet kunde se ut där. Vägar utan trottoarer och markeringar. Inga planteringar, uppgrävd jord och papper från vårt konsumtionssamhälle. Sopor överallt. Plastpåsar och stora trasiga sopsäckar. Cigarettpaket. Smutsgula vattenpölar när det regnat. Orenade kemikalier från allt som slängts ut. Lösspringande hundar rotade bland soporna. Rostiga byggkranar vid halvfärdiga hus. Tar pengarna slut stannar allt tills man kanske får mer i nästa femårsplan. Ingen håller efter underhållet. Ingen vill ta ansvar då man inte får något för det. Allt för kollektivet styrt någon annanstans ifrån. Förfallet här liksom i de andra förstäderna har gått fortare än i övriga Tallinn. Vantrivsel redan från början. En renovering idag blir mycket orealistisk, med tanke på de överväldigande behoven och landets svaga ekonomi. Inte mycket skulle sedan förändras när jag flera år senare besökte området sommaren 2012. Övernattning med min dotter Sanna på ett enklare hotell. Sedan bussen in till centrum.

Några år innan, när trycket av en lång rysk ockupation kändes uppgiven med en liten osäker hoppfullhet hos esterna, klev jag av den finskestniska bilfärja m/s Georg Ots i Tallinn. Ekonomin hade förfallit. Allt stod helt still. Soldater och vägspärrar överallt. Redan på båten såg jag en slapphet jag aldrig tidigare upplevt. Inga glada miner, utom hos någon överförfriskad person i baren. Berodde nog mer på mängden alkohol i kroppen. Underhållning? För att få tiden att gå satt jag mest i matsalen. Stank av starka cigaretter utan filter. Otvättade heltäckningsmattor eller så hårt nersmutsade att det inte var värt att göra rent dem. Mörkröda bordsdukar. Brännmärkta av cigaretter. Svårt att få något att äta, utom västerländskt godis.

Rullar nu längs finska viken allt närmare gränsstaden Narva. Snön ligger kvar över den estniska huvudstaden. Brett öppet vintrigt landskap brer ut sig längs huvudvägen Narva mantee. Kyliga vindarna sveper in från finska viken. I snöyran av lössnö syns bara hjulspår österut. Här och var bilar i diket. Med kraftigt tryck för Leif fram en spak i golvet. 4-hjulsdrift. Första milen fram till Kuusalu motorväg sedan blir det smalare. Bilen kör längs vägen som på räls. En amerikansk militärbil från andra världskriget måste kunna klara svårare situationer. Lämnar huvudstaden bakom oss. Gråa byggnader, stora kaserner och hyreshus. Inte ovanligt att en fabriks närmaste granne är ett ensamt kraftigt nedsmutsat hyreshus. Såg det ofta under mina tidigare resor i landet. Hur upplever de som bor i husen smutsen? Var är samhällsservicen ute på landsbygden? Minns inte att jag sett många postkontor där under alla mina resor. Inte synlig för mig åtminstone.

Mataffärer? När det under de ryska femårsplanernas tid inte ens fanns mat. Vad hände med det man producerade lokalt. Vem brydde sig hur vanligt folk hade det, borta i Moskva? Idag var det bara tre år sedan självständigheten. Hur mycket hinner förändras? Hur ser det idag ut i Narva? Samma matbrist som för två år sedan? Talar någon engelska? Sedan Tallinn har vi ännu inte pratat med någon. Första gången jag reser österut med möjlighet att stanna till. Förutseende nog såg jag till så vi har med oss ett rejält basförråd av vatten och olika soppor. Sådant man packar ner inför en fjällvandring i ödemarken. Märkligt kan man tycka. Min erfarenhet från första besöket i staden två år tidigare var tomma affärer, hungrig hela dagarna även efter besök på en restaurang. Även om man beställde in flera ”portioner” så låg det ändå inte mer än någon liten slamsig köttbit på tallriken med skrämda grönsaker och ett par gulgröna potatisar. Allt nedpackat i bilens stora förrådslåda bakom passagerarsätet. Erik sitter på den som ett extra passagerarsäte. Vattendunken på 120 liter med en tappkran, längst bak, fylldes redan i Stockholm. Kvalitén på vattnet särskilt i östra landet var jag mycket osäker på. Vad drack man idag, för två år sedan fanns åtminstone Coca Cola och Vodka. Flaskan med det klorerade vattnet avstod man gärna från.

Hur bor man nu i samhällena utanför Tallinn? En del av husen har sett bättre ut i någon smutsig gråvit nyans, som t.ex. i Stockholmsförorten Tensta, än den rostbrungula färgen. De har i vart fall tak över huvudet och visst skydd mot naturens krafter. Skydd? Några fönster är provisoriskt lagade med wellpapp. Hur klarar de vind och regn eller den smällkalla vintern som råder längs finska viken? Samma wellpapp använder uteliggare i väst för att skydda sig mot väder och vind. Kan människor verkligen bo här på vintern? Hur sover de på nätterna, knappast som jag hemma i Stockholm med lättare sovkläder under ett varmt täcke?  Från vårt bilfönster syns efter en tid mindre villaområden, klart urskiljbara små samhällen, allt större skogsområden och jättelika åkrar. På avstånd en och annan jordbrukskolchos, fabrik eller möjlig nedlagd sovjetisk militäranläggning. Inte underligt om de finns kvar här på landsbygden efter en femtioårig ockupation. Inte sista militära byggnaden vi ser under vår resa runt i landet. Senare längs västkusten kom vi till f.d. sovjetiska flottbasen Paldiski. Kör in genom en gammal totalkvaddad grind till en av militärförläggningarna.

Stort öde fält breder ut sig. Taggtrådsstaketen längs vägarna på basen är alla nedrivna. Endast stolparna står kvar.  Går in i ett av husen. Dörrar inslagna eller hänger bara på ett gångjärn. Vita väggar med röda och svarta markeringar efter kablar som rivits bort. Glassplitter i flera rum. Söndertrampad informationsskylt på ryska. Rivna fuktiga instruktionsböcker på golvet. Måste ha haft bråttom att komma iväg eller…? Kanske det bara lämnades efter att man förstört så mycket man kunde av värde. Destruktivt. Ute igen promenerar vi runt några av huset och finner ett större hål i marken. Uppfläkt lucka. Stege skymtar på väg ner under marken. Ska vi? Leif hämtar ett par ficklampor. Erik går ner först. Inte helt mörkt. Ljus skymtar längre in i en korridor. Sakta rör vi oss runt under jord. I andra änden delas gången. Befinner oss i ett större rum. Sambandscentral? Fler korridorer fortsätter i olika riktningar. Rör oss runt utan att tappa kontakten till varandra. Hajar till! Kallar på de andra. Kraftig ståldörr med rejäla handvred. Något skymtar innanför i mörkret. De ryska bokstäverna på dörren säger oss ingenting. Leif trycker upp dörren något. Lampskenet visar några tunnor med dödskallar på. Snabbt drar vi oss tillbaka, småjoggar mot hålet och upp igen i friska luften. Otäckt!

Efter Jägalafloden svänger vi av vid samhället Lihulöper och kör söderut mot Rakvere. Rullar över järnvägen mellan Tallinn och Narva och in till centrum. Smäller till i hela kroppen. Fordonet saknar helt stötdämpare. Parkerar på en öde parkeringsplats vid Posti (Postgatan), en av huvudvägens sidogator och tar en sväng genom centrum. Köper varsin estnisk glass och tar oss igenom den gamla staden Vanalinn. Målet är stadens kända Ordensborg från den tyskdanska tiden på 1300-talet. Omgiven av en stor mäktig ekskog. Vyn med borgen på behagligt avstånd och med de många små kullarna, ger mig känslan av att ha klivit rakt in i en Robin Hood film. Landskapet liknar de som finns i norra England. Vandrar raskt över den kuperade terrängen mot borgruinen. På närmare avstånd ser vi den blå-svart-vita estniska flaggan som med vindens hjälp vajar stolt över porten.

Under vår bilresa blir det oftast inga större stopp på de mindre platserna. Via stora rondellen, rullar vi ut från Rakvere och drar norrut mot cementstaden Kunda. Tänker plötsligt på vår hemstad, Köping. En av dess största arbetsgivare är cementföretaget Cementa. Av tidigare klasskamrater hade fått höra talas om de lungproblem som arbetar fått när det fina dammet letat sig ner förbi luftrören. Också att det rapporterats om lungcancer. Men så länge vi inte kliver ur bilen när vi kör genom samhället är det nog ingen fara. Krokig färd genom de små samhällena Kohala, Jäätma och Kabeli. I princip följer vi till större delen Kundafloden, som har sitt ursprung från de stora sumpmarkerna, Sirtsi soo och Muraka raba. Strax öster om Rakvere ligger platsen där den svenska krigarkungen Karl XII satte upp sitt vinterkvarter i november 1700, innan uppmarschen mot Narva. Slaget som sedan utkämpades där blev det mest berömda i vår historia. Efter bara någon timmes körning, är det dags för en fikapaus. Det blir en näringsrik och varm soppa med några brödskivor och estnisk korv.

Miljön runt omkring oss är karg och mycket ödslig. En lätt disig dimma ligger över de näraliggande åkrarna. Ett övergivet grått trähus, står helt ensam en stor åker framför oss. Vart är alla människorna? Kontrasten till vad vi äter känns som med viss bismak. April och vintern har inte riktigt velat släppa sitt tag över området. Luften känns mestadels kylig och rå. När solen bestämmer sig för att titta fram mellan molnen mår man bättre. Senast vi såg en grupp människor var vid utfarten från huvudstaden tidigt på förmiddagen. Visst någon har vi mött men har inte känts hjärtligt. Bara något år sedan landet äntligen fick tillbaka sin självständighet och de ryska trupperna har inte helt lämnat landet. I slutet av det året passerade de tillbaka hem över bron vid Narva, samma väg de kom vid ockupationen mars 1944. Vad har sedan hänt med de ryssar och andra icke-balter som Moskva fick att flytta i tiotusentals att bosätta sig i Estland sedan kriget? De bor fortfarande kvar, mestadels i östra landet och i förorterna till de största städerna. Som jag redan nämnt lever de segregerat ibland annat Tallinns förorter Lasnamäe och Mustamäe. Talas bara ryska. Alltför många är både arbetslösa och statslösa. Kan man inte språket och har man inte tagit till sig det estniska samhällets värderingar så får man heller inget medborgarskap.

Sen eftermiddag. Har städat undan spritköket på ”ambulansens” bakre fotstöd, diskat våra prylar och rullar vidare norrut mot kusten. På avstånd, förstår jag att Kunda är en omänsklig plats på jorden. Samhället ligger insvept i ett vitt töcken. Cementdamm är som ett lättflyktigt gråvitt pulver som tar sig in överallt i minsta luftficka. När man arbetar med dammet behövs ansiktsmask för att det inte ska leta sig ner i lungorna. Vid infarten går en järnvägslinje parallellt med vår väg som ett sidospår från stambanan mellan Tallinn och Narva, med början i Rakvere och med destination Kunda cementfabrik. Treblinkas- och Auschwitz järnväg, hade också egna "slutstationer". Utan att för den delen dra så starkt moraliska och politiska jämförelser, så ser faktiskt Kunda ut som en svartvit kopia från den grymmaste delen av andra världskriget. Medan vi sakta rullar in i samhället, känns det tungt för mig att se vad den kommunistiska centralmakten i Moskva har förorsakat detta fredliga och jordnära folk. Esterna har så länge man vet fått kämpa för sin existens och självständighet mot sina större grannar; svenskar, ryssar, polacker, danskar och tyskar. Ytterområdets relativt nyuppförda flerfamiljshus är bara utslängda på en åker, utan något annat än en kraftigt sliten och dåligt underhållen asfalterad väg. Runt husen finns en parkeringsplats av grus, en frusen åker, några skrotföremål och ett vämjeligt trist damm överallt. Stadens alla småhus, som en gång i tiden hade några pastellfärger som grund, är idag så gråsmutsiga av cementdamm från fabriken. Även staketen, träden, de få bilarna, vägarnas lera och de enstaka figurer som rör sig här och var, är täckta av denna hälsovådliga hinna av cementdamm.  Det här känns verkligen som en dödens plats! Tar några fotografier och sedan drar vi snabbt därifrån. Lika plötsligt, som oväntat, är vi åter ute på landsbygden igen.

Närmar oss bysamhället Viru-Nigula. Leif saktar ner. Vår första dag i Estland går mot sitt slut. Övernattning? Vill hålla ett betryggande avstånd som möjligt till gränsstaden Narva. Något år innan, i samband med de första fria kommunalvalen i landet, gick rykten om en militant antiestnisk milis i Narva. Mitt tidigare besök i staden var inte heller särskilt uppmuntrande. Tomma mathyllor i affärerna, oerhört svårt att göra sig förstådd då nästan ingen kunde engelska, ungdomar som strök runt och vuxna med surmulna ansikten. Innan denna resa hade jag hört talas om hur knarket, prostitutionen, höga antalet med olika typer av infektioner och arbetslösheten bitit sig fast hos befolkningen. Någon dag skulle vi möta staden. Vägen leder oss sakta fram till kalkstensstupet vid Ontika, 56 meter över havet. Leif krypkör sakta framåt. Platsen ska vara en av finska vikens vackraste utsikter. En smal lerig väg upptäcks i skymningsljuset och vi styr raskt ner på den. Fordonets strålkastare står plötsligt framför avsatsen. Genom den snabbt fallande skymningen blev det inte mycket till ”vacker utsikt”. Drar vidare för att finna en väl avskild plats för natten och hinner passera bysamhället Toila innan Leif beslutar sig för att svänga in på en skogsväg. Han rullar sakta fram för att med alla fyra hjulen och full kraft dundra upp ett antal meter in i skogen. Motorn stängs av. En febril aktivitet startar i bagageutrymme. Ett kvällsmål stökas undan och sedan rullas sovsäckarna ut för natten… Medan jag ligger och försöker somna minns jag min första egna resa i landet.

Estniska järnvägen fick sommaren 1992 föra mig till alla platser. Ett av de givna målen var gränsstaden Narva. Steg en tidig och vacker junimorgon in i Tallinns centralstation Baltii jaam. Tyst och nästan folktom. Utanför hade jag parkerat och låst cykeln. Ryggsäcken hängde över axeln. På de slitna läderklädda bänkraderna i hallens mitt satt några äldre ryssar och bläddrade förstrött i ryskspråkiga morgontidningar. Inte svårt att urskilja att de var ryssar. Ryssar var inte vana att klä sig västerländskt. Landet hade varit isolerad från västvärlden ända sedan andra världskriget. Den unga generationen har genom televisionen från Finland börjat ta till sig inflytande från väst, vilket inte i alla hänseende är något eftersträvansvärt. Oftast tar man det mest lättfångade och hippt ytliga. Plötsligt öppnades en trasig grå dörr i samma ända av hallen, som entréns väldiga järndörrar. En äldre kvinna, med en lång sliten grådaskig rock och med en svabb i handen, kom ut från den offentliga herrtoaletten. Om man absolut måste uppsöka en toalett så var, åtminstone för dagen, dessa offentliga gratis. Förvänta dig ingen glänsande renhet. Skum belysning med flera glödlampor som inte fungerar. På de offentliga finns inga sittbrunnar. Man får som i naturen försöka stå lätt framåtlutad och klara av sina behov. Lukten? Klorstanken var svårbeskrivlig. När jag i början av 80-talet gjorde min militärtjänst fick vi träna på att använda skyddsmask i händelse av en giftattack. Mycket svettigt och klibbigt. Nu var det här bara att uthärda stickningarna i ögonen och svedan i näsan. Papper? På vissa ställe, där man måste lösa inträde, kunde man möjligen få några tunna pappersbitar. Fortfarande var det som så mycket annat, sedan kommunisttiden, en bristvara i landet. I andra delen av hallen, stod en man och plockade upp böcker till försäljning. I hörnet pågick dagligen försäljning av allehanda begagnade mest ryskspråkig men även tysk litteratur. Till övervägande del små pockets eller massiva inbundna verk av någon för mig okänd författare. Ett fåtal förströdda besökare stod och bläddrade i böckerna. Kanske det gjordes i väntan på en buss eller för att man var sysslolös.

Varje steg som togs i hallen, hördes ljudligt på det stora stengolvet. Inredningen gick i mörkbrunt eller stengrått. Entrén var väl upplyst av de stora glasrutorna i dörrarna, liksom i hela sidoväggen. De flesta av dörrarna var märkligt nog låsta. Längs långsidorna låg alla biljettluckorna. Vilka som var öppna eller inte lyckades jag aldrig riktigt komma underfund med. Medan jag väntade på min tur att beställa en färdbiljett, höll jag hela tiden i färskt minne vad som behövdes sägas på estniska. Min tur. Böjde mig fram mot den lilla gluggen i luckan och sa; "üks piletti on Narva, tänan". Damen (jag har aldrig förr eller senare, sett en man där) frågade mig någonting på estniska och en i kön översatte vänligt till mig. En enkel eller tur- och returbiljett? Eftersom jag inte visste ännu när återresan skulle ske, blev det en enkel biljett till Narva. Minnet av denna lilla episod lärde mig; ”agasi ja tagasi” (enkel eller tur och retur). Innan det var dags att gå ut till min låsta cykel, som jag hela tiden hade hållit ett mycket vakande öga på, vandrade jag genom den gråslitna hallen, till det mindre kafé som låg längst inne. Den var nu av någon anledning var stängd. Så vitt jag kunde tyda skylten på dörren, skulle restaurangen vara öppen. Satte mig ner på en av de läderklädda bänkarna och inväntade avgång för mitt tåg.  Tidig morgon i Tallinn. Klockan hade börjat sega sig fram mot åtta. Luften var frisk efter nattens regnskurar. Det mesta av den illaluktande doften från den bensin- och dieseldrivna stadstrafiken, hade försvunnit. På andra sidan av vägen stod några äldre frukt- och blomsterförsäljerskor. De monterade upp sina skrangliga bord längs trottoaren. De fasta försäljningsbodarna var ännu stängda. Fågelkvitter hördes från parkområdet som låg vid sluttningen runt gamla stadens mycket välbevarade ringmur. Den slingrade sig runt hela äldre stadskärnan. Några stads- och trådbussar i linjetrafik passerade förbi centralstationens sidobyggnad. Morgonpigga stadsbor plockades upp på väg till arbetet. Ännu hade inte spårvagnarnas rasslande och gnisslande börjat höras från stationens baksida, när de passerar förbi på sin tur runt ringmuren.

Någon timme tidigare hade jag tyst och försiktigt lämnat min sovande värdfamilj Puusaag i förorten Nömme. Pappa Jaan var pastor i Keila missionsförsamling. Han var biljetten in i landet första gången jag kom hit vintern 1989. Minns så skarpt hur melodin ”Don’t worried be happy” hela tiden strömmade ur radiomottagaren i köket. En brytningstid mellan långvarig förtryckt rysk ockupation med tomma mataffärer och en försiktig optimism med Gorbatjov som ny rysk ledare. Efter ett antal återkommande besök hos familjen, var miljön nu bekant. Efter centrala Nömme trampade jag ut på den stora landsvägen mot kuststaden Pärnu. Tog till höger i centrum och rundade hela gamla ringmuren, innan jag efter en 45 minuters lång cykeltur kunde kliva av vid centralstationen. Enligt tidtabellen till höger om stationshallens entré, skulle tåget gå 8:20. Kort vilopaus på lädersoffan i centralhallen. Hög tid att hitta fram till perrongen för tåget mot Narva. Som tur var hade stationen inte lika många spår som t.ex. Stockholms Central. Krängde på mig ryggsäcken och låste upp cykellåset. Promenerade raskt förbi stationens sidobyggnad. I entréplan låg vänthall för stadsbussar. Hela byggnaden var i grå betong och troligen uppfört i slutet av 60-talet. Huvudbyggnaden, där stora vänthallen var inrymd, såg från avstånd ut som en jättelik flyghangar med jättelika glasentréer i varsin ända. Framför huvudbyggnaden fanns spåren för lokaltågen. Vidare bortom gaveln, dit jag nu var på väg, fanns spåren för riksnätet och till utlandet.

Det illröda eldrivna sovjettillverkade fjärrtåget stod och surrade vid perrongen. Framför dess ingångar pågick flera stora puss- och kramkalas. Något som är rätt ovanligt i vårt mer kyliga och osäkra samhälle. Av praktiska skäl, valde jag att stiga på längst bak i den sista vagnen. Jag ville undvika en massa passagerare både vid avfärd och under resans gång. Med ett stadigt grepp om cykelns ram klev jag över den 40 cm breda glipan mellan perrongen och vagnssteget och upp på vagnen. De knappt skjutbara trädörrarna som avskilde passagerarutrymmet från entrén passerades relativt smidigt. Med ett rejält ryck fick jag till sist upp dörrarna. I vagnkupén sökte jag snabbt en plats för mig och min cykel. I Estland fanns det inga godsvagnar för de mest skrymmande resgodsen. Men å andra sidan behövde man inte pollettera godset minst en dag i förväg, som i Sverige. Vid sittplatserna direkt till vänster var det tomt. Placerade cykeln mellan bänkraderna, krängde av mig ryggsäcken på ett av de slitna sätena närmast fönstret och satte mig till sist och inväntade avgången.

Inom några minuter började tågets eldrivna turbinmotorer att varvas upp med ett kraftigt surrande. Tystnad. Några minuter senare återupprepades proceduren med motorerna. Med ett kraftigt ryck började hela tåget sakta rulla ut från stationsområdet. Ett öronbedövande gnissel kom och gick i över en kvart, samtidigt som hela vagnen kastandes fram och tillbaka i sidled. Om man någon gång har rest med Stockholms tunnelbana ut från Centralen, så förstår du hur det kunde låta, när ett tåg slirande lämnade Baltiska stationen i Tallinn. Av det plötsligt rycket hade min ryggsäck fallit ner på golvet. Det var inte värt att plocka upp den, förrän ryckande hade mattats av. Inte ens under min resa i östra Europa 1990, hade jag någonsin sett det förfall och den tristess, som jag såg från vagnens fönster. Nästan all modern byggnation längs stationsområdet kunde i bästa fall tvingas att totalrenovera. Mellan spåren frodades ogräset med skrot och stora pölar av kemiska blandningar. Vattnet såg äckliga ut. Lyfte man blicken något kunde man på avstånd se de ståtliga byggnaderna som utgjorde siluetten av det forna historiska medeltida Tallinn 

Rusade nu skakandes fram genom det nordestniska kustlandskapet. Studerade försynt vagnens standard och mina medresenärer. Var på väg mot den ryskdominerande gränsstaden. Föga förvånande var esterna i minoritet på tåget. Förutom den klart högljudda och vilt gestikulerande gruppen ryssar i andra delen av vagnen, var stämningen tyst och något uppgiven. Tidigare var ryssarna privilegierade och deras språk var det enda officiella i landet. Idag när landet är självständigt, upplever man sig som andra klassens medborgare. För att få medborgarskap, krävs det att man har bott fem år i Estland, räknat från 1991, klarar att kommunicera på estniska, inte har något oreglerat brottsligt förflutet samt lovar lojalitet mot den estniska konstitutionen. Försökt förstå sammanhanget kring vad den högljudda gruppen samtalade om men gav upp och lät blicken istället studera järnvägsvagnens inredning. Nästan allt var byggt i trä; väggpanelen, fönsterluckorna, skjutdörrarna och de brunlackerade masonitskivorna till sitsar. Jag hade rest med de sovjetiskt tillverkade tågen tidigare och insett dess bedrövliga standard. Skulle jag lyckas få upp ett fönster innan det blev alltför varmt och kvavt? Hade förutsett detta och tagit ett tidigt tåg. Visst kunde det finnas ventilation i en del vagnar, men det berodde inte på ventilationssystemet, utan att luft kom in genom trasiga fönster och ytterdörrar helt utan fönsterglas. Ja, det kunde bli ganska dragit emellanåt. På någon mils avstånd passerar vi den unga, men överbefolkade, industristaden Kothla-Järve med dess miljöfarliga dagbrott. Hur kunde man låta sådana anläggningar bara finnas? Var fanns omtanken om miljön?

Några månader före dagens resa, när jag under ett par veckor besök i landet runt nyåret med en kompis Anette besökte staden med buss, var synen som mötte mig bedövad tragisk. De flesta husen som syntes, var gulbruna av smuts och så nedslitna. Murbruket syntes på flera ställen. Smutsen kom från de näraliggande fabrikerna. De spydde hela tiden ut orenat utsläpp. De människor som jag såg vandra med halvt släpande steg, hade uppgivna och lakoniska ansiktsdrag. Leendet orkar man inte visa upp, det skulle inte jag heller klara av. Framme vid busscentralen, såg jag, medan bussen fylldes på med passagerare, en äldre kvinna som släpade med tygkassarna och fötterna över en gata. Hennes ansikte saknade all tillstymmelse till färg och hade hon legat på gatan, skulle jag ha varit övertygad om att hon varit död någon timme.

Åter till dagens vårresa. Så smått börjar bebyggelsen tätna längs vägen mot Narva, en gång i tiden den svenska östporten mot Ryssland. Redan i Laagna, öppnar sig ett stort öppet landskap. På vänster sida sveper vi förbi en stor parkeringsplats. En vägskylt som berättar att någon kilometer norrut, mot finska viken, ligger byn Puhkova samt även en naturskön plats ("Loodusmäle stised") vid Meriküla. När bilen passerar förbi Törvajöe, skymtar den stora stadens yttre förorter borta vid horisonten. Inom någon kvart, upptäcker vi en gammal sliten bensinstation, till höger om huvudvägen och därefter, precis vid dess infart, en estnisk poliskontroll. Leif släpper snabbt på gaspedalen, för att fordonet sakta skall tappa fart. Men lika plötsligt, som oväntat, vinkas vi ut mot vägrenen. Det ska visa sig, att vi har åkt fast för fortkörning. Ingen av oss hade den senaste milen, upptäckt någon form av hastighetsskylt. Innanför en för mig något definierbar stadsgräns, är det 30 km/timme. På något vis lyckades poliserna visa oss fortkörningsbeloppet som vi självklart betalade, ingen av oss kunde språket. Något kvitto fick vi inte så det gick nog ner i deras egna privata fickor.