Kylig natt i Tartu

 

Hjulen slirar i den glansiga isen. Hjulen slirar i den glansiga isen. Föraren försöker krypa nedför med foten på bromsen. Nedförsbacken mot Tartu Salemi baptistkyrka är svårast. Några dagar in på januari sitter jag på en buss på väg norrifrån in i universitetsstaden Tartu. Kyligt. Håller värmen med min hand om Anettes midja. Hennes mjuka brunlätta hår vilar på min axel. Vi är båda trötta efter några timmar i bussen. Samma upplevelse av egen maktlöshet mot en blanksliten isbana hade jag en sen eftermiddag i november 1985. Bodde kvar några år till i hemstaden Köping. Vi hade haft en fantastisk valrörelse. Folkpartiet hade gjort en makalös framryckning, från nära riksdagsspärren till nästa femton procent av rösterna. Som ofta när ett parti rycker fram drar det med sig många nya unga. Satt i pappas Volkswagen Passat på väg till ett möte med nya unga folkpartister. Det fanns mycket snö på vägarna. Och oerhört halt, särskilt på den små vägarna bland villorna i utkanten av staden centrum. Rullade fram på tvåans växel. Knappt tjugo kilometer i timmen. Behövde svänga in på en liten väg. Hjulen svängde men inte bilen. Gled så sakta in i en snövall att jag hann tänka på hur det skulle kännas.

Nu var det alltså en kall januaridag 1994. Vi var på väg att hälsa på en gammal vän till mig från mitt tidigare besök längs den estniska västkusten, Lauri Pilter. Son till en journalist jag först mötte vintern 1989 när Estland fortfarande var ockuperat av ryssarna. Lauri var idag drygt tjugo år. Studerade journalistik och etnografi vid universitetet i Tartu. Var inte helt säker. I vart fall har jag en adress nedskriven på ett papper i min hand, Tähe tänav 12. Har försökt nå honom innan avresan men inte lyckats. Fortfarande finns inga mobiltelefoner. Telefonen sitter fast längs en sladd i väggen. Telefonledningarna var gamla och slitna. I varje större stad fanns en telegrafstation om man behövde ringa utomlands. Bästa kontakten var fortfarande brev med frimärke. Ibland hände det att jag som sagt tog bussen under mina resor i landet.

Med på den här bussresan var Anette Eriksson. Hade lärt känna henne något år innan i samband med ett födelsedagskalas hos min tidigare politiske kamrat från hemstaden Köping, SSU:aren Katarina Edlund. Satt i soffan när jag kom in i rummet. Kände att hon fångade min blick direkt. För ett ögonblick försvann alla andra. Vi satt länge och pratade om det vi hade gemensamt, arbete inom vården. Jag hade några månader vid Årsta sjukhus direkt när jag kom till Stockholm. Hon var undersköterska vid samma sjukhem som Katarina. Några veckor senare träffades vi igen, hemma hos henne. Jag bodde i Rinkeby och hon i en liten etta på Duvgränd nära Sundbybergs station. Steg in i ett dämpat rum med doftljus och några små lampor i hörnen. Rökelse. Fick en känsla av att hon inte brukade bjuda hem andra personer, att hon gärna höll på sitt privata. Och här stod jag. Båda singel. Inte många bekanta, som jag förstod när vi pratade över en kopp grönt te. Hon trivdes med sitt enkla liv. Berörde mest filosofiska frågor som materialism och människans otillräcklighet. Kände att hon balanserade på relationens betydelse. Så oerhört djupt. Hon tittade ofta lite förstulet på mig. Blänkte ibland till i hennes ögon. Kinderna rodnade något. Vi fortsatte att ha kontakt, besökte henne rätt ofta när jag var ledig. Hon var en sökare efter något andligt, jag vet inte. Och jag famlade fortfarande efter en fast tillvaro, en riktning i livet. Var aktiv liberal sedan många år. Arbetade för tillfället i en reception. Skulle jag utbilda mig, hade bara en två-årig gymnasial kontorsutbildning.

Hon var 25 år och rätt ny i Stockholm. Förstod hur det kunde vara första åren. Själv var jag i samma ålder när jag kom hit, idag 30 år. Efter ett år som vårdbiträde började jag i folkpartiets reception. Hon verkade rätt nöjd med sitt arbete. Såg i hennes ögon att hon sökte något mer än bara ett jobb att gå till varje morgon. Försökte finna ett liv bortom kommersialism och statusjakt. Flera år senare bodde hon ett halvår på en Ashram i södra Indien, en avskild plats för meditation och kollektiv hushållning. Stod nu bredvid varandra i hennes lägenhet. Hade tagit på mig jackan. Doft av rökelse slog emot mig samtidigt som jag kände hennes närhet. Båda verkade osäkra. Noterade att hon för ett kort ögonblick bet sig i läppen. Sneglade mot mig. Tog min hand. Fick en kyss på kinden.

Stod nu utanför huset där Lauri hade ett inackorderingsrum hos en professor. Han öppnade när vi ringde på dörren. Anette gled in bakom mig så vi kunde stänga. Hakade sig lite. Dörren hängde lite. Vi fick rätt snabbt veta att här finns ingen plats för oss två. Vår övernattning får istället bli denna natt hos en vän till honom. Personen är inte hemma för tillfället men har nog, enligt Lauri, inget emot att vi lånar hans rum. Huset ligger vid Linda tänav. Vägbeskrivningen får jag muntligt då det blir lite bråttom att komma iväg. Lauri var inte beredd på att jag ska komma. Vi bestämmer att träffas igen dagen efter utanför hans inackordering. Hur kan jag göra sådana här resor utan planering och inbokade övernattningar? Det var och blev inte enda tillfället under dessa år i början av 90-talet. Snålhet, lite för spontan jämfört med mitt tidigare liv eller både och …

Med frusna fötter och svag gatubelysning promenerar jag och Anette längs smågatorna. Kylan biter i fingrarna. Småpratar. Hela tiden försöker hon kolla in mig när vi går. Känner plötsligt hur hon lägger framsidan av sin hand över min kind och stryker försiktigt. Ser ett svagt varmt leende. Kysser tummen. Frusenheten försvinner för ett ögonblick. Hon sänker sin hand och lirkar in sina fingrar mellan mina. Går nu tillsammans hand i hand. Känner värmen från hennes mjuka handflata. Snart lutar hon sig lite mot mig medan vi går. Finner vår gata. Står framför en lång rad av slitna ruckel med flagnade färger. Hon släpper mig hand och lägger den istället runt min midja. Våra kalla kinder möts. Får en mjuk varm kyss från hennes av kyla strama läppar. ”Arne, är det här en bra plats för övernattning”, hör jag henne viska med sin mörka släpiga röst. Ser rakt in i henne och plötsligt lutar hon sig långsamt mot mig och ger mig en lång varm och lidelsefull kyss. Kom så plötsligt och lite oväntat. Besvarade den medan iskristallerna gnistrade på himlen.

Vandrar vidare längs gatan och söker med skarp blick efter husnumret. Där, i slutet, ligger den. Ett smutsigt mögelgrönt och flagnat trähus. Trasiga fönsterglas. Stor gisten trädörr med trasig entrélampa ovanför. Innanför är det också skumt. Håller upp dörren men går före in. Har mer vana av okända hus i Estland. Tar oss upp längs trappräcket. Känner hennes värme i nacken. Tar några steg till. En lampa med trasig skärm lyser svagt upp vår dörr till värmen och en säng. Enligt Lauri ska en nyckel finnas ovanpå ett elskåp. Trevar mig fram. Finner ett dammigt skåp av mörkgrå metall. Nyckeln ligger ovanpå. Med en liten knuff får jag upp dörren. Innan jag får på ljuset i rummet, känner jag hennes högra hand leta sig in under min jacka. Drar upp kanten av min skjorta och låter fingrarna strykas mot min hud. Får på ljuset från en enda glödlampa hängande i en ledning från taket. Golv av något lätthyvlade plankor. Gulnade tapeter på väggarna. Skumt. ”Gillar platsen älskling”, säger hon. Första gången hon använder det ordet. Känner en oerhörd lust att med ena handen trycka upp henne mot väggen och hångla lidelsefullt. Vad är det som händer mellan oss? Känner hur hon under promenaden alltmer hängivet tryckt upp mig mot väggen.

En lastpall lutar sig mot vänster vägg. En madrass ihoprullad med grovt rep. På en hylla några gråa filtar. Vi ska inte byta om, behöver bara få lägga oss ner och sova på en kudde, var det tänkt. Lauris vän är, enligt honom, en livsantroposof som odlar sina egna grödor på gården. Samlar dem i några hinkar på golvet och lagar dem troligen på den lilla kokplattan på golvet. Rå luft i rummet. Ett element står nära bäddmadrassen. Vrider på värmen. Vi är båda mycket trötta efter resan från Narva och tills vi fann en plats att sova. Vad som händer imorgon finns inte i tankarna. Hänger av mig jackan på en pinnstol. Knäpper upp skjortan. Sätter mig ner. Tar av mig byxorna. Viker ihop dem. Får bli del av huvudkudden. Anette har redan lagt sig under dubbla filtar. Hennes byxor och jumper hänger på stolen. Behåller blusen på. Ser på henne att hon fryser. Kryper ner bredvid. Våra kroppar får hjälpa till att hålla oss varma under natten. Viker försiktigt undan hennes hår och lägger mig tillrätta. Efter en stund känner jag hennes arm runt min midja. Drar mina fötter närmare. Känner att hon fryser om tårna. Vågar leka lite med dem. Hennes stortå rör sig snart uppför mina fotknölar. Lägger min högra hand mjukt över henne. Känner en krypande hetta från hennes bröst. Hon vänder sig halvt mot mig, lägger sina fingrar bakom min kind och drar sig så nära att jag ser en tår från hennes vänstra öga. Kylan börjar sakta släppa. Och våra tungor möts i en lekfull smekning. Hennes mjuka bröst vilar över mig medan båda händer håller ett stadigt grepp om min nacke …

Vaknar till under småtimmarna. Hennes varma händer letat sig in under min tröja. Vänder mig om. Våra läppar nuddar varandra. Hon ler. Känner hennes smala fingrar rör sig neråt. Greppar dem. Hennes lår glider uppåt. Hon blundar. Stoppar inte mig när jag knäpper upp knapparna på hennes blus. Hennes händer fortsätter neråt. Vad tänker hon på? Mina fingrar viker undan hennes blus. Lyfter sina händer, sätter sig upp och lossar spännet på sin BH. Lägger den på golvet. Ser mig rakt i ögonen. Viskar mitt namn. Sätter ner ena armbågen. För sina läppar mot mina. Vrider på huvudet, blundar och kysser mig liderligt. Minnet av natten är bara hur hon gav efter för sin återhållna sexuella lust.

Det är inte enda gången under den här resan som jag skulle ha henne vid min sida. Nyårsaftonen firade vi hos en tidigare bekant till mig, Kea Lember. Lärde känna henne när jag var tillsammans med Lisu från Kuressaare. Vi hälsade på och sov tillsammans i hennes dubbelsäng. Hade hennes adress och telefonnummer i fickan. Fast vad gör jag om hon inte öppnar? Om hon inte är hemma? Om hon har besök? Löste det genom att på telefon bestämma träff på hennes arbete i Tallinn, ett apotek. Väl hos henne fick vi snabbt klart för oss att tidpunkten inte var så lämplig. Nämnde något om det i telefon, vilket jag på något sätt viftade bort. Det handlade inte om henne utan om sin tidigare man. Spelskulder till den ryska maffian. De kunde komma när som helst. Hon var rädd. Vi beslöt att stanna. Tryggare för henne med några västerlänningar på besök. Eller korkat av oss. Kvällen gick och inget hände.

Nyårsnatten blev lugn med fika. Sedan tog jag och Anette en promenad. Frisk luft. Klar himmel. Knarrande snö under våra fötter. Stannade till och såg ut över Tallinns södra förort. Lät mig hålla om henne. Kände värmen och hennes mjuka doftande hår smekande min kind. Kittlade till. ”Min kära, älskar dig så oerhört”, viskade hon rakt ut i luften. Vände sig sedan om. Såg hennes blanka blick och något fuktigt i ögonvrån. ”Anette, mitt hjärta värker av saknad till dig varje gång du vänder dig om”, får jag fram medan hennes händer letat sig in under min jacka. Låter mina händer röra vid hennes kinder samtidigt som hon med en lätt suck låter mig kyssa hennes läppar. Så står vi där och låter våra tungor smekfullt leka med varandra medan allt annat runt oss slutat existera. Vandrar sedan långsamt omslingrande med hon låter mina fingrar smeka hennes nakna midja denna kalla vinternatt. Tillbaka och mycket trötta säger vi nej till dubbelsängen, det var hennes egen. Istället lät jag Anette först få krypa ner i gästsängen, som låg i ett litet rum bakom vardagsrummet. Dröjde lite. Smög mig sedan in till henne. När jag lyfte på täcket hörde jag hennes varma röst viska mitt namn. Kände snart att hon till en början var lättare klädd än i Tartu. Bara trosor och ett linne. När jag la mitt huvud på kudden snurrade hon runt och la sitt högre lår över mig, sedan säger hon ”älskling, har inte haft mens på en vecka, tror att något hände i Tartu…”