Jaanus i Padise

 

Kartboken i knät. Lätt underkylt duggregn. Kör en sen kväll förbi estniska stadsfängelset i Rummu. Grått. Ryska bokstäver på skyltarna. Hög betongmur med taggtråd. Mörker. Svaga lampor skuggar muren. Passerar en liten butik på högra sidan. Resan den här våren 1994 var frusen och kall. Nära noll stor del av dagen. Tjälen i marken. En snöyra drog över oss för några dagar sedan längs finska viken på väg österut mot gränsstaden Narva. Här och nu finns bara en kall rodnad på kinden. Ingen snö. Kupévärmare? Satt i en amerikansk militärambulans från andra världskriget. Leif håller slött i ratten. Pratar med Erik som sitter bakom på en packlåda. Några dagar kvar tills vi ska tillbaka till Tallinn och bokade hemresan. Västkusten och de stora öarna kvar. Kommer ut i öppen terräng. Ser den lilla grusvägen jag själv tog första gången jag kom till Padise.

Året innan, juni 1993, tung trampning med cykel ända från hamnen i Tallinn, särskilt sista biten av grusväg med alltför mycket krossten. Efter lämnat Paldiski mantee, den stora landsortsvägen västerut, tog jag riksväg 390 längs kusten. Skymtade finska vikens mörka vatten. Höll mig från de stora vägarna. Semester från jobbet. Ville känna ensligheten och estniska landsbygden. Vinden låg hård från viken. Öppet fält. Mörkblått vatten. Skummade vid horisonten. Sommargrönska i blom. Doft av hö med saltvatten. Sommaren hade börjat med en skön värme. Bara kortärmat och shorts. Ansträngningen och den svettiga kroppen klibbade. Vaderna krampade. Varje tryck mot pedalerna var som tunga blyklumpar. Bara sega sig vidare. Stod upp några sekunder. Vinglade av pressande tramptag. Vilade vid minsta sluttning i asfalten. Gillade ändå vad jag gjorde. Långt ifrån Stockholms tunnelbana, släta gatstenarna vid Sergels torg och soffan i Rinkeby.

Första målet för dagen var Östersjöstranden vid Klooga Rand. Före ockupationen en populär badstrand längs norrlandskusten. Visste vad som väntade. Också en bok av Andres Küng ”Estland, en personlig vägvisare” beskrev det detaljrikt. Slitet. Nedgånget. Delvis övergivet. Övervuxet. Möter ensam rysk Lada. Några ungdomar cyklar upp mot vägen. ”Klooga 3” på en liten skylt. Nedför en mindre skogsväg och tre kilometer kvar till stranden. Spänning i bröstkorgen. Hur många andra västerlänningar har kommit hit de senaste årtiondena? Varför ska man vara här när det finns så många vackra och välskötta stränder både hemma och i varmare länder? Ett yngre par närmar sig. Ser på varandra. Vem är jag? Hur uppfattas min person? Tankarna virvlar i mitt huvud. Passerar varandra medan jag fortsätter.

Havsbrisen tränger in. Inbillning, eller känner jag saltsmaken? Skymtar ljuset mellan träden som står allt glesare. Marken mörkare av mossa och låg grov vegetation. Tallarnas barr på den nerkörda vägen knastrar under mina skor. Lång smal sandstrand brer ut sig. På sanden trängs det grönbruna sjögräset med plåtburkar och rostigt metallskrot. Ingen har något ansvar. Upplevde något liknande i Tallinns hamn december 1989. Fortfarande en ockuperad del av dåvarande Sovjetunionen. Alla stod eller satt medan de rökte cigaretter. Slappt. Uppgivet. Mitten av sjuttiotalet vadade jag ut med uppvikta jeans vid den gotländska östra stranden. Ville bara ha satt min fot i vattnet. Första semestern med mina bröder och föräldrar. Ljugarn. Kom till hyreslägenheten sent på kvällen. Nattmörkret gömde Östersjön. Vad visste jag som tolvåring om det jag skulle besöka på andra sidan havet? Kallt mörkt vatten. Återkom aldrig igen till stranden på andra sidan.

Vecklade nu ut kartan där jag stod på stranden. Inte samma som under andra rundresa i landet två år tidigare. Då en gigantisk stor hopvikt från 30-talet köpt i Gamla Stan. Nu en bilkarta med flera sidor i flerfärg. Alla minnen fladdrade förbi. Rumpan värkte. Orolig om däcken skulle hålla. Grus sprutade. Damm yrde. Stora stenar slog hela tiden i hjulets ram. Som en lätt spark i baken. Hade sladdat omkull några gånger. Alltför ofta promenerade jag istället, fortare än att trampa. Passerade en liten träskylt ”Paldiski 2”. Visste att platsen, sommar innan, fortfarande tillhörde sovjetryska flottan. Ännu bevakat område av militären. Bakom ett krön, en postering. Träskjul, några vakter med Kalasjnikov vid bommen och en mindre strålkastare på taket. Visste att jag inte kunde komma förbi. Språket? Västerlänning? Tillstånd till militärt skyddsområde? Tog en avtagsväg till vänster. Vågade inte närma mig. Olustkänsla. Oberäkneligt. Hade hört och ett på film om sovjetiska soldater som känslokallt drog fram. Fortsatt grus, stora stenar och damm som fick mig att hosta kraftigt flertal tillfällen.

Senare tog jag mig förbi en postering med en vän från trakten, Jaanus i Padise, och in längs södra kustvägen. Träffade honom genom tidigare bekanta från platsen. Vintern 1989, när jag var här första gången, stötte jag på en ung man, Ando Eelmaa. Medlem av en baptistförsamling i Keila. Hälsa på där då min värd från första resan var pastor där. När jag sedan besökte Ando tre år senare i Padise, träffade jag vänner till honom. En av dem var släkt med Jaanus. Han som vid detta tillfälle var med mig till Paldiski. Han lyckades prata oss förbi en postering. Tog oss in till stadens centrala torg via en smal grusväg. Trist varuhus i tidig 70-talsstil med blaffigt målade fiskar. Mittemot låg postkontoret i en trist grå postsovjetisk byggnad av cement. Öde och på vissa platser urblåsta hus, som dagens Syrien. Ingen känsla av social gemenskap? Jaanus var mycket nervös. Ville åka därifrån direkt. Jag fick iväg ett postkort till mamma och en god vän, Katarina Edlund i Stockholm, från postkontoret i centrum.

Nästa besök blev under den här bilresan runt landet med mina bröder. Inte mycket förändrat. Rullade sakta förbi centraltorget. Utbombade hyreshus på väster sida. I vart fall såg de ut så. Passerade övergivet militärläger. Stod sedan med motorhuven vid klippkanten. Skådade ut över havet mot Sverige. Bredvid ruinen av en avfyringsramp för medeldistansmissiler, troligen avsedda mot Stockholm. Samma sommar. Under ett besök hos min vän Jaanus rullade vi och hans kyrkokör in med några bilar. Skulle uppträda i stadens kulturhus. Stängt. Blev istället ett improviserat uppträdande med en amerikansk volontärkör på trappan till varuhuset. Hippie-klädda med enkla gitarrer. 

Passerade sommaren 1993 vägskylten mot Madise. Vidare kom man snart till Vitherpalu. Mötte året därpå en äldre svensk kvinna, Elsa Arjak. Hade läst om den svenskspråkiga äldre kvinnan i Andres Küngs bok ”Estland, en vägvisare”. Uppenbarligen hade även ha besökt henne. Under alla år hade hon och hennes man bott nära havet. Sett det från sin gårdsplan men inte kunnat gå ner till vattnet. Stängsel och beväpnade hundförare hade patrullerat stranden dygnet runt sedan landet under andra världskriget ockuperats av ryssarna. Det var nära femtio år sedan. Sista längre cykelresa i landet och längs estlandssvenska kusten. Vackert väder. Svag vind i ryggen. Tidigt på morgonen hade jag lämnat Haapsalu, tidigare centralort för svenskarnas bosättningar i landet. Hade följt kusten, svängt norrut och fortsatt. Efter skylten som visade vägen till Pürksi och Noarootsi, kom jag till Riguldi. Lyckades hitta det gamla kapellet som Andres Küng beskrev. Trampade vidare norrut. Grusväg som aldrig verkade ta slut.

Sen eftermiddag när jag stod i en vägkorsning vid Nôva. Tog fel och stod snart med cykeln vid en sandstrand. Förstod vad som hänt. Följde bara strandlinjen norrut. Innan kvällen bör jag nå fram till Vitherpalu. Från vandringen längs stranden mötte jag en bil på en skogsväg. Jobbigt att gå längs vattnet ändå från Klooga rand. Vattnet stänkte. Fötterna värkte av varje steg mot de kantiga stenarna. Axlarna kändes av tyngden från cykeln. Var tvungen att bära den, tillsammans med min 70 kg tunga ryggsäck, hela vägen. Mannen i bilen kände till vägen mot Vitherpalu. Fick skjuts av honom. Cykeln låg i bagageluckan. Ryggsäcken i baksätet. Stod vid staketet när han rullade vidare och försvann.

Hakade av den breda grinden och sköt den ifrån mig. Cykeln och ryggsäcken fick stå kvar medan jag sakta stegade över gårdsplanen mot ett lågt avlångt hus. Knackade på några gånger. En kvinna gläntade på dörren som gnisslade. ”Hej, jag heter Arne Fredriksson. Jag kommer från Sverige”. Mina första ord. Hur skulle hon reagera? Var det rätt person? Var det Elsa som det stod skrivet om i min guidebok? Kunde hon svenska? Det blev några besök till innan Elsa gick bort för några år sedan på ett äldreboende i staden Haapsalu. Vid ett tillfälle kom hon på en turistresa med några andra svenska vänner till Stockholm. De ville ge mig något som tack. Fick mig att visa en butik i Gamla Stan som hade traditionella nordiska handvirkade tröjor. Några månader efter besöket fick jag bud om från Estlines terminal i Stockholm att ett paket väntade på mig där. En handstickad tröja med mönster som jag hade visade dem att jag tycket om. Tröjan finns kvar och används när det är riktigt kallt i Stockholm. Sista åren hade vi ingen kontakt. Förutom något brev om året.

Padise. Leif saktar ner. Någonstans i skogsbrynet skulle det lilla samhället dyka upp på vänster sida. Stopp. Leif svängde ner förbi kommunhuset och parkerade framför gruppen av låga hus. Slog av tändningen. Resan runt Estland med honom och min andra bror, Erik, började denna vårdag 1994 närma sig slutet. Var på väg att besöka min gamla vän från första besök i landet, Ando Eelmaa. På ett foto från 1989 syns han långt ut i ena hörnet, halvt bakom en grankvist. Har fotot kvar i min byrålåda. Avvaktande blyg. Pratade inte mycket. 20års-åldern skulle jag tro. Upplevde alla som försiktigt nyfikna under denna brytningstid när, som vi sen skulle få uppleva, Sovjetunionen bröt ihop och kollapsade.

Mitt i skogen låg de gråa fyravåningshusen uppslängda som stora tärningar. Grusväg ner mot parkeringen framför kommunhuset. Tidigare lokala kolshosens administrationsbyggnad. Sprucken asfalt vid huset, sen grus. Ofärdigt. Halvfärdigt. I sovjetisk planekonomi bygger man tills pengarna tar slut sedan väntar man till nästa femårsplan. I ett av huset bor Ando med sin familj. Svårt se numren men visste att det var rätt. Här senast året innan. Trasig entrédörr. Ena glasrutan spräckt. Mörker. Trappan av betong som alla andra i Estland. Spräckt murbruk. Gjutjärnet på flera ställen. Minns svagt från besöket året innan att han ska bo på andra våningen. Inga namn på dörrarna. Pappret med adressen. Numret fanns. Svagt skorrande ljud på ringklockan. Tystnad. Någon kom att öppna. En kvinna. Såg in i en liten hall. Stor kista på golvet till höger. Kala väggar. Svag belysning från en liten taklampa i plastglas. Enkel matta på golvet. Snett till höger vardagsrummet. Liten tygsoffa. Litet mörkt träbord. Sen Ando i halvlångt ljust hår. I bakgrunden stod kvinnan något blygt. Hans fru. Ett barn kikade fram. Fika i vardagsrummet. Svagt kaffe. Fortfarande mycket dyrt med bättre västerländskt. Kvar sedan sovjettidens surrogatkaffe. Man fick inte importera västerländskt. Nu serverades svensk Gevalia, fast utspätt. Tunna lätta porslinskoppar. Rödbrun mönstrade. Strösocker i liten porslinsskål. Bara två skedar av mjukt aluminium. Minns de böjde på kaféet i gamla Tallinn vintern 1989.

Efteråt hälsade jag på en ung kvinna i 20års-åldern, Eva Raudkivi, som Ando hade presenterat för mig då jag kom första gången med cykel från Tallinn. Stod utanför kommunhuset med en räfsa i handen. Ung aktiv kvinna med rödlätt kortklippt hår. Pratglad. Pigga ögon med ett runt mjukt ansikte. Kunde lite svenska. Avlägsna släktingar i Sverige sedan flykten under andra världskriget. Eva var gift och mamma till tre barn. På kvällen bjöds jag till bastubad med några vänner till familjen. Bastun var härligt skön men samtidigt hemskt kvävande. 5 minuter mer orkade jag inte. Lungorna hyperventilerade. Pannan var het som ett element. Och jag som brukade få migrän klarade mig denna gång. Trots att det dracks en del öl och stämningen var uppsluppen, var det lite tillknäppt. Engelska. Blev mest prat med Eva, mest engelska men även lite svenska.

Att resa för att hälsa på någon man normalt inte umgås med och där språkförbistringen är tydlig, ger en snabbt känslan av att vilja åka hem igen. Det blev tydligt och uppenbart när jag, tillsammans med en senare fru och vår gemensamma dotter, då vi besökte Iran. Sista veckorna var lite av en plåga. Från den här resan blev det mest bara brev- och senare epostkontakt. Sommaren 2011, när jag och min dotter besökte Estland, hälsade vi på Ando. Sedan flera år skild. Sonen var troligen hos sin mamma, frågade inte. Idag nygift med en liten dotter. Bodde inte längre i den trånga slitna lägenheten utan i ett eget byggt hus på andra sidan vägen.     

Några månader innan dagens resa med mina bröder, var jag här igen. Kom med svensk vän, Anette Eriksson. Hade gjort kortare busstur Tallinn-Narva-Tartu runt nyåret. Strax innan hälsade vi på en bekant i utkanten av Tallinn, Kea Lembert. Möttes på hennes arbete, ett apotek. Följde med hem. Gatan låg längs Tartu mantee (landsväg). Området längs vägen bestod av mindre enkelhus med liten gräsplätt framför. Entrén till huset var en smal passage. Steg direkt in i köket. Diskbänk. Ett mindre bord, några stolar, en taklampa och ett litet slitet kylskåp. Till höger var det ett litet rum, med en gästsäng. Där sov jag med Anette samma natt. Hon kröp ner först medan jag borsta tänderna. Vågade inte röra henne. Hon skakade i hela kroppen. Var det kyla eller att jag låg bredvid henne? Hennes fötter var kalla. Hon frös nog. Rakt innanför köket vardagsrummet. Till höger därinne var dörren till sovrummet. Där låg jag några nätter med en estnisk kvinna jag lärde känna en sommar två år tidigare, Lisu (Ly Liik). Den här första kvällen var Kea mycket orolig. Hon var skräckslagen och ändå glad att vi var hos henne. Det var nyårsafton. När som helst kunde några ovälkomna gäster knacka på, ryska indrivare. Hennes man hade en stor spelskuld avslöjade hon.     

Det var under dagens resa med mina bröder som Eva presenterade mig för min blivande bästa vän Jaanus Kaljurand. Möttes utanför kommunalhuset. Hade kommit ut från lokala lanthandeln, inrymd i en gammal byggnad från början av 1900-talet. Dörren låg i ena änden av ett valv. Hög tröskel. Tung trädörr med hak krok. Doft av ekträ korslagda som äldre traditionella hus på landet. Stod med utsikt mot slottsruinen. Skugga föll över ån. En grön sovjetisk Lada kom körande ut från skogen och över det lilla fältet fram mot byggnaden. Jaanus. Bodde på en egen enslig gård inte långt från där vi stod. Stannade. Tittade fram bakom ratten. Klev ut med gummistövlar och mörka jeans. Tilltalade mig på svenska. Senare berättade han att det var genom en kassettkurs. Hemma i köket fick jag se dem och de böcker som följde med. Vi blev snabbt vänner och träffades flera gånger.

Några månader efter dagens resa, midsommarhelg, kom jag tillbaka till Padise med cykel från Tallinn. Hade tidigare gått iland vid Veere på Saaremmas västkust. En liten hamn längs ön. Solen glittrade på ytan. Skulle först göra några besök hos Salme Part i Lümanda, träffa ett prästpar i Kihelkonna som jag knackade på hos för övernattning, söka reda på tidigare nämnda Lisu i Kuressaare, besöka ”den berömda” Maria Murman och Arve Kuusk, båda celebriteter på Ormsö. Tyvärr fanns Arve inte längre i livet denna midsommardag. Änkan berättade om den tragiska olyckan ute på isen. Han gick ner med bilen i en vak. Satt nu på bussen och var lite osäker på var Jaanus bodde. På telefon från Saaremma kom vi överens om att han skulle möta mig vid vägen där posthuset syns. På gården rökte han egen fisk på gården, jäste egen öl i källaren och hade byggt en bastu nere vid ån. Flera vänner kom på midsommarafton och vi grillade ute. Svårt att andas i bastun. Kände mig som en skållad gris. Fyra minuter sen orkade jag inte längre i bastun. Det kalla vattnet fick mig att huttra. Bastubad på midsommardagen var en upplevelse. Några minuter till i hettan sen rusade vi alla ut och hoppade ner i ån. Några tjejer fnittrade. De väntade på sin tur att bada. En iskall öl fick avsluta vår stund tillsammans.

Mot kvällen promenerade jag till Padise Kauplus som låg i mangårdsbyggnaden, minns inte om jag gick ensam. Före mig i kön stod Leena, bekant till Eva Raudkivi. Hade mött henne som hastigast hos Eva. Jag lärde i vart fall känna henne så väl att hon bjöd hem mig på middag. Bodde ensam i sin lägenhet. Minns att vi pratade mycket om hennes arbete som lärarinna, hur torftigt det var dessa tiden i landet och om Sverige. Mörkt kortklippt hår och mörka ögon. Attraktiv och intressant. När hon hällde upp kaffet la hon sin hand på min. Kände hennes ärliga längtansfulla värme. Hur uppfattades egentligen jag under mina ensamma resor i landet? Inte första unga kvinnan som såg något hos mig. Var jag öppnare? Visade jag något som kunde tolkas som nyfikenhet? Hon log när jag tittade på henne. Ett blygt leende.

Jaanus var även med i Padise kyrkokör. De uppträdde regelbundet. Vartannat år åkte de buss till Gålsjö bruk i Norra Sverige. Deras kör besökte också Padise. Vid kusten ligger den tidigare stängda sovjetiska flottbasen Paldiski. Under en av mina resor samma sommar körde Jaanus mig dit. Förbjudet för utlänningar. Lyckades prata sig igenom på ryska med estniska gränsvakterna. Landet var fritt men sista ryska soldaterna passerade inte den ryskestniska gränsbron vid Narva förrän samma år. Han var nervös. Vi promenerade runt lite i centrum. Postade några vykort till Sverige sedan åkte vi därifrån. Några veckor senare följde jag med Jaanus kör. De skulle sjunga i Paldiski kulturhus men det blev inte av. Utanför varuhuset mötte vi en amerikansk fredsgrupp som spelade för förbipasserande.

Utanför Paldiski, vid kusten, ligger två mindre öar. Tidigare svenskbygd fram till andra världskriget då ryssarna ockuperade landet. Svenskarna tvingades bort och flydde till Sverige. Motorbåten skrapade mot stenarna. Klev av med gummistövlar. Väike Pakri. Vi drog upp båten och promenerade runt. Vita stenar överallt. Små grästuvor stack upp. En rysksovjetisk projektil låg sönderrostad bland vackra vita strandblommor.  Fridfullt. Under ockupationen användes öarna som övningsmål för militärmakten. På Suur Pakri, efter en kort promenad genom skogen, fann Jaanus en övergiven stuga. Hur länge sedan bodde någon här? Kan inte vara någon estlandssvensk. De lämnade öarna under andra världskriget. Ryska fartyg stod utanför Paldiski. En minnessten stod vid ruinen av det svenska kapellet. Jaanus svåger körde båten. Med var också min vän och hans syster.

Innan hemresan denna midsommar fick jag vara med om något mäktigt känslomässigt starkt. Den estniska sångarfesten vid Lauluväljak (Sångarfältet) norr om huvudstaden. Närmare hundra tusen ester samlades vart sjätte år och ”Mu isamaa, mu öön ja rôôm...” ljöd över hela fältet. Åren före 90-talet var spänningen ansträngd. Berlinmuren skulle snart falla. Esterna kände på sig att nu skulle de kunna ske. Frihet från ockupationsmakten. Vid mitt besök i landet vintern 1989 kändes det nära. ”Don’t worried, be happy…” strömmad ur Puusaags radio i köket varje dag. Tidigt denna morgon vid midsommardag förberedde vi oss för att ta bilen till Tallinn. Hela familjen Kaljurand var med. Jaanus kör väntade där. Gatorna utanför Viru hotell var fyllda med festklädda ester i folkdräkter. Alla ställde in sig i ledet. Man skulle tillsammans promenera ut till Sångarfältet. Dagen innan hade det varit dansuppvisning i Tallinns sportarena. Stod med Jaanus. Hade också fått låna en liknande folkdräkt. Harju-Madise Segakoor stod det på plakatet. Leden började röra sig under tonerna av folkmusik. Atmosfären var tät och nationalistisk. Landet hade varit fritt i bara tre år. Cykeln parkerad och låst mot staketet. Satt tillsammans med Eva Raudkivi, hennes familj och vänner i grässlänten. Tonerna och rösterna av ”Ärkamise aeg” smekte luften. Båten hem till Stockholm stod och väntade i hamnen. Pratade lite med Eva om framtiden. Jag ville inte resa. Min semester var snart slut. Jag ville återvända men visste inte när. Kramade om henne och tog de andra i hand. Vandrade nedför slänten mot cykeln. För varje tramptag försvann tonerna alltmer. Vände mig inte om. 

Jag firade alla jular med min familj, oftast hos mina föräldrar i Köping. Men i december året innan befann jag mig några dagar i Estland. Min vän Jaanus hade bjudit över mig att fira jul med hans familj. Klev ensam av bussen dagarna före julafton. Jag bad Jaanus att inte hämta upp mig, ville ta mig igenom skogen och hitta gården. Mer än en halv meter snö. Flera minusgrader. Med ryggsäck promenerade jag förbi kommunalhuset. Följde vägen rakt in i skogen. Någonstans skulle jag ta till höger, tror jag. Kom fram till en bredare grusväg. Bron. Träden var glesare inne i skogen till vänster. Hjulspår från en skogsmaskin.

Jaanus gård. Minns den från besöket i midsomras. Doft av rökt fisk. Provsmakning av hans hemjästa öl i källaren. Skrattat från grillningen vid stranden. Vedhuggningen. Nu ett tjockt snötäcke över platsen. Ställde ner ryggsäcken på golvet i farstun. Stampade av mig snön och knackade på. Andres öppnade. Det var min väns 8-årige son. Ille stod i köket och diskade. Vände sig om och log. ”Tere ma on tagasi” var det första som kom över mina läppar. Det betyder hej, jag är tillbaka. Ropade efter Jaanus som kom ut från sovrummet till höger. Kadri, hans 10-åriga dotter, satt och läste en tidning vid köksbordet. Han bjöd mig ner att sitta. Satte på kaffet. Ille ställde fram tre koppar på det lilla runda bordet. Ikea har ännu inte etablerat sig i landet (fniss).

Ett fruktansvärt skrik. Vaknade på morgonen av ljudet. Flera män var samlade på gården. Vänner till Jaanus. Kom från svinstian. Förstod. Kroken hängde på en liten vinsch. I badet bakom låg grisen och kämpade för sitt liv. Kom snabbt i kläderna. Vinschen rullades över gården till ett par öppna ladugårdsdörrar. Kom ner för att se hur den skållades levande. Ett snitt och blodet sprutade ut medan kroppen hade dödsryckningar. Normalt arbeta på landet vid juletid, också i Sverige förr i tiden. Bara tre år sedan Estland blev av med sin ockupation. Sakta skulle landet med tiden anpassa sig till en modern västvärld och lämna allt mer av gammal tradition bakom sig. Några månader senare, under min sista cykelresa i landet, hade de inga grisar kvar. Importerad korv från Tyskland hade slagit ut den lokala. Doft från källaren. Jaanus stod redan och rörde om när jag kom ut på gården. Ingången till källaren låg på utsidan, en trappa ner från marken. Den mörka grova källardörren stod på vid gavel. En stark fadd doft låg över hela platsen. Smakade beskt. Han gjorde alltid sitt eget julöl. Alla i trakten visste det, även den lokala polisen. Ölen låg och jäste med mycket skum i en stor rund tunna. Locket låg snett på för att få in lite syre.

Några timmar senare satt jag och hela hans familj runt det juldukade bordet i köket. Svensk julmust från Apotekarnes. Jag såg till att det också plockades ner i matvagnen när vi dagen innan julhandlade i Keila. Läppjade på glaset. Gott och fyllt med minnen från barndomen. Tog en rejäl skiva av den nyslaktade och griljerade grisen. Kraftigt bankande på dörren. Alla stirrade. En vedklabbe kastades in. Något gick i dörren och försvann. Ingen hann upptäcka vad det var. Mörkt och mycket skog runt stugan. Jaanus öppnade sakta ytterdörren. En stor grov säck stod där. Alla fick sina julklappar. Vad hände egentligen? Säcken stod egentligen på övervåningen. Väl gömd. Den ställdes ut på gården nedanför trappan som gick ner. För tung även för en vuxen att släpa på genom skogen. Ingen såg bocken men vi vuxna visste. Det var en granne som klätt ut sig. Det var alltså inte tomten. När barnen lagt sig satt vi i köket och drack glögg och julöl. Imorgon var det juldagen.

Sista gången jag mötte Jaanus var i samband med min sista cykeltur i landet juni 1995. Hade upplevt en flygtur med ett Tupolevplan till Runö, besökt ett kristet ungdomsläger på Ormsö och fått hjälp av Enn Sarv, välkänd estlandssvensk vän, att hitta några gamla estlandssvenska byar norr om Haapsalu. Mötte min tidigare flickvän Oksana på middag i Tallinn i Tallinn. Senare skulle jag få träffa den vackra estniskan Kairit på Dagö. Besöket hos Jaanus blev kort. Jag fick inviga hans och Iles sovrum på övervåningen. Visserligen på en madrass på ett oslipat golv. Blev också ett sista bastubad i nybyggda Gillestugan vid ån. 

Och så …december 2002. Mobilen ringde. Hade börjat studera på Komvux. Behövde läsa upp mina gymnasiebetyg för att komma in på lärarhögskolan. En ung man kom med beskedet. Jaanus Kaljurand hade avlidit. Hjärtat hade plötsligt slutat att slå. Det var ett medfött fel i hjärtklaffen, hade Jaanus några gånger pratat med mig om. Tittade ut genom fönstret. Snön låg tjock på marken. Sanna sov i sin spjälsäng. Hon var bara några veckor gammal. Minnesgudstjänsten skulle vara om några dagar. Fick släppa skolarbetet. Bokade en snabb resa till Paldiski. Rösten i telefonen skulle möta mig. Sista orden från Jaanus kom med ett brev två år innan. Han kunde inte träffa mig under sin genomresa till Norge. En arbetsresa.