Mörkt vatten. Några skorstenar en bit bort. Nya stadsdelarna från 60-talet. Redan slitna och smutsiga. Kontrasten. Den smala gångbron i närheten med sirade järnräcken. Grönt gräs kantade floden. På den äldre sidan av floden, där centrum ligger, kan man promenera på vackert knastrande grus. Solens kind ligger värmer mot bron medan mörkrets täcke sakta lägger sig över staden. Augusti 1992 stod hon där vid min sida. Smal och smärt studentska med enkel blus och egensydda shorts med hängslen. Tänk att hon senare under början av 2000-talet skulle ha ett eget modehus i Tallinn. Hennes långa korpsvarta hår i en liten knut låg lätt över mjuka svala skuldror. Hennes varma mjuka hand omslöt behagligt sval min. Smala fingrar och en liten mjuk hand. Spröd och sval, är det möjligt? Strök fingrarna mot hennes hud. Såg hur hon långsamt lyfte blicken smygtittades på mig. Varmt leende. Blyghet eller lätt osäkerhet.
Satt framför teven i min lilla enrummare på Rinkeby allé i norra Stockholm. Hade nyligen flyttat hit hösten 1992 efter några tillfälliga hem på Nybohovsbacken i Liljeholmen och två gånger inneboende. Tråkiga kvällar efter jobbet. Knappt några vänner, förutom några folkpartister jag ytligt umgicks med och latinamerikanska bekanta i Rinkeby till min gode vän Katarina från politiska åren i Köping. Var det för att jag hade svårt att interagera? Visste inte vad man skulle säga, eller snarare hur. Stelt och tyst när jag var liten. Ensam tärde då som nu. Bratvurst med makaroner. Spagetti med köttbullar. Fiskpinnar… Halvfabrikat. Kunde sitta med maten, ibland peta i den under nyhetssändningarna. Och längtan. Någon att hålla i handen. Känna värmen. På var sin sida av Östersjön. Jag och Oksana. Fanns ingen närmare? Det man har svårt att nå blir på något sätt mer åtråvärt. Hur väl kände vi varandra? Hur väl kände vi för varandra? Tänkte mycket på henne. Som en ung kvinna med uppenbara känslor för mig eller… för vad hon var, en mjuk spröd ukrainska med ambitioner. Själv kände jag mig ännu som en medelmåtta fast samtidigt orädd att kasta mig ut i äventyr. Okänd mark och något attraktivt.
Satt vid köksbordet och skrev. Hade idag något viktigt att längta till efter jobbet. Skriva raderna till henne. Med ljus från köksfönstret. Blick ut över parkeringen, längre bort Rinkeby torg. Postade mina brev i samma brevlåda vid tunnelbanestationen, hela hösten och början på vintern. Första kvinnan som fick läsa mina innersta tankar, eller i vart fall så mycket som jag vågade öppna upp. Känslorna efter avskedet vid stationen i Tallinn. Saknaden efter besökte hos hennes föräldrar, när hon inte kunde träffa mig. Tankarna på vad hon just nu gjorde på andra sidan Östersjön, längre söderut i landet. Universitetsstaden Tartu. Oron att mista henne när tiden bara gick, utan att se varandra igen. Breven var mer personlig, rak och känslosam än jag någonsin minns förut. De hon skrev tillbaka låg i små tunna gulnade kuvert med sovjetmärke. Ungdomliga tankar om studentlivet vid Tartu universitet där hon även bodde stora delar av tiden. Raderna med tankar om tiden efter studierna som doldes i slitet vid kvällslampan. Och de värmande orden skrivna bara till mig. Längtansfulla ord som man nog bara skriver under tonåren. Har ett av vykorten kvar, liksom första brevet jag fick ur hennes mammas hand. Den gången jag sökte upp hennes hem i Keila, förstad söder om Tallinn. Skrev att jag ville komma tillbaka bara några veckor efter vårt första möte. Satt i den brunsvarta soffan i vardagsrummet. Hennes mamma Maria hämtade och överräckte mig brevet. Höll det en stund i handen innan jag, med små stickningar i fingrarna, öppnade det.
Möttes första gången under en
tågresa jag gjorde genom landet juli 1992. Hade stannat till i Tartu efter ett
dramatiskt dygn innanför en osäker gräns med Ryssland. Väl värt att berätta en
annan gång. Dagens resa tillbaka till Tallinn via Tartu hade börjat från Valga
vid lettiska gränsen, dit jag kommer med morgontåget. Ville göra ett kortare
stopp här i väntan på nästa tåg. Hungrig! Var på min första egna rundresa i
landet, denna gång med tåg. Cykeln fanns med. Trampade runt för att komma
människorna närmare. Hade alltid haft den känslan. Spänning och utmaning
jämfört med tiden i min hemstad Köping där jag satt hemma utan kompisar.
Kylig morgon. Solen på väg upp. Hängde på mig ryggsäcken och trampade ner mot centrum. Ofräsch. Behövde duscha när jag var tillbaka hos min värd i Tallinn. Behövde äta. Hade under hela resan varit mer eller mindre konstant hungrig. Fortfarande viss matbrist i landet. Några soppor och estniskt bröd. Vet att det inte var lätt att hitta något. Inga McDonalds, pizzerior eller våra gamla svenska korvkiosker som fanns när jag var liten. Detta från början oplanerade stopp fick mer långtgående konsekvenser än jag då kunde ana. Efter en kortare promenad i Tartu fick jag från en traditionell estnisk gatuförsäljare tag på lite Coca Cola och några småsmörgåsar. Colaflaskan såg ut som originalet men med rysk text.
Tartu vara en lite sömnig universitetsstad. Små grupper eller par av studenter promenerade på gatorna. En och annan äldre stadsbo var på väg till eller från någon butik. Klädseln fortfarande sliten och gammaldags proper. Inte mycket hade hänt sedan mitt första besök under åttiotalets sista år. Smörgåsarna stillade för ögonblicket hungern något men det går inte att jämföra med mitt första märkliga besök här. Satt en decemberdag 1989 på en restaurang i centrala Tartu med en representant i den lokala folkliga frihetsrörelsen. En liten slamsig köttbit serverades med små lite hårda potatisar och några skämda grönsaker. Skyndar till järnvägsstationen. Gammalt rysksovetiskt tåg i mörk spygrön färg med kraftig grå rand. Står pustande som ett ånglok. Mörka kraftigt smutsiga fönster. Hur mycket kan föraren se? Avgångstid att passa. Fortfarande kurrar magen.
Med viss ansträngning får jag upp cykeln. Rök pyser under vagnen. Får rycka ordentligt för att få upp dörren. Tung och rostig. Innerdörren saknar handtag. Bara putta till den. Glaset saknas. Ställde ner ryggsäcken och baxade in cykeln i vagn kupén. Ställde den med framhjulet upp mot närmaste säte till vänster. Såg till att den stod stadigt, låste den och hämtade in ryggsäcken. Min blåa 70kilos Fjällräven hade jag köpt i samband med ett scoutläger 1978. Den hade fått vara med om mycket tills nu och skulle få vara med om mer många år framöver, som fjällvandringar och scoutläger som vuxen. Lutade den svarta ramen av lättmetall mot ett säte och satte mig bredvid. Pustade ut. Ryggsäcken var fullpackad med ombyteskläder, stormkök, estnisk mat och bland annat en resedagbok av Andres Küng. Landsflyktig estländare som barn. Utbildade sig till journalist. Var en av de första att få visum till ett slutet SovjetEstland. Under locket låg sovsäcken inpressad. Den användes senast vid övernattningen på den estniska gränsstationen. Det hade varit en varm sommardag.
Såg mig omkring. Gillade trots allt vad jag såg, lång rad av tråkiga mörka säten med hård obekväm läderklädsel. Väskhyllor längs sidorna som hängde utan krokar eller hade försvunnit. Svaga matta lampor som gav en skum belysning. Några trasiga andra med bara ett märke kvar i taket. Härligt nostalgiskt om man ser på bilder från svenskt 50-tal. En äldre dam i 60års åldern satt mitt emot mig. Log varmt mot mig. Jag klädd i shorts och t-shirt, en västerlänning. Ännu var estländaren klädd som en ung på 50-talet, gabardinbyxor och flanellskjorta med bred krage. Kvinnan var enkelt klädd med sjal som min mormors mamma före första världskriget. Tänk efteråt slängde kvinnorna i Sverige av sig allt som förknippades med bondesamhället. Samma tid ockuperade ryssarna Estland. Så mycket kändes fortfarande ett år efter friheten så slitet och föråldrat likt en plats på nordiska museet. Taket och väggarna var i ljus sliten träpanel. Golvet täckt med hård plast. Flera av fönstren gick inte att öppna eller hade en smal springa. Luften blev med sommarvärmen snabbt kvav. Ventilationsgallret trasigt. Enda fläkten kom när tåget började röra sig och luft sipprade in genom ett trasigt fönster. Efter en stund började hon på mycket hackig och torftig engelska, fråga lite om Sverige. Hade sett min flagga på ryggsäcken. Kul att under resan återigen spontant prata med okända estländare.
På andra sidan av gången satt en ung kvinnlig student, det var Oksana. Kvinnan om allt det här handlar om. Såg hur hon satt en stund avvaktande och observerade med sina vakna runda mörka ögon. Klädd i en kort ljust färgad jacka, tunna svarta vida byxor och svarta lågskor. Runt hennes avlånga ansikte, som avsmalnade något ner mot en liten smalt avrundad mun med fylliga läppar, låg hennes mörka hår vilande över sina skuldror ner mot ryggen. Såg direkt att hon hade ett ryskt slaviskt ursprung. Var på väg hem till sina föräldrar i Keila, fick jag snart veta. Hon kom fram och satte sig mitt emot mig. Lutade sig framåt och började höra sig för om jag kom från Sverige. Gestikulerade försiktigt med händerna. Intresserad av Sverige och vårt moderna samhället. Hon berättade om sina studier av sitt ukrainska modersmål på universitetet i Tartu.
Efter en stund lutade hon huvudet lite snett som ett tecken på något mer intresse av mig kanske. Vi pratade om hur jag såg på skillnaden till Sverige, var jag bodde, vad jag jobbade med, vad man gör på fritiden i våra länder. Hon berättade om sina föräldrar. Ställde många frågor om min resa denna sommar och vart jag skulle vidare. Hon var mycket ung. Pirrigt. Idag är min egen dotter i hennes ålder. På något vis såg hon rakt igenom mig. Första gången jag upplevde denna känsla sedan min ”första kärlek” i nioårsåldern. Jag var hos min moster Karin och hennes man på deras sommarställe. Hon var kanske tolv. Blond långhårig och med ett attraherande varmt leende. Vi lekte mycket i höladan och runt huset. I bilen knöt sig bara mitt hjärta. Tårar eller bara trött? Kan vara svårt att tolka kroppsspråk, kanske lättare för en kvinna. När vi skildes åt i Tallinn, bytte vi adresser och jag lovade att besöka henne under min fortsatta resa denna sommar. Var på väg att vända och gå mot gamla staden. Fick en varm puss på kinden. Såg hur hon vandrade iväg till pendeltåget hem. Vad hände egentligen?
I hallen stod även hennes pappa, Dimitri. En kort, lite rundnätt mörk man med en stor mustig mustasch. Skäggstubb. Leende bjöd han mig över tröskeln till vardagsrummet. Kände en äkta värme och gästvänlighet. Fanns det någon liten osäkerhet i deras blickar, jag vet inte. Kan gissa att jag var första västerlänning de släppt in i sitt eget hem. Visade mig att sitta i soffan. I nästa ögonblick stod ett litet glas vodka på bordet. Det sätt på vilket slaviska familjer hälsar främlingar välkomna förstod jag. Ingen av dem kunde engelska. Maria kunde lite tyska då hon, fick jag senare veta, hade studerat lite. Hennes pappa var ingenjör på en liten firma som nyligen hade sagt upp personal. Dimitri var arbetslös. Det blev två ytterligare glas vodka innan de var nöjda. Sedan blev det kaffe med några torra småkakor och två presenter. En liten blommig duk från hennes mamma som jag tyvärr inte längre har kvar. En jaktkniv från hennes pappa ligger idag kvar i min källare. Trots språksvårigheter hade vi en trevlig stund tillsammans.
Reste flera gånger till henne under sommaren och hösten 1992, både till Tartu där hon studerade och föräldrahemmet i Keila utanför Tallinn. Ja, hade fullständigt fallit för henne. Oksana var en ung spröd tjej med långt mörkt hår, pigga ögon, brett leende och runda kinder ovanför en avsmalnad haka. Upplevde henne som sval men samtidigt något ivrig och blyg. Gud, vad jag längtade efter henne. Så smärtsamt att med tiden känna hur hon sakta gled ur min famn. Jag tappade henne, så måste det ha varit. Min blyghet och osäkerhet jag länge haft i mitt liv var nog det som fick henne att dra sig undan. Eller kände hon på sig att en annan kvinna, estniska Lisu i Kuressaare, också fanns någonstans i mina tankar? Blev bekant även med henne senare under samma resa som först mötet med denna ljuva ukrainska. Vad i helsike håller jag på med? Skulle det här verkligen sluta bra?
Under min tid innan mina möten hade jag inte haft några riktigt djupa relationer, ja nästa inga alls över huvud taget. Under skoltiden, då många oftast möter den första kärleken, var jag så hämmad av min barndoms uppväxt. Hårt hållen hemma. Ständigt rädd för pappa. Hade mycket svårt att få någon riktig relation med honom. Mamma var oftast hemma ensam med mig och mina tre bröder. Fullt uppslukad att klara av maten för dagen, hålla lägenheten ren samtidigt som hon var skör. Resten av tiden i hemstaden var jag hela tiden ensam. Inga vänner. Var inte ute och roade mig som ungdomar gör. Flytten till Stockholm fick mig att känna lättnat. Men även om jag där hade några vänner kunde jag på något vis inte knyta mig an till någon, särskilt inte tjejer. Skulle nog säga att jag var uttorkad på kvinnlig beröring och sexuell närhet. Dessutom vara jag nu redan på väg mot trettio. På andra sidan Östersjön. Hade sökt mig hit av nyfikenhet på livet, våga möta andra mer avspänt och trött på min tillbakadragna osäkerhet. Att jag då skulle finna någon kvinna att attraheras av fanns egentligen inte i mina tankar. Hemma efter vårt första möte tänkte jag mycket. Nu måste jag bara söka upp henne. Visste att hon skulle befinna sig på universitetet i Tartu.
Reste ner med tåg via Tallinn bara några veckor efter första mötet. Tog en liten extra semestervecka från jobbet bara för att se henne igen. Hade knappt någon aning om vart jag skulle leta. Hon studerade vid universitets lingvistiska institution, som mycket förstod jag av första brevet. Enda byggnad jag kände till sedan första besöket i staden tre år tidigare var huvudbyggnaden nära centrum. Då var det en slaskig vinterdag under sista året av den sovjetryska ockupationen. Begav mig dit. Sökte mig fram till informationen och frågade efter henne. Ingen visst något. Minns inte idag riktigt hur vi kom i kontakt men på något vis tog jag mig runt bland universitetets byggnader, frågade mig fram, och fann nog rätt plats för institutionen. Där frågade jag mig fram tills någon kände till henne.
Plötsligt stod jag där när Oksana kom mig till mötes. Någon hade sökt rätt på henne. En underbart pirrig känsla att få en kram från henne medan andra studenter såg på. Hon hade inte kunnat möta mig när jag återkom med tåget från Haapsalu denna sommar, berättade hon igen. Jag var tio år äldre. Kom från ett främmande grannland. Fortfarande var det rätt ovanligt att västerlänningar på egen hand träffade ester, eller som hon var, ukrainska. Småpratade om våra liv. Hela tiden sökte hon min blick. Började berätta om sitt liv. Hade föräldrar från Ukraina och yngre syskon i det lilla samhället Keila utanför Tallinn. De hade bott i landet sedan 50-talet. Mjuknade av hennes ljusa spröda varma röst. Hennes mjuka smala ansikte med de mörka ögonbrynen fick mig att bara tystna. Stannade till. Sökte djupt in i hennes ögon meningen med hennes plats i mitt hjärta. Det var vår första date tillsammans för ett och ett halvt år sedan. Minns det som igår.
Det hade sedan återseendet i Tartu varit en tid av ett allt tätare brevväxlande, särskilt efter några återbesök under hösten. Ibland ett brev i månaden. Alltför glest för att det skulle ha blivit något djupare tänker jag efteråt. Hur stor del blev jag egentligen i hennes vardag? Jag tänkte åtminstone varje dag på henne. Hur hade hon det i Tartu där hon studerade? Kunde inte ringa henne där. Fanns ingen telefon. Idag använder vi Internet, Twitter, Skype, sms etc. Då och där, inte ens en telefon! Blev tokig av min längtan. Vilka träffade hon därnere? Fanns det någon annan som också…? Jag försökte åtminstone resa dit så ofta jag kunde och var ledig. I Sverige, före vårt möte, hade jag egentligen bara haft en stadig relation. Det hände på ett politiskt läger med folkpartiets ungdomsförbund sommaren 1984. Mötte Monika Rosenlöf, en go och söt rödlätt kvinna från Västerås. Vi blev vänner, fast jag höll ett fast öga till henne. Vid ett tillfälle när jag hälsa på hos hennes föräldrar var jag bara tvungen att berätta. La helt enkelt min hand över hennes när hon tog några ostbågar. Vi hade en trevlig stund för oss själva. Efter en tid blev det komplicerat när hon på allvar förstod vart jag ville komma. Frågade henne om handen. Det blev stopp. Hon var djupt religiös och jag ateist. Om jag kunde komma till tron så var det lättare. Allt slutade där. Strax därefter hade hon ångrat sig. Såg i hennes ögon att känslorna inte gick att dölja. Då valde jag att stå fast. Hade redan blivit nobbad av henne. Efter det hördes vi aldrig mer av.
Under min tredje och sista resa till Tartu under senhösten var även hennes lillasyster Natacha med. Saknade sin syster då Oksana långa tider var borta från föräldrahemmet. När det var lite lugnare med studierna kom jag på besök. Besöket blev kort denna gång, tror det bara var en och en halv dag. Kunde inte vara borta så mycket från jobbet. Det var september och helg. Oksana delade som sagt rummet med två andra unga kvinnor, de var båda från Uzbekistan eller möjligen ursprungligen därifrån. Satt en kväll och hörde hur de sjöng och spelade sina traditionella sånger. Ännu en ny upplevelse. Kände mig långt hemifrån. Fram till året innan existerade det mäktiga Sovjetunionen, en påtvingad sammanslutning av flera olika etniska folk från esterna i väster till närbesläktade till mongolerna i öster. Minns hennes säng i mörkt slitet trä låg längst in till höger om fönstret. Mellan hennes och en annan rumskamrat stod ett lika mörkt och slitet skrivbord. Där brukade hon sitta och plugga till sent på kvällen.
Avskedet blev starkt. Tillsammans med hennes syster promenerade vi från studenthemmet. Jag med min rycksäck till hälften hängandes över högra axeln. Promenerade lugnt ner till stationen. Hon pratade hela tiden om sina föräldrar och tiden när de var små. Oksana höll hela tiden blicken på mig. Log och kände fjärilar i magen. När vi kom fram stod tåget redan vid plattformen. Vi kramades. Kände hennes hjärtslag, eller var det bara inbillning. Kan man känna det? Varmt var det. Från steget upp på tåget och tills tåget började rulla iväg ville jag bara kasta mig av och hålla om henne. Hjärtslitande. Hon behövde plugga rätt mycket, det visste vi båda två. Visste samtidigt inte att det skulle bli min sista resa till henne i Tartu.
I samband med den tredje resan var jag med hennes föräldrar på julaftonen några dagar efter kyssen. Under förmiddagen hade jag och hennes mamma Maria varit och köpt granen vid järnvägstorget i Keila. På något vis kände vi en viss samhörighet då hennes dotter på olika sätt hade visat mig stor ömhet. Något senare under dagen fick jag en känsla av att det var något annat hennes mamma ville visa mig, möjligen en förstående vänlighet. På kvällen hade vi besök av några vänner till familjen. Allt var uppdukat till julbord i familjens vardagsrum. Även rödbetssallad stod på bordet. Atmosfären var något spänd. Deras vänner hade även en son i ungefär samma ålder som Oksana, Andrej hette han. Såg att familjerna var mycket nära varandra. Kände mig lite utanför då de flesta inte kunde så mycket engelska. Själv var jag lite avvaktande blyg och visste inte vad jag skulle säga. Var det där som jag började misstänka något. Jag och Oksana träffades inte så tätt. Hon studerade mycket, jag arbetade i Stockholm och Östersjön låg mellan oss. Mot slutet, vad som nu var nära känner jag mig lite osäker på, kändes hennes brev alltmer avmätta. Något måste jag göra. Skulle jag bjuda över henne till mig. Hon hade ända sedan vi träffades första gången pratat så mycket om sin nyfikenhet av Sverige.
En månad senare var det en tidig förmiddag i januaridag. Några minusgrader och lätt snö på marken. Stod en januaridag 1993 och väntade i Frihamnen. Stod hon där i samma mörka kappa hon bar under våra småkyliga höstkvällar i Tartu några månader innan. Tog emot henne med en kram, inte samma spänning i luften som när hon mötte mig första gången efter avskedet vid Tallinns järnvägsstation sommaren 1992. Hade besökt henne flera gånger i Tartu och hennes familj i Keila, fira jul med dem och ta emot henne hemma hos mig i Rinkeby, Stockholm. Hon kom även med mig hem till mina föräldrar i Köping några dagar.
Allt tog plötsligt slut efter resan till Stockholm. Jag vet inte hur hon verkligen upplevde vår tid. Kände ibland en svalhet från hennes sida. Hon var bara 17 år, född och uppvuxen i ett tidigare slutet land och föräldrar som inte var ester. Jag var 28 år med egen bostad i Stockholm och arbetade på ett politiskt kansli med stark drivkraft för politiskt arbete. Ändå när blodet började bubbla så vill man bara inte se åldersskillnaden och våra olika världar. Jag vet inte vad som fick henne att göra slut. Kan det vara att jag i samband med sista resan till Tartu kysste hennes lillasyster efter att ha följt henne till ett dansställe i Keila en sen oktoberkväll, två månader före jag kysste henne? Natacha var ett par år yngre än Oksana, alltså inte mer än 15 år. Hon hade vid tillfället ingen pojkvän. Det var disko i den stora samlingssalen nära deras bostad. En ungdomsgård. Föräldrarna undrade om jag kunde följa henne dit och se att allt var tryggt och bra. Det var vid ett av de få tillfällen under sommaren som jag stannade över natten i Keila, innan jag åkte vidare till Oksana i Tartu.
Före vi gick hade hon snyggat till sig i badrummet och sedan bytt om till en vacker ljusbrun klänning. På fötterna hade hon ett par vita dansskor med liten klack. Det gjorde henne lite längre. Maskaran var inte så påtaglig, lite rouge och mildrosa läppstift. Blont halvlångt hår, varma leende ögon, halvhöga runda kinder till skillnad mot sin systers smalare. Hennes mjuka breda mun log hela tiden mot mig varje gång jag såg henne. Vi pratade en del på vägen dit. Satt mest på en stol i det lilla rummet med skum belysning. Musiken kom från en bandspelare. Såg henne då och då skymta till bland ungdomarna. Så stod jag där och dansade med henne. Tror det var hon som hade bett mig.
Några timmar hade gått och dags att gå tillbaka hem. Vi hade kommit ner för trappan. Vad tänkte jag på, vet inte. Det bara hände. Vi hade fortfarande händerna på trappräcket då jag fick mina fingrar på hennes hud. Hon drog inte bort handen. Den vilade i min hand medan vi rundade trappan. Kände en mild värme i kroppen. Drog henne till mig. Hon tittade upp. Lutade mig fram medan hon slöt sina ögon. Våra fuktiga läppar möttes. Kände hennes tunga. Hon lyfte upp sina händer runt min nacke medan mina höll om hennes midja. Tiden stod still. En känsla av att hon också väntat. Kan det ha gått någon minut. Kände en pirrande lycka. Sedan var det över. Sakta vandrade vi tillbaka sida vid sida under tystnad. Hur kunde det hända? Att jag föll för Oksana. Hon påminde mig om Josefina Lindblom från ungdomsårens politiska verksamhet i folkpartiets ungdomsförbund Köping. Sedan var det någonting mer hos henne, kanske en viss skörhet? Något som hennes syster Natalia inte hade lika synbart.
Sitter nu en stund i bilen fyra månader senare med mina bröder. Ser samma smutsgula gardiner som under tidigare besök. Vi låser dörren och går över gatan, fram till ingången längst till höger på framsidan. Innanför entrén till höger ligger ett studentkafé, där det serveras både kaffe, smörgåsar, soppa och starkare saker med alkohol. Belysningen är svagt gulaktig, luften instängd och lätt rökig. Kaféet består av 3-4 runda bord, två längor med sittplatser längs väggarna och en bardisk rakt fram. Om man från entréns perspektiv, istället går rakt fram och uppför den trasiga halvtrappan med ett järnräcke, ligger det en studentkorridor åt båda hållen. Till vänster finns Oksanas rum vid de tillfällen som hon är i staden. Övrig tid tillbringar hon hemma hos sina föräldrar, i Keila, en förstad till Tallinn. Passerar man den hängande trädörren befinner vi oss i en lika dunkel korridor som jag minns från mina möten med henne sommaren innan. Korridoren. Flera trasiga taklampor. Det svagt upplyste studentköket med den slitna spisen längre in. Mitt emot Oksanas rumsnummer 110. Knackar på. Ingen öppnar. Ser hennes ansikte, dörren som står öppen till hennes rum, rumskamraterna och hennes varma händer…
Något år efter min bilresa med mina bröder, när jag skulle göra min sista rundresa i Estland våren ´94, kom vi att mötas utanför ett hus i centrala Tallinn. Hade ringt hennes mobilnummer, som jag på något vis fått tag på. Arbetade där på kvällarna som danslärare. Blev hembjuden till henne utanför Tallinn. Var förlovad med en ung ukrainsk man, Andrej, som jag mötte julen 1992 hos hennes föräldrar. Även hennes lillasyster Natalia var här. Vi gick tillsammans ner till den lokala butiken för att handla grönsaker. Blev ett ytterligare och sista möte. Hade egentligen bara tänkt resa runt längs svenskbygden och öarna som haft svensk befolkning. Det var juni 1996. Under samma resa, vid ett stopp på Dagö (Hiiumaa) träffade jag också Kairit för första gången. Hemma hos en äldre kvinna jag lärt känna under sista cykelturen, Elsa Arjak i Vitherpalu, svarade Oksana i sin mobil. Behövde få se henne igen… Stämde träff vid Rådhusplatsen. Men hon kom inte ensam, fästmannen Andrej var med. Mötte honom den där julaftonen när vi åt mat hos hennes föräldrar. Hans familj var också med. Det blev en sista bild med henne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar