Nattdisco i Haapsalu

 

Lätt morgondis denna tidiga junidag 1992. Besöker gamla estlandssvenska staden Haapsalu, längs den estniska västkusten. En matt sol glimmande vid horisonten speglar sig lätt över järnvägsstationens nylagda koppartak. Gnuggar fingrarna mot ögonlocket. Gäspar. Väntar på en landsortsbuss som ska ta mig ut till estlandsvenskt område. Vet att inte många svenskar bor kvar efter andra världskrigets flykt över till Sverige. Efter en rysk ockupation isolerat fram till för bara några år sedan. I bagaget har jag en guidebok av Andres Küng. Några spillor av människoöden berättar där om sina enkla liv. Senare skulle jag möta några av dem, Maria Murman på Ormsö och Elsa Arjak i Vitherpalu, men det är en annan historia. Küng blir ändå min första länk till landet. Reste några gånger före mig under mitten av 80-talet. En tid mycket likt dagens Nordkorea. Någon som följde med som en överrock, att ”skydda” eller snarare bevaka så man inte talade med fel personer. Många år senare återvänder släktingar till de som en gång i tiden bodde på öarna för att återta sin mark, nu som sommargäster. Snart bör bussen vara här. Morgonsolen får diset att upplösas. Ljuset speglar sig lekande mellan stationsbyggnadens pelare, som håller upp taket över den långa välsnidade perrongen från förrförra seklet.  En gång på den tsarryska tiden en vacker snidad i blått, grönt och rött. Nu murknande. Flagnande färgrester. Framför entrén några postsovjetiska låga bostadshus. Gråsmutsiga med gröngula fläckar. Några barn leker på den leriga marken framför. Lekplats? Inte ens gungor eller några taggiga buskar. Bara en backe ner mot vägen.

Dagen innan. Tallinn centralstation. Sitter med min ryggsäck på ett tåg som ska ta mig till svenskbygden. Rycker till av att tåget sakta börja röra på sig. Snart passerar bangården förbi fönstret. Gul sörja överallt som gamla vattensamlingar efter ett regn där uteliggare förrättat sina ärenden. Rostiga stänger kvarglömda utan anledning. Spruckna oljefat. En suck av lättnad när tåget lämnar stationen. Spänning. Hoppas kunna möta några av de sista äldre svenskarna som blivit kvar under ockupationsåren. Snart skulle de inte finnas kvar. Så blev det också senare. Elsa Arjak i Vitherpalu. Maria Murman på Ormsö. Edvin-Johan Sedman på Nuckö. Även ester som lärde sig svenska. Ibland kom bud att de inte längre fanns i livet. En telefonsignal. Eller ett kort brev från någon närstående. Andra kunde jag läsa om på Internet när jag sökte på namnet. Kontakten bröts bara hastigt. Fanns aldrig tid att säga adjö. Yngre börjar, liksom jag, idag närma sig snart sextio. Är här idag på min första egna resa runt i landet. Måndagsmötena på Norrmalmstorg i Stockholm fyra år tidigare har gjort vad de kunnat för att stötta en estnisk frihetskamp. Ett ljus i mörkret efter fyra decenniers ockupation. Inte lika uppmärksammat internationellt som Vietnam, Tibet och nazisternas korta tid i Europa. Året därpå var jag här för första gången. Nyfiken av hur livet skulle te sig på andra sidan Östersjön. Så nära men ändå så avlägset av avspärrning och svensk tystnad. Som att söka svenskhet i förskingring och nya oförutsedda möten. De har bott här i flera hundra år. Därför var jag här.

Sakta rullar tåget genom Tallinns förorter. Att ensam resa med tåg över längre sträckor ger en möjlighet att få kontakt med annan passagerare. Upptäckte här en oerhörd vänlighet som en svensk kan få möta på färd västerut mot Haapsalu och gamla estlandssvenska bygder. Majoriteten av passagerarna är, i motsats till resorna österut och söderut mot ryska gränsen, ester. Om inte så berättar packningen att man inte är från landet. Tystnad. Varken ett leende eller ett skratt. Känner du igen dig? I en svensk vagn är det aldrig tyst och stilla. Lite som min första tågresa. Vuxna män med kostym. Kvinnor med vackra men slitna klänningar. Ingen mobil. Internet? Någon läste en bok. Idag sitter många med nallen framför trynet eller sover. Främlingar man inte vill se runt omkring. På bordet en hämtmugg Frapino från Waynes Coffée. Efter att nästan ha bänt upp dörren till vagnen och sett till att min blåa 50kilos Fjällräven-ryggsäck står stadigt på en av de bakre träbritsarna med bruna hårda lädersitsar och cykeln hänger stabilt över två britsar, tar jag en snabb promenad längs hela tåget. Färglöst. Slitet. Förnimmelse av min första egna tågresa våren 1972. Var på klassresa till närmaste staden, Arboga. Hårda träbritsar, hyllor ovanför med krokar. Vägglampor som spred ett matt sken genom glashöljet. Rör mig idag genom skakiga vagnar draget av ett stort tungt gammalt sovjetiskt lok. Får rycka hårt i alla dörrar som har svält av värmen eller hänger löst. Fastnar i en av de mittersta vagnarna. Där sitter ett ungt par. Esterna är, liksom vi svenskar, till en början något avvaktande och kyliga, men ganska snabbt tinar de upp. Börjar med några ord på svenska och faktiskt kunde de hålla ett enklare samtal på mitt språk.

Under mellankrigstiden reste många svenskar på semester till landet. Finns nu fortfarande en inte helt obetydlig estnisksvensk befolkning i området. Medan man skakar fram på de dåligt underhållna spåren, kan man med skolengelskan lära känna människor i det land som i skolböckerna, så sent som för bara några år sedan, inte ens existerade. Hela området på andra sidan Östersjön kallades bara för Sovjetunionen. Fortfarande förbannar jag de vuxna, som så brutalt och skoningslöst, suddade ut dessa annekterade grannrepubliker. Nu var det jag och min generations plikt att genom ständiga besök återupptäcka våra baltiska grannar. Upptäcker att det är fler, synbart mest estniska hemlandsturister, som tagit med sig cykel och ryggsäck på tåget. Utrustning är från min pappas ungdomstid men samtidigt, enligt min personliga uppfattning, härligt nostalgiskt lantligt. Ur sina gråbruna tygsäckar med läderremmar tar de ut en metalltermos och smörgåspaket inlindat i en tidning. Ett ungt par har med sig sina cyklar inställda vid utgången. Ett par mörkt gröngrå brukscyklar. Vid mitt säte min 5växlade blåvita sportcykel upphängd över ett säte.

Färden går mycket långsamt. Krypkörningar. Ibland kan man jogga förbi. Passerar buskage med grenar skrapande längs fönstren. Norrländsk inlandsbana? Vid några få tillfällen stannar tåget vid till synes öde platser. Obevakade järnvägsövergångar. Bromsar in. Väntande bil bakom ett buskage. Ser en ensam passagerare stiga av. Medan tåget accelererar åker den iväg på den smala slingriga grusvägen mellan sädesfälten. Somrigt grönskande natur skymtar förbi mitt fönster, med hagar, ängar och bördiga åkrar. Människorna är glada. Utstrålade ett helt annat självförtroende än under mina resor öster- och söderut. Lättade av det vittrande ryska förtrycket? Tre år efter min resa skulle man lägga ner linjen. Kan ana att kostnaderna för att rusta upp den hårt nerslitna och eftersatta bana var enorma. Med buss tar man sig mycket snabbare och oftare fram. I magasinet The Baltic Cours den 25 juni 2012 skulle man sedan läsa att opinionen var stark att åter öppna linjen till Haapsalu. En äldre medelålders man med gråstänkt skägg, fåror i ansiktet och 70-talsglasögon möter mig i Haapsalu. En journalist som heter Harles Pilter. Arbetar på den lokala tidningen Ajalecht Läänlane. Minns honom svagt från första besöket på tidningen i december 1989.

Steg in genom glasentrén tillsammans med en vän från Stockholm, Mattias Reinholdson. Han var själv journalist varför vi kunde besöka stadens tidning. Möttes på folkpartiets huvudkontor på Luntmakargatan 66 i centrala Stockholm. Hade nyss börjat arbeta i receptionen året efter jag kom ensam med en gul resväska från hemstaden Köping. Allt hade gått så fort. Efter militärtjänsten i början av 80-talet var jag hela tiden arbetslös, förutom ett ströjobb som vaktmästare på kommunen. Innan dess hade jag lämnat gymnasiet med usla betyg. Kände ingen. Vågade inte göra misstag. Nu befann jag mig på min första utlandsresa, i det sovjetiskt ockuperade Estland utan visum utanför huvudstaden. Gigantiska rullar papper längs korridoren, säkert ett halvt ton styck. Så mycket?  Under sovjetiska planekonomin fick man inget om det var slut, inte förrän nästa femårsplan. Eller så lyckades man mygla till sig. Man tog vad man kunde. Varför tänka på sin granne? Alla visste att systemet var korrupt. Centralstyrt utan kontakt med verkligheten och dess behov. Inte är det bättre med den råa kapitalismen främst i USA. Den som kan köpa vill ha mer. Vanliga människor brydde sig inte. Och nu fick jag en känsla av att inte myndigheterna heller.

På redaktionen satt journalister vid rangliga bord och knackade på gamla skrivmaskiner, sådana jag skrev med på högstadiet i mitten av 70-talet. Tunga med tangenter likt ett piano som slår sina utmejslade bokstäver mot pappret med hjälp av ett färgband som rullar fram över pappret. Hårda distinkta tryck annars rörde sig tangentarmarna inte alls. Och sedan med rejäl högerrörelse flytta den klumpiga valsen till början av sidan igen. Idag hörs bara ett nästan ljudlöst klickande varje gång man sätter fingret på tangenten och det ”dyker upp” en bokstav på skärmen. Sätteriet, där tidningen monteras ihop för hand och trycks. Slamrigt och oljigt. Stora lådor med bokstäver av blyklossar. Vid bänkarna satte man ihop varje mening, bokstav för bokstav, i stora lådformar. Flyttade man över dem till pressar där stora metallplåtar pressades mot bokstavslådorna så märken trycktes in. Ett tidsödande arbete för tryckarna och så ålderdomligt! När använde vi i Sverige denna metod? Kan ha varit efter kriget. Och idag kan alla blogga på nätet eller skriva sin kommentar på Facebook. Klick! Sen kan vem som helst i världen  

Dagens besök på tidningsredaktionen var inte bara ett vänligt återseende. Behövde tillstånd att senare åka över till största ön Saaremaa. Harles såg till att jag fick ”ett uppdrag”, att för deras räkning, göra en reportageresa där. Saken var det att fortfarande fick bara estländare bosatta på ön eller de som hade särskilt tillstånd att ta färjan över till ön. Måste man verkligen bryta lagen för att få något rimligt gjort? Svenska ärligheten och respekten för myndigheter finns fortfarande kvar. Hittar man pengar går man till polisen för att få hittelön. Saknar tiden som varit. Kanske starkaste drivkraften att jag reser hit i början av 90-talet. Såg snabba förändringar i Sverige. Mobilen på väg. Ryska militären står fortfarande kvar i landet, närmast i den stora ännu stängda flottbasen Paldiski. Ska dröja tre år efter förra årets självständighet tills de sista soldaterna vandrar över gränsstationen i Narva in i Ryssland. Kan det vara öns känsliga fauna som kräver specialtillstånd för en utlänning, märkligt i så fall. Får senare falska intyget om en reportageresa i samverkan med tidningen. Vad är syftet med resan? Vill bland annat söka rätt på en äldre kvinna som har en hölada. Tidigare under resan, under ett besök vid Universitetet i Tartu, och det skandinaviska fakultet, föreslog en svensklärare att jag skulle besöka platsen. Att få övernatta i en hölada var både spännande och ”genuint lantligt”.

Huttrar lite. Lätt vindpust letar sig in under kragen. Vänder mig om och får ett leende från min vän Lauri Pilter, son till journalisten jag mötte dagen innan. Han har följt mig till bussen denna småkyliga morgon. 21 år. Studerar i vanliga fall vid universitetet i Tartu, landets andra stad. Statskunskap tror jag. Mycket intresserad av historia, samhällsutveckling, särskilt den estlandssvenska. Nu under juli sommarjobbar på lokaltidningen Ajalecht Läänlane. Möttes under den här resan i tidningens redaktionsrum. Stod över en bruksanvisning till en nyköpt McIntosh. En liten behändig stolpe med inbyggd skärm upptill. En innovativ skapelse likt Ericssons kobratelefon. Teknisk revolution?! Med tiden blir det snabbt fler datorer här och då kan den tekniska revolutionen komma igång på allvar. Är på besök hos sina föräldrar som båda arbetar på tidningen. Exakt vad hans mamma Muriel gör minns jag inte. Traditionell hemmafru är hon knappast. Såg bara enklare matlagning. Köket är ur svenska mått mätt minimalt. De flesta bor idag i lägenheter byggda under kommunisttiden. Då skulle familjen bara sova hemma. Alla skulle äta på skolan eller arbetsplatsen. Man skulle umgås kollektivt. Hemmafruar finns nog bara på landet där det traditionella livet inte har påverkats. Intryck från övriga världen var länge obefintlig sedan Moskva stängt gränsen till den dekadenta västvärlden. Alla skulle arbeta for samhället så bästa sättet att hålla ihop det sociala livet inom familjen var nog att arbeta på samma arbetsplats. Nu är landet självständigt och förändringarna går fort i de större städerna.

Ofta diskuterar jag och Lauri relationerna mellan våra länder och en gemensam framtid. Uppfattar honom som lite instängd. Djupsinnig. Enda barnet. Vet inte om han har några jämnåriga vänner. Luddiga tankar om ett framtida storrike, kanske en svensk-finsk-baltisk union, som motvikt till de kommersiella krafterna i USA. Och kunna hålla emot också de högst sannolika framtida ryska aggressioner. Suddigt visionärt men finner honom ändå som intressant att lära känna mer. Trevlig och som sagt lite djupsint. Studerar för sig själv om livländarnas kultur som sakta försvunnit, likt kelterna i Frankrike och Wales. Enligt honom hade han vistats där några korta stunder förra sommaren. I början av 2000-talet skulle han sedan bli professor vid Tartu universitet. Även författare till böcker i samhällsvetenskap. Senare på kvällen vandrar vi runt i stadens äldsta delar. Påminner om kuststäder på svenska öst- och västkusten. Låga pittoreska villor med små trädgårdar. I centrum ligger stenhus med små butiker längs huvudgatan. Inte ens något Konsum men mer som lanthandel. Personal bakom glasdisk med diverse varor. Ser bekant ut som på ett fotografi från min hemstad när mamma var yngre i början av 60-talet. Innan det blir alltför sent vänder vi tillbaka till familjens bostad på Mungagatan, ett lugnt avsomnat område några minuters promenad från centrum.

Står nu och ser den gula lokalbussen köra fram till en allt längre kö av väntande. Klädd i en grå t-tröja och mörka shorts. Lauri flanellskjorta och jeans som ungdomar hade på 70-talet. Bara ett år efter frigörelsen från ett 70årigt totalitärt sovjetsystem. Cykeln som jag trampat runt med får stå kvar hemma hos hans föräldrar. En bil parkerar på gatan. Ett äldre par promenerar sakta. På ena sidan relativt nya gråa flervåningshus. Mitt emot små trävillor med staket runt sina gårdar. Ett skorrande ljud. Svårt att samtala. Påminner om bussen i Sverige långt in på 60-talet. Mina föräldrar hade berättat om dem. Hemma har jag bilden på min mamma som ung promenerade på huvudgatan i Köping. Kraftiga hjulmuttrarna och kardanaxeln under syntes tydligt. Kraftiga däcken med djupa spår känns när den närmar sig. Under promenaden har Lauri talat svenska och lite engelska. Kanske inte så spännande idag men bara att det var engelska! Han var ung och i början av sin akademiska bana. Jag var som vanligt fåordig och inte så spontan. Min uppväxt var sträng med pappa som inte tillät någon repa på möblerna hemma. Man skulle vara tyst efter åtta och städat eller så kastade han leksakerna. Svenskan förklaras med att de bor i Haapsalu, estlandssvenskarnas gamla huvudort i landet och ett sommarhus i Österby, längs Noarootsi kust. Vad pratade vi om? Ja, minns inga intressanta saker annat än om förhållandena i Estland. Här bor några av de återstående svenskarna. Var vet jag inte? Saknar kunskap. Frågar aldrig varken Lauri eller några av de med estlandssvensk anknytning jag sedan skulle möta. Idag finns nog ingen av dem kvar i livet. Besöker Lauris familj några gånger efteråt, liksom vid ett tillfälle, deras sommarställe. Österby, inte långt från Nuckös kust. Gammalt boningshus med bara ett rum.

Efter första mötet med Lauri fortsätter vi att hålla en tät brevväxling. Vad är mail? Ska fortfarande dröja några år innan det slår igenom på allvar. Vem skriver förresten brev idag? Särskilt om man vill mötas snart. Vårt kära Posten, dagens Postnord, har kraftigt minskade volymer. Nedskärningar som gör att brev allt som oftast inte delas ut. Kan vara för dyrt. Och för stora områden för brevbärarna att dela ut brev. Förstår mig inte riktigt på Sms-stressen idag. Ändå så lätt och snabbt. Även videokontakt via Skype, tänka sig. Hur ser vardagsresan ut till vänner och familj? Behövs nya lösningar så man inte isoleras från varandra. Vår brevväxling kunde i bästa fall ta nära en vecka. När jag vill posta brevet lägger jag ner det i ett vitt A5-kuvert. Vid tiden bor jag i Stockholmsförorten Rinkeby. På väg till jobbet tar jag med mig brevet, köper ett enkelt frimärke för Norden från turken i pressbyrån, slickar fast det på framsidan och lägger det i den gula postlådan vid tunnelbanestationen. Fast då mindre stress. Vardagen pågår i väntan på ett brev.

Rejält kliv upp på bussen. Greppar ledstången av hård kall plast. Ryggsäcken på ena skuldran. En blå 70kilos Fjällräven med svart aluminiumram. Chauffören ser hur jag baxar in ryggsäcken. Ställer ner den på golvet. Han sitter bakom ratten med skärmmössa. Minns att min faster Anna-Lisas man Paul hade en sådan. Hade varit chaufför, taxi eller buss, minns inte. Måste fråga min äldre kusin Elisabet. Stora växelspaken i golvet. Ratten lika bred och stor som chauffören. Kontant betalning. En lång smal remsa rullas fram från en rulle. 30 centimeter för resan till Pürksi, huvudorten till halvön jag är på väg till. Hm, en helt annan värld än dagens sms-biljett och scanna av från mobilen i Stockholm. Fast om elektroniken krånglade? Var enklare när jag var liten och nu i början av 90-talets Estland. Betalar inte mycket för den här resan. Fast de har en ny egen valuta, eesti krooni, sedan några månader är priset på biljetten skriven med ryska rubel. Brytningstid i vardagen.

Sprängfyllt med människor på väg till huvudorten på Nuckö norr om Haapsalu. Bussen skakar. Kommer den gamla motorn snart att skära ihop? Sitter längst fram bakom chauffören. Ryggsäcken i knät. Inte mycket plats i början, senare kan jag ställa ner den på sätet bredvid. Första stoppen Nuckö kyrka. Försöker följa resvägen på en gammal karta från 30-talet. Jovisst, är det så. Ännu svårt att få tag på en nyare. Under ockupationen var all information om landet hemligstämplat?! Kontrollen över folket, samhället och kontakterna med utlandet var total. Kartan handen har jag lyckats få tag på från en estnisk bokhandel i Gamla Stan. Utsikten följer vägen mot Tallinn, senare på kartan som en tvåfilig motorväg troligen byggd några år efter att järnvägen Tallinn-Haapsalu lades ner i början av 90-talet. Ut från Haapsalu. Öppet fält mot havet. Små krusande vågor sköljer upp mot den steniga stranden. Sedan norrut längs en mindre grusväg som följer viken. Senare väg 17 mot Keila. Bromsar tungt in vid Limamäe. Svänger långsamt till vänster på väg 230. Mindre skogsområden till höger. Öppna slätter till vänster. En resa på landet jag tidigare bara sett på gamla svenska filmer och, när jag som liten, åkte till min faster Karin i Nora. Då hade de ett torp på landet. Hölada. Pump på gården och så långt man kunde komma från tunnelbanan i Stockholm. Alltmer öppen mark mot Aulepa, fram till 2017 del av byn Noarootsi, och Pürksi. Några utslängda hus längs vägen, liten avfartsväg mot Noarootsi.

Varför sitter jag på bussen? Dagen innan hade jag under en promenad med Lauri stött på en äldre vitskäggig man utanför kulturhuset i Haapsalu, Edvin-Johan Sedman. Rakryggad. Såg lite ut som en bohem fast utan revor i kavajen. Min vän hade stoppat honom på gatan. Enligt Lauri, var han en portalfigur för den estlandssvenska spillra som fortfarande levde kvar här längs västkusten. De flesta flydde över havet i panik under andra världskriget. Under den ryska ockupationen hade han alltför många år varit förvisad till Sibirien i fruktansvärd misär och förtryck. I slutat av islossningen på åttiotalet fick han komma hem igen till Nuckö (estlandssvenskarnas Noarootsi). Berättade för Johan att jag hade tänkt resa till Nuckö. Han föreslog här och nu att jag kunde hälsa på hans sons familj. De har ett sommarställe i Einby längst ut på halvön. Han gav mig en kort enkel vägbeskrivning som jag snabbt la på minnet. Hade en förhoppning om att möjligen få träffa och bekanta mig med den allt mindre spillra av estlandssvenskar i landet. Edwin-Johan fortsatte utan några vidare ord sin promenad.

I slutet av 80-talet väcktes även min nyfikenhet för vad som hände bakom järnridån och i Sovjetunionen (Ryssland). Nyheterna om hur människor hade det började sippra ut i svensk och västerländsk media. Nya unge Sovjetledaren Gorbatjov kom i en tid när deras samhälle alltmer stod still. Korruption. Ett totalitärt centralstyre av femårsplaner som bara blev katastrofer för vanligt folk. De som hade kontakter kunde komma åt det som producerades, mygel och vänskapskorruption. Man hade trots stora naturtillgångar med olja och gas blivit ett land i stor fattigdom mycket nära en samhällskollaps. Hur hade ”grannen” det? Hur levde de på andra sidan gården? Sakta och försynt såg man dem komma ut genom porten och sitta på bänken. Jag hade så länge tillbaka jag minns varit intresserad av historia och geografi. Lästa som ung vuxen gärna historiska romaner och såg på historiska filmer. Under min barndom hade jag valt att stängt in mig i osäkerhet och blyghet, eller är det ett medvetet val? Inga kompisar. Svår skoltid med dåligt självförtroende och press hemifrån att lyckas utan hjälp. Tvingades plugga på kvällar utan hjälp. Grät ofta inombords. Var äldst av oss bröder. Hur kan man då få hjälp av syskonen? En frånvarande pappa som inte var mycket hemma. Arbetade ibland sent på kvällarna på posten och hade föreningsarbete på helgerna. Han arbetade först som brevbärare och med åren alltmer ansvar att låsa postkontoret. Hemma satt han framför teven och sov i fåtöljen på kvällarna eller övervakade oss barn. Upplevde pappas maniska kontrollbehov och fann min ensamhet som befriande. Mamma? Stod i köket, dammsög lägenheten eller satt och rökte. I ensamhet fantiserade jag om olika äventyr. Lekte krig med mina soldater. Min värld hade ingen person tillträde till, utom ibland mina yngre bröder. Kände mig instängd. Ville ut. En svag självkänsla gjorde mig apatisk.

Året innan första estlandsresan 1989 hade jag med en gul resväska i handen flyttat till Stockholm. Förutom en ensam resa till brevvän i Norge, några somrar med familjen på Gotland och resor till pappas syster i den värmländska småstaden Nora, hade jag aldrig lämnat hemstaden. Nu var jag ensam i den stora okända storstaden. Centralstationen. Trängsel. Skyltar överallt. Spärren ner till tunnelbanan. Perrongen packat med folk. Höll hårt i resväskan hela vägen till Gullmarsplan. Samtidigt visste ingen vem jag var, en befrielse. Om jag reste någonstans kunde ingen stoppa eller ”beskydda” mig. Estland blev för mig ett nyfiket mål nära nog att besöka. Landet existerade nästan inte för oss svenskar. Stängt sedan ryska ockupationen 1944. I kartboken var det bara en del av Sovjetunionen som gränsade till oss på andra sidan Östersjön. Under skoltiden hade vi bara fått veta att området en tid varit del av den svenska stormakten. Fastän landet låg lika nära som Finland visste vi lika mycket om det som någon liten tidigare afrikansk koloni. Hur kan 60-talets Vietnamdemonstrationer och efterkrigstidens vurmande för de afrikanska kolonierna gått vårt grannland Estland förbi?

Nuckö kyrka. Ryggsäcken vilar i högra handen. Andas djupt. Förra gången kom jag med bil från Tallinn. Jag och min reskamrat från Stockholm, tillsammans med Jaan Puusaag, en baptistpastor från Keila och en jämnåriga vän. Anlände sen eftermiddag i december 1989. Knackar nu ensam på i prästgården. Nyfiken tillmötesgående kantor låter mig vänta utanför kyrkan. Kanske en vaktmästare har nyckeln, troligen. Ryggsäcken i gruset, lutande mot grindstolpen till kyrkogården. Varför stannar jag till här? Här ligger historien. På stenarna finns namnen på de som var landets svenska folkgrupp sedan flera hundra år tillbaka. Nu alltmer ett minne. Vaktmästaren möter upp mig. Talar bara estniska, förstås. Svensktiden är för länge sedan förbi fast några ska tydligen bo kvar ensamma på några gårdar, någonstans. Kylig eftermiddag. Sävligt sömnig plats där livet vilar i en bomullsbäddad dvala. Förevisas först runt bland svenskklingande gravstenar. Flera av dem solkors. Typiskt för den tidigmoderna tiden även i Sverige. Tror den försvann i början av 50-talet då den ersattes av uthuggna graverade stenar. Ett stillsamt lugn vilar när vi promenerar över grusgången. Gruset skrapar och skaver under mina lätta sandaler.

Nyckeln vrids om några varv åt vänster. Handtaget i gjutjärn hänger lite löst. Några av de rostangripna skruvarna har böjts av tidens tand. Med stadig hand dras ekdörren upp. En doft av fuktig trä slår lätt emot. Kyrkan är intakt, liksom kyrkogården. På Ormsö, som ligger strax utanför Nuckö och staden Haapsalus kust, var taket fram tills förra året borta och all inredning försvunnen. Den hade används som lagerhus av den lokala sovjeten. Minns från mitt första besök där vintern 1989, när öns hamnkapten visade oss kyrkan. Ett tomt skal utom ett nytt altare längst fram skänkt från svenska kyrkan. Dagen var en kall och kylig decemberdag. Samtidigt kände jag en varm generös gemenskap bland de få som var där när jag kom. Kyrkorummet ekar när vi promenerar framåt. Längst fram, bredvid koret, ligger två mindre stenblock. Den mer slitna hade den dåvarande kronprinsen och sedermera svenska kungen, Gustav VI Adolfs namnteckning. Besökte platsen under sin rundresa till estniska republiken 1932. Det andra blocket helt ren. Reserverad för vår nuvarande kung Carl XVI Gustav. Något år senare kom han på besök så hans signatur kunde huggas in. Idag hänger den, enligt information på nätet, på en vägg i kyrkan. Ryggsäcken står kvar vid stolpen. Var finns alla människor? Avfolkningsbygd eller så har man vant sig vid att verka men inte synas. På väg från Nuckö promenerar jag förbi några i sly och igenväxta tomter övergivna f.d. svenska gårdar. Känns verkligen vemodigt. Dess ägare hade, efter det kommunistiska maktövertagandet, blivit bortförd eller bortjagad. Idag ligger allt öde och förfallet.

Slutstation Pürksi. Väntar innan jag själv kliver av bussen. Samhället domineras av ett kolchoskontor, sovjettidens kollektiva jordbruk. Idag uppenbart folktomt? En bit ifrån, med en stor gräsmatta mellan, ligger två radhus. Pryds av den blå-svart-vita estniska trikoloren. Kommunens administration. Ser mig omkring. Trist bebyggelse, förutom de slitna förfallna trähusen längs vägen in mot samhället. Mitt emot, i ena hörnet, ligger en svenskägd herrgård från 1800-talet. Under den tidigare estniska självständighetstiden var det bygdens svenska skola. Någon gång hade den brunnit ner, varför och när vet jag inte. Idag är det ett nyrenoverat tvåvånings ljusgult cementhus med träfasad och rött vinklat tegeltak. Alla barn, där föräldrarna inte motsatte sig detta, får några svensktimmar varje vecka. Viktigt att hålla vid liv den svenskhet som tidigare funnits här. I den tidigare skolan var svenskämnet givet. Det var svenskar som bodde här, rannarootsi (kustsvenskar på estlandssvenska). Även i den nyuppförda skolan finns det lektioner i svenska. Vad jag vet finns det absolut inte många som kan tala språket, bara äldre och möjligen barn till dem. Nästa alla hade flytt över havet 1944. Tyvärr frågar jag inte någon om detta. Minns en återvändare som jag träffade under min första resa hit i december 1989.

Kom till landet med en jämnårig som jag hade lärt känna på mitt nya jobb som receptionist vid folkpartiets (liberalernas) huvudkontor i Stockholm, Mattias Reinholdson. Efter inbjudan från en baptistpastor i Keila, Jaan Puusaag, och mycket visumkrångel vid rysksovjetiska ambassaden i Stockholm kunde vi till sist via Helsingfors ta färjan över till Tallinn. Första resan kändes för mig som ett riktigt äventyr, fast för finländare var det goda affärsresor. Allt var billigare. Vitvaror rullades igenom tullen. För den vanliga estländaren gällde fortfarande femårsplanen. Det kunde ta mer än en planperiod innan man fick köpa en bil eller ett nytt kylskåp. En planerad resa mot västkusten var hela tiden osäker. Visumet, som Mattias hade ordnats med hjälp av kontakt på estniska journalistförbundet, gällde bara huvudstaden.

Söndagsmorgon. Reste mycket tidigt i hopp om att det inte fanns så många bilar ute på vägarna. Landet ockuperat av sovjetiska soldater. Hamnen spärrad av sovjetiska flottan. Vägspärrar. Militärfordon överallt. Soldater på gatorna. Trångt. Hårt av dålig stoppning och obekväm plastimitation. Gnuggade bort lite imma för att kunna se vart vi var. Bilen skakade lätt på den spruckna asfalten. Satt i baksätet med några av barnen till en estnisk baptistpastor från Nömme, utanför Tallinn. Kyligt. Småpratade med barnen på deras knaggliga engelska. SovjetEstland. Ryska och estniska var språken för dagen. Idag känns det som att bara engelska gäller. Min värd under detta första besök i landet, Jaan Puusaag, körde mig och min reskamrat i sin sovjetiska Lada.

Gudstjänst. Hela familjen, utom de minsta som åkte tåg dit med hans fru, satt i bilen. I kyrkan satt jag och Mattias längst fram till höger som hedersgäster. Salen? Mina minnen som liten i pingstkyrkan? Mest äldre i bänkarna. Yngre var klädda mer moderiktigt i gabardinbyxor och kavaj med skinn över armbågarna. Här kalt vitkalkat rum. Hårda mörka träbänkar. Andäktigt tyst. Jaan predikade. Klädseln var enkel. Gabardin eller gråa- och bruna tyger. Fruktansvärt fula feta slipsar. Svenskt 60-tal. Allt kändes gammalt men på något vis hemtrevligt. Inga moderna kavajer eller polotröjor. Mot slutet av gudstjänsten skulle vi säga några ord från predikstolen. En ung mörkhårig kvinna var vår översättare. Mattias gick upp först. Nervöst. Pirrade i magen. Han berättade om den släkt som fanns i Tallinn förort Mustamäe. Vi gjorde ett besök där i början av tiden här. Berättade om mitt intresse för historia, hur bortglömt de baltiska länderna var i väst sedan andra världskriget. I den svenska skolan fick vi inget veta. Total tystnad. Berättade också om mitt politiska intresse och hur jag mötte Mattias. Efteråt var det ungdomsmöte en trappa upp. Där träffade jag Ando Eelmaa för första gången. Med åren träffade jag honom ofta under mina resor i landet. Brevväxlade också en del. Senast träffades vi sommaren 2012. Reste med min då nioåriga dotter Sanna.

Efter några dagar åkte vi återigen bil ut från Tallinn, denna gång direkt till Nuckö. Olagligt. Vi saknade tillstånd att lämna huvudstaden. Varje plats krävde särskilt inrikes visum. Varje gång en möjlig polisbil, fanns även civila, syntes kröp vi ihop i baksätet. Värsta spionfilmen. Varför dessa risker? Var jag inte nervös? Måste nog ha varit det. En helt annan spänning än under uppväxten i hemstaden Köping. Jag, inbunden och inåtvänd. Mobbad i skolan. Nervös varje gång pappa var hemma. Låg nu ihopkrupen i baksätet i väntan på att den sovjetiska säkerhetspolisen kunde stoppa oss när som helst, utan ett lagligt visum att vistas utanför huvudstaden. I ett av klassrummen i den nyuppförda skolan fick vi träffa svenskläraren Manfred Stenberg. Fann honom sittande vid sin kateder. Den svarta läderportföljen låg halvöppen på bordet. Några sekunders ögonkontakt och ett litet leende. Vi hälsade på varandra sedan satte jag mig ner vid en av bänkarna. En smal gråhårig liten herre. Viss sorgsenhet i ögonen och ett allvarligt ansikte. Ibland ett svagt leende när något minne eller hoppfull tanke kom på tal. Han hade som de flesta flytt till Sverige när ryssarna genom terrorbombning hade tagit Tallinn i mars ´44. Skräcken hade lamslagit människor. Deporteringar, nackskott och stor förödelse. När han sedan pensionerades som lärare och landet började öppna sig ville han göra något för sitt moderland.

Fick ett kort samtal med Manfred när skolan var slut. Pratade om vårt besök i området och våra förhoppningar att få se så mycket som möjligt av svenskheten som var kvar. Berättade om skolans möjligheter att bevara det svenska språket för framtiden. Det kändes fortfarande, under den sovjetestniska tiden, som svår att förutse. Han berättade även om sin egen undervisning, hans minne från barndomen och egna möjligheter här framöver. Som pensionär förväntade han sig inte mycket tillbaka. Han verkade ändå optimistisk för den närmsta tiden. Tänk vad man som enkel person kan göra i det lilla. Ansiktet förändrades något när han berättade hur tacksam han var för det lilla. Att få sitta här som byns svensklärare. Och vi genom att komma från Sverige när landet fortfarande var ockuperat. Bara att krångla fram ett visum och försöka besöka platser som den obetydliga svenskön Ormsö, träffa folkfronten i Tartu och träffa journalistförbundet kändes stort i sig. Tyvärr träffade vi inga elever vid detta besök, utom de som på svenska hejade på oss när vi gick in i skolhuset. Märkte hur tacksam Manfred var över att få ge tillbaka något till sitt gamla fosterland. Lämnade honom och Nuckö med en tanke att en dag återkomma.

Det blev några återbesök, det sista med mina bröder Leif och Erik en vårdag två år senare. Kom att parkera utanför skolan. Tydlig förändring i luften. Kom att stå på gräsplanen framför skolhuset och tänka en stund. Här skulle jag kunna arbeta som lärare. Blev senare ett bestämt försök att få en tjänst vid Estniska radions svenska redaktion men tyvärr. I början av 2000-talet kom jag ändå in på lärarutbildningen i Stockholm. Skolans vaktmästare kom att ta emot oss. Mötte honom i den lilla pastellfärgade hallen. Har inget minne av att vi pratade svenska, tror det var på engelska. Han sa att han inte var estlandssvensk. Trappor på båda sidor. Dörrar bredvid. En våning upp träffade vi en lärare. Visade oss runt lite. Minns inte mycket av besöket utom biblioteket. En bok låg uppslagen på en av de närmaste hyllorna. Inför sommaren 1944 skulle en pojke få sin examenspresent. Han kom aldrig. Ryssarna hade tagit Tallinn. Svenskarna flydde över havet. Troligen tog pojken en båt över till Sverige. Många gjorde det längs hela västkusten och från svenskbygderna på öarna. För att sedan kanske aldrig mer återvända. Idag vet vi bättre. Flera har kommit tillbaka som sommargäster eller fått tillbaka sin mark. Deras barn står nu själva i myllan och gräver fram morötter till middagsbordet. En dag kom ändå pojken tillbaka som vuxen. Boken lät han vara kvar kanske som en tanke att den bättre berättade en historia om tiden som flytt än försvinner ner i hans byrålåda. På första uppslaget stod det skrivet en dedikation till den flitige eleven.

Åter till dagens resa. Några män kommer mot mig på gräsplanen. Stannar till och diskuterar något. Går fram till dem och presenterar mig. Borgmästare Hannes Ilves och en svensk lastbilschaufför. Frågar på svenska vilken väg jag ska ta för att komma fram till Einby. Pekar ut riktningen till vänster om skolan. Sedan är det bara att följa vägen till höger. Blir ensam med chauffören. Hans fjärde resa hit med jordbruksmaskiner från svenska Uppland. Vänskapsband håller åter på att knytas mellan våra länder, även mellan vanliga människor. Kanske det inte blir lika livligt som när estlandssvenska fiskare åkte över till Stockholms hamn och sålde fisk om somrarna fram till katastrofen. Kolchosen har upplösts för att åter bli enskilda personers ägor. Vi är överens om att människorna kommer att få en mycket kämpig tid framöver, särskilt som man helt hade slagit sönder kolchosens stordriftsfördelar. Om det är en frivillig sammanslutning kan sammanhållning och solidaritet göra att plötsliga motgångar kan stöttas av grannars hjälp.

Med karta i hand traskar jag vidare ut på halvön. Efter den svenska skolan tar jag av till höger. Ett par som står vid sin tomt visar mig vägen samtidigt som de erbjuder mig ett stort glas vatten. Tufft för fötterna. Har bara ett par sandaler. Mina gymnastikskor på resan blev kvar på ett hotellrum i Tartu några dagar innan. Blev lite bråttom iväg mot järnvägsstationen för vidare resa söderut mot ryska gränsen. Vandrar längs en krokig och grusig landsväg. En gammal karta från mitten av 30-talet ligger hopvikt i min hand. Köpte den före resan i en estnisk bokhandel i hörnet Schönfeldts gränd och Stora Nygatan i Gamla Stan. Minns inte om jag sett den där efteråt. Solen vilar över vägen. Doft av slaget hö. Svagt fågelkvitter från skogsbrynet. Kommer fram till en ensam bondgård. En traktor kör mot mig. Frågar efter vägen till Sedmans gård. Mannen uppfattar namnet. Pekar i sydvästlig riktning. I närheten av gården ligger ett muromgärdat område med flera baracker och stenhus. På grinden hänger emblemet kvar efter den sovjetiska röda armén. En otäck känsla ilar genom kroppen. Några år senare, närmare bestämt i juli 1996, skulle jag återkomma till platsen. Området är i förändring. Nuckö Gymnasium har börjat sin verksamhet. Innan kriget var det en estlandssvensk folkhögskola. Även nu är svenska ett av skolans huvudämnen. Sitter en stund framför grinden och vilar fötterna. Skosulan är inte tjock. Endast en tunn tygbotten med några millimeter av gummi. Det är varmt att vandra runt på landsbygden med en 35 kilos ryggsäck. Efter dryg kvart är jag åter på väg mot Einby. Enligt kartan ska den ligga nära havet.

Under min fortsatta vandring försöker jag lyssna till vattenbrus, fågelskrik eller känna vindarna som brukar blåsa in från havet. Doft av nyslaget hö. Ju mer som fötterna ömmade, desto längre känns det att jag har promenerat. Värmen dallrar mot min alltmer åtsittande tröja. Vindpust fläktar till. Är jag på rätt väg? Ska någon möta mig när jag kommer fram? Vad ska jag annars göra? Vegetationen börjar förändras. Barrskog. Vägen liknar mer en traktorstig. Måste vara nära, tänker jag med en starkt hoppfull tanke. Möter några bärplockare som jag frågar efter vägen. De rycker på axlarna. Verkar inte vara från trakten. Ytterligare en traktor. Försöker fråga efter vägen men han kör bara förbi. Ilsknade till men går snabbt över. Lätt kvav bris med doft av saltstänkt hav letar sig in i min näsa. Kinderna smeks. Rör mig västerut in i en gles skog.

Plötsligt uppenbarar sig en vägkorsning. En stolpe av trä med slitna och rostiga skyltar precis vid vägskälet. Lyckas tyda dem som om det stod; Einby Östra, Einby Västra. Hur ska jag veta åt vilket håll som Sedmans stuga ligger. Prövar den bredaste vägen i förhoppning om att den leder till byns centrum. Efter någon kilometer står jag framför några rödmålade stugor. Utanför den främsta ligger en hund kopplad och några unga kvinnor hänger vid verandan. Tar mod till mig och promenerar fram. Hunden skäller och dra så förskräckligt hela tiden. Ropar till flickorna namnet "Sedman". En av dem pekar mot en annan stuga längre bort. Ja, döm till min förvåning, hon som pekade följer mig fram. Tackar för det förtjusande damsällskapet och stiger försiktigt men bestämt fram till stugknuten. Framför mig står några lekande småbarn. Vem var mest förvånad? Här kommer en yngre man med ryggsäck, lågskor och egenhändigt tillverkad vandrarstav, rakt in på deras tomt och frågar på bruten estniska efter deras mamma eller pappa. Den äldste flickan rusar in och strax kommer fru Sedman ut. Efter min presentation och sedan jag visade den karta som hennes svärfar hade gjort, blir jag hjärtligt välkommen in i stugan. Ställer ifrån mig vandrarstaven och lyfter av ryggsäcken, innan jag efter barnen går med in. Passerar en liten farstu, därefter hukar mig ordentligt, för att komma in i inre förstugan. Vänder mig till höger för att kliva över trösken in i köket.

Stugan är byggd i grovt trä och till det yttre med rejäla timmerstockar. Då och då knarrar golvet. Köket har vedspis, en liten gasspis, kylskåp och ett rejält byggt köksbord med pallar att sitta på. Vattnet bärs in från gården och ved från vedboden en bit bort. Innanför köket finns sovstugan, där hela familjen samsades. Känner mig förflyttad inte bara till svenskt 30-tal, utan även något till sent 1800-tal. Det var så här, fast lite mindre, som de svenska indelta soldattorpen var byggda. Hinner bara sätta mig ner innan kaffekokningen är igång. Barnen som först var blyga springer runt i köket som yra höns. Dagen skulle senare sluta med, för denna resa, ännu en natt på ett höloft som hos Salme Part på ön Saaremaa. Dessförinnan blir det en promenad med Pille, Johan Sedmans sonhustru. Doftade snart härligt nykokt kaffe från en äldre kanna som hänger med en spiskrok medan kaffebönorna kokas upp. Hett. Väntar att smaka medan jag pratar med henne. Både hon och hennes man, Aadu, var överens om att bo här när de på sommaren var lediga från arbetet i Tallinn. Stugan hade han fått av sin far, Johan Sedman. Under resten av året bor de i sin lägenhet som låg i en liknande svensk 50-talslänga i stadsdelen Lilleküla, utanför centrala Tallinn. Barnen upplever en stor frihet när de springer in och ut ur stugan och rör sig fritt på den stora tomten. Lantluft och tryggt nära kusten. Familjen verkar ta dygnet som det blev, styrd endast av de långa ljusa dagarna.  

Medan jag dricker upp kaffet, utan socker och mjölk förstås för att kunna känna av aromens karaktär, fortsätter Pille förbereda middagen. Snart var Aadu hemma från arbetet i Tallinn. Han blev lika förvånad som sin hustru av mitt besök. Innan han stiger in ifrån farstun tvättar han av sig i baljan som ligger på en bänk och torkar sig på handduken som hänger bredvid. Vattenhinken bärs in av den äldre flickan från gårdspumpen. Äter under tystnad. De är nog inte vana av att få, som i 90-talets Gevaliareklam ett ”oväntat besök”. När det på något vis passade in i samtalet, hör jag mig för om det går bra att övernatta i deras hölada. Tystnad. Med viss tvekan i rösten får jag lov till det. Kan nog tänka mig att det inte var det vanligaste man frågar om ens mellan grannar i byn. Fram mot kvällen följer jag med Pille ner till stranden. Ja det är väl inte någon playa precis. En hel del sjögräs och stenigt. Väl tillbaka baxar upp min ryggsäck för stegen och lägger mig tillrätta med sovsäcken bland höstickorna. En väl så händelserik dag bland estlandssvenskar och andra som också gjort denna bygd till sin egen idag och för framtiden. Har jag hittat hem? Var det därför jag hade rest hela vägen, utan att veta vad som skulle ske? En förnöjsam värme smeker mitt hjärta. Imorgon skulle jag återvända till Haapsalu och min vän Lauri Pilter. På kvällen dagen efter är jag tillbaka hos Lauri och hans föräldrar.

Ännu är inte tiden i Haapsalu slut för denna resa. Efter ett besök på ön Saaremaa, som bara går att göra med det falska tillståndet från lokaltidningen i Haapsalu, återvänder jag tillbaka efter en lång dags strapatsrik cykeltur några mil längs kusten. Har hunnit bli mycket sent och bara 3-4 mil kvar att trampa. Faller utmattad av cykeln! Hamnar som tur var bara i diket. Övernattning? Lauris föräldrar vet att jag är på väg men inte när. Adress och telefonnummer nerskrivet på en lapp. Hur höll man kontakten under en spontan cykelsemester utan mobiltelefon eller Internet? Det här var många år före. Blir sent innan jag var tillbaka. Hotell eller hos Lauri, är frågan. Väl framme bläddrar jag igenom Andreas Küngs guidebok "Estland - en vägvisare" och finner ett pensionat och två prisvärda hotell. Stora centralhotellet var, enligt Küng, alldeles för dyrt. Första anhalten "Pippi Pensionaat", döpt efter den berömda svenska Astrid Lindgrens figur. De första Pippiböckernas teckningar var gjorda av Ilon Wikland, uppväxt i Haapsalu. Pensionatet har god kvalitet och är ljust inrett. Personalen ytterst gästvänlig. Matsalen inredd i svensk stil. Frågar om priset för en natt? Ryggar tillbaka. 200 eesti krooni för ett enkelrum! Normalpriset var enligt Küng tidigare runt 20-25 eesti. Öppningen till väst börjar sakta anpassa landet till marknadens krafter. Lånar deras telefon och ringer runt till de alternativ som står till buds. Det ena stället har bara de dyrare rummen kvar och det andra, en "jaktklubb", ligger långt utanför staden. Tröttheten skaver. Lång cykeltur från färjehamnen Virtsu. Blir ett enkelrum. Plockar snabbt upp sakerna på rummet och får hjälp med att ställa in cykeln i ett rum genom bakdörren. Äter en god middag i restaurangen. Börjar bli sent men vill ändå se mig runt innan läggdags. Vilar en stund.

En timme senare, efter en dusch, klär jag om till lättare kavaj och promenerar längs Postigatan, en smal charmig landsortsgata med pittoreska småbutiker, en köttaffär och ett postkontor. Centrala delarna ligger runt gamla slottsruinen från 1200-talet. Söker en stund runt ruinen. Frågar ett par tjejer vart man roar sig. De pekar mot ingången till ruinen. Löser entrén. Tyst och stilla. Något på gång, möjligen vid midnatt. Lämnar platsen genom en annan port. Visar en vakt biljetten. Gestikulerar med händerna på magen. Förstår och visar med handen mot en gata. Drygt 20 minuter att hitta en liten, trång men charmig resturangpub en trappa ner. Mysig atmosfär där jag satt bland gravvalven som i Stockholms gamla stad. Utanför kändes det inte lika tryggt. En nedgången sidogata. Svag skum belysning. Sönderslagna vodkaflaskor. Skuggor av några som rör sig här och var längs gatorna. Maten är hyggligt god och billig.

Vid midnatt tar jag mig tillbaka till ruinen. Fullt med ungdomar, mestadels tonåringar. Sätter mig på en av de främre bänkarna med en lokal öl i handen. Platsen är nästan helt täckt av gräs. Renoveringen av den gamla biskopsborgen pågår. Midnattsdisko! Efteråt får jag veta att de har detta nästan varje fredag natt hela sommaren. Discogolv i trä placerat framför något som påminner om en medeltida scen. På trappan mot ett av tornen står diskjockeyn med hela utrustningen. Hittar ett avskilt bord. Beställer en estnisk öl. Låter ögonen avvaktande svepa över området. Discomusik. Några ungdomar har redan börjat dansa. Tar mig mod att gå fram till ett bord och fråga om lov. Plötsligt står jag på golvet och dansar med Marja, en mycket ung flicka, dryga 14-15 år. Känner värmen från ölen och hennes närhet. Det blonda håret svallar med rytmerna. Tittar då och då djupt i hennes ögon. Får varje gång ett mjukt varmt leende. Jag 28 år och på min andra ensamma rundresa i landet. Skulle jag bjuda henne på en öl? Kanske med en promenad efteråt. Hon är vacker! Tar hennes mjuka varma hand ner till platsen där kompisen sitter. Känner hur hon greppar hårt grepp om min. Kysser henne lätt på kinden och lämnar dem. Går upp bakom scen för att titta på den tekniska utrustningen. En av grabbarna blir nyfiken och frågar vad jag gör. Berättar om mitt arbete som tekniker vid olika närradiostationer i Sverige. Har är klart intresserad denna natt. Som en plötslig, något berusad, inlevelse överlåter han ansvaret till de andra och tar mig till hans arbetsplats vid Haapsalu Kulturimaja (kulturhus).