Ett märkligt möte

 Efter någon kvarts desperata rusning uppåt får jag syn på en mindre öppning som uppenbarar en lång trappavsats mellan en ingång i borgruinen och en väg neråt. En känsla av att någon eller några under den senaste tiden vandrat upp och ner här fångar mina tankar. I annat fall skulle även denna öppning mycket snabbt ha vuxit igen. Byter spår och springer uppför trappavsatsen. Känner att någon står bakom mig. I ett försökt att vända mig om, halkar jag till på ett av de blöta trappstegen och faller handlöst mot marken. Ögonblicket innan jag förlorar medvetandet känner jag att någon försöker ta tag i mig, men tappar greppet…

En kylig men frisk vind känns på mina kinder. Ett milt morgonljus tränger in under mina ögonlock medan jag yrvaken kommer till sans igen. Känner lätt värk i bakhuvudet av fallet. På stolen bredvid hänger en upplagd morgonrock av kraftig mink. Såg dyrbar ut. Vem har råd med en sådan här? Befinner jag mig i en närliggande by till ruinen? Eller i samhället Curtea, fast det är lite för långt bort med tanke på bilresan. Kan någon ha följt efter mig? Vad hände egentligen på stigen i natt?

Ett plötsligt ljud av en dörrknackning får mig med ett ryck sätta mig upp och med vidöppna ögon se hur en stor ekdörr sakta skjuts upp. En äldre man kliver in med en stor frukostbricka. Smidigt placerar han den på ett runt bord vid ett fönster på vid gavel. God morgon ärade främling, framför han med kall och kylig röst samtidigt som ett svagt leende syns på läpparna. Jag fann dig liggandes på stigen upp till min borg. Varför du låg där vet jag inte, men det skulle bli kallt under natten varför jag bar in dig. Men det här är väl inte borgruinen, kontrade jag retoriskt utan att riktigt tänka mig för. Den har ju varit övergiven sedan flera hundra år. Den äldre mannen svarar inte, utan drar något på mungipan, för att sedan lämna mig ensam kvar i rummet. Vem var han egentligen? Till det yttre såg mannen rätt gammal ut med ett ansikte fylld av rynkor. Grått bakåtkammat hår. Ögonen var smala, liksom den nära nog obefintliga munnen. Hans ansikte var likblekt, men ändå utstrålande han en makalös inre livskraft. Påminde mig om en elegant godsherre från filmer jag sett. Aldrig mött någon. Fick en märklig känsla av att jag var bekant för honom. Slog ifrån tanken. Trots sitt i övrigt magert utseende rörde han sig med en ungdomlig spänst.

Drygt en halvtimme förflyter innan jag bestämmer mig för att kliva upp. Drar på mig rocken. Vid stolsbenet finnar jag ett par tofflor. Kliver i dem. Känner hur tårna bara myser. Går sakta fram till den uppdukade frukosten. Medan jag tar för mig av det varma nybakade brödet och smuttar på ett exotiskt smakfullt te av pressad apelsinolja tror jag och kryddnejlika, letar sig en svag livsbejakande ljusstrimma från det öppna fönstret tvärs över bordet och ända fram till sängkanten.  "Det börjar ljusna, alltid en tröst", tänker jag medan maten på brickan sakta avnjuts. Rummet jag befinner mig i är sparsamt möblerad i gammal Rokokostil; kraftigt virke med enklare sniderier. Större delen av golvet täcks av en till synes dyrbar persisk matta. På väggarna hänger några målade landskapsmotiv samt ett porträtt av någon betydelsefull medeltida person. Vid en närmare betraktelse finner jag motivet föreställa prins Vlad, den man som skulle ha ägd den borgruin som jag var på väg att besöka, förunderligt! Varför hänger den här, om inte detta är. Nej, kan omöjligt vara …?!

Efter frukosten måste jag bara finna svar på alla frågor. Öppnar en till synes olåst dörr och finner där utanför en svagt belyst korridor. Det enda ljusskenet kommer från hallen nedanför. Medan jag vandrar fram till nedfarten, som består av en stor, bred stentrappa, finner jag väggarna prydda med ett flertal besynnerliga porträtt över andra historiska personligheter. Vilka de är funderar jag inte så värst mycket över för stunden. En bit bort finns stentrappan och sakta börjar jag promenera ner mot den stora slottshallen. Varje steg ekar över hela den näraliggande omgivningen. Allt tyst och övergivet men ändå inte, värmen från gaslamporna på väggen ger salen värme. Väl nere finner jag en av dörrarna stå på glänt. Ett varmt sken strömmar ut och ger, som kontrast till den i övrigt dunkla miljön, ett välkomnande intryck. I samma ögonblick som jag tar i handtaget, hör jag återigen den gamle mannens röst: Stig på, käre främling, och känn dig välkommen!

Rummet är ett stort hembibliotek, med böcker i fyra rader längs tre av dess väggar. Fjärde väggen består av ett jättestort fönster. Mitt i rummet, två stora fåtöljer i brunt läder samt, mellan dessa, ett mindre bord i mörk bok. I ena av fåtöljen sitter den äldre mannen klädd i en vinröd sammetsrock och med en stor tung bok i knäet. Var frukosten till belåtenhet, min käre främling, frågar han med varm stämma. Javisst, precis vad jag behöver efter den långa dagen igår, kontrar jag med ett svalt leende. Blicken stelnar. Hans ansikte verkar på något vis mycket bekant. Söker febrilt i minnet efter vart jag sett det. Under alla år som jag rest för att forska kring ökända platser, mestadels i östra Europa liksom denna resa, har jag träffat många äldre män. Såg jag honom i Curtea De Arges, byn jag övernattade i före sista biten till den övergivna borgruinen?

Varsågod och sitt ner i fåtöljen, du ser fortfarande trött ut, uppmanar han mig med en hypnotiskt mjuk röst. Medan jag sakta och mjukt sätter mig tillrätta, serverade han mig en kopp varmt kaffe med en något kryddad doft. Känner hela tiden av hans blick. Otäck men samtidigt varm. Känner mig obekväm. Beror det på doften av vaxljus som lyser upp rummet? Hoppas det vill sig väl smaka, framhäver han med ett varmare leende på läpparna. Det är bryggt med örter från trakten och faktiskt mycket hälsosamt. Ändå lite svårt att uppfatta vad han säger. Rösten är trött och lite rispig. Känner mig själv lite torr i halsen. Uppfattar då att det känns lite instängt och fuktigt inomhus, ja inte så mycket här i biblioteket. Dammet som ligger lite här och var går förstås inte helt att dölja. Fast det är avtorkat runt omkring mig. Nyplockade blommor på bordet? Det var ju en kylig fuktig sensommarkväll igår? Eller var det bara här i trakten? I Bucharest var det varmare med lätta moln på himlen några dagar tidigare, känns lite avlägset.

Efter en stunds olidlig tystnad ber han mig berätta varför jag är här. Han verkar själv inte så pigg på att säga något. Avvaktar. Tystnad. Kom som 25åring till Stockholm. Visste jag inte vad jag ville. Trött på tristessen i min hemstad. Såg att mannen rörde lite på munnen. Vad sysslande han med i sin ungdom? Studerade vid något universitet eller bodde i huvudstaden, nej här finns ingen annan än han. Familj? Godsägare har ju personal, eller så hade han det förut. Känner att något är märkligt med honom. Stirrar en stund på hans uttryckslösa ansikte. Kan väl fortsätta med den engelska jag fick med mig från skoltiden. Han verkar ha tålamod när jag hela tiden söker efter ord. Hur är hans? De få ord jag hört har haft en märklig ålderdomlig österländsk brytning. Berättar vidare hur jag som ung vid två tillfällen rest med tåg genom östra Europa, först tågluffade jag efter gymnasiet för spänningens skull och att få stå på egna ben efter flytten till Stockholm. Att spontant hoppa av vid en avskild station. Pröva språket. Våga lära känna andra människor man inte möter hemma. Ser att han lyssnar nyfiket. Ögonbrynen rör sig något. Ena mungipan drar. Fortsätter … Ett par timmar går. Plötsligt reser han sig upp och går fram till öppna spisen. Lägger på några vedstockar. Sprakar till. Började nu berätta om sig själv. Han hade också under yngre år brukat resa runt till Europas storstäder. Ville komma ifrån något. Började med tiden tycka om att se sig om. Men norrut inte längre än till den danska gränsen. Hört talas om landet på andra sidan havet.  

Varför var jag egentligen här? Frågar han mig igen. Verkar förvänta sig mer än bara tågluffande. Berättade om mitt jobb i Stockholm inom hemtjänsten. Efter en tid tog jag en kvällskurs i fotografering. En hobby från skoltiden. Pappa hade också ett mörkerrum att framkalla sina filmrullar. En hobby i släkten? Mitt fotointresse och spänningen med att resa runt i östra Europa. Spänning och en önskan att stå på egna ben är nog allas drivkraft. Att bara hoppa av vid någon spontan station. Pröva språket. Våga lära känna andra människor man inte möter hemma. Ser att han lyssnar nyfiket. Högra ögonbrynet rycker till något knappt märkbart. Ena mungipan drar sig. Fortsätter. Ibland möter man som i storstäderna Prag och Budapest andra ”luffare”. Man språkas vid, sitter en stund vid ett kafébord, möts i en biljettkö när det är dags att dra vidare eller på ett Youth Hostel. Hela tiden har jag och den gamle mannen märkligt nog använt engelska som de flesta i samhället jag kom ifrån tidigt föregående morgon knappt förstod. Satt med honom här i utmarken. Vem var han? Och, när jag för ett ögonblick tänkte efter, så bröt han med en blandning av öst slaviskt och en ålderdomlig brittisk accent. Något man bara kan ha lärt sig om man en tid bott i London?  

För ett ögonblick hade jag stannat upp. Då som en gentleman ursäktade han sig med att fråga, hur det kom sig att jag var just här och nu. Fortsatte att berätta om min andra tågresa. Efter båt över Östersjön och via Polen samt Ukraina kom jag med tiden när till Svarta havet. Såg på hans blick och berättade om mitt besök hos en spillra av estlandssvenskar som fortfarande bodde i sin by vid Dnepr flodens utlopp. Nåja, ättlingar till dem. Det fick mig att stanna två dagar för att få njuta av deras svenska och ett behagligt varmt klimat. Han hade nu lyft sina händer och höll dem mot varandra vid hakan, som man gör när något verkligen har fångat ens nyfikenhet. Såg hans smala leende. Kände instinktivt att han förstod hur kallt det kunde vara i norr. Efter några timmars stopp i hamnstaden Odessa drog jag vidare västerut mot Rumänien. Var förstås nyfiken på det land vars den mytomspunna historien om… stannade upp. Hade läst boken av Bram Stoke. 

Kände hans kyliga blick. Stramt sammanbiten. Avbröt han mig. Eller valde han att bryta in. Också han var bekant med historien. Började berätta hur väl han hade… Vårt samtal, eller sammanträffande, bröts plötsligt av att jag såg hur det snabbt började skymma utanför bibliotekets mörkt draperade fönster. Bordslampans fotogenljus flämtade till. Kände en svag kylig känsla nudda min vänstra skuldra. Det var tydligen dags för en enkle supé i ett näraliggande rum. Den äldre mannen reste sig långsamt upp genom att stödja armbågarna mot stolens karmar. Följde honom ett halvt steg bakom när vi gick ut i den stora hallen. Tystnad medan han visade mig vägen nedför en tung halvtrappa. Stegen ekade. Belysningen halvskum. Verkade vara ensamma i huset. Tyckte mig ändå skymta något i de mörkaste delarna av hallen. De fåtaliga fotogenlamporna kunde lätt framskapa inbillade skuggor som… rörde något sig längre bort. Inget hördes utom ljudet av våra steg mot det tunga stengolvet. Passerade ytterligare en smal trappa som ledde ner till ett totalt mörker. Såg skymten av orolig ryckning i ansiktet. Tillbaka i stora hallen ursäktade han sig. Hade något som behövde ordnas upp. Kom överens om att ses i den lilla matsalen för ett kvällsmål. Visade med en lätt böj av vänsterhanden dörren. Vände mig om för att säga något, han var borta …

Hade inte släppt min nyfikenhet vad som kunde dölja sig nedanför den mörka trappan. Rörde mig runt i hallen för att verka titta på några av tavlorna på väggarna. Bara några uppenbart medeltida målningar. Sakta drog jag mig mot mörkret där något uppenbart dolde något. Med visshet om att det jag var på väg att göra inte skulle märkas lät jag mina händer röra sig på väggen nedför trappan. Sakta för att inte råka trampa snett. Kände ett handtag. Och en nyckel strax under. Kärvade en del, som om den inte rörts på mycket länge. Rörde sig runt i hålet. Hörde ett lätt klick. Andades sakta att inte bli allvar upphetsad. Förde ner handtaget och lyckades trycka upp den tunga dörren. Unkenhet och en känsla av likstank retade mina känsliga näsborrar. Drog igen dörren något och kände efter i ena kavajfickan. Visste att jag hade en liten smal ficklampa. Vred om den samtidigt som jag sökte runt i rummet efter något, som uppenbart kändes obekvämt. I ena hörnet låg det. Ett halvt förmultnad skelett. Kan hända att saker håller sig ”i bättre skick” i miljöer av torr luft. Kom på mig att tiden hade gått. Måste upp till hallen innan någon kommer hit ner. Hörde fotsteg utanför dörren.

En halvtimme senare, efter en enkel måltid, satt vi åter mitt emot varandra i biblioteket. Väntade på att han skulle säga något. Kände mig inte helt bekväm trots hans uppenbara försök. Ansträngt leende. Vänlighet. Ombonade gästrum. Lugnande väldoftande te. Avvaktande lyssnande. Rumänien?! Sa han knappt hörbart. Just ja, under min andra rundresa österut anlände jag till Bucharest med tåg via Moldavien. En bekant brevvän mötte upp mig. Hon hade ordnat en bil, som för övrigt tillhörde hennes bror, och följde med mig norrut till slottet Bran, som enligt turist… avbröts av en grymtning. Första tecknet på en viss irritation från den gamle mannen. 

Tystnad medan han fyllde på med ytterligare en kopp av det märkligt goda teet. Nu hade det en något annorlunda smak. Hur länge vi bara satt och smuttade vet jag inte riktigt men plötsligt lät han sin kopp vila mellan hans högra pekfinger och tumme medan han började berätta om hans stora förlust i livet. Besökte Rom hos en medarbetare till Påven Clemens VII. Men det var ju under 1500-talet, tänkte jag. Oro låg i luften. Senare kom den tyst-romerska kejsarens trupper. Stor förstörelse av stadens centrala delar, men då hade han redan rest hem. Hade fått budskap om sin hustrus sjukdom. Så det var inte som Bram Stoke skrev om sin figur i sin bok om självmord efter ett falskt budskap om prisens död vid Konstantinopels fall? Efter de orden blev det tyst. Dödstyst. Hörde bara min andning. Var vaksam. Började känna oro i magen. Tyckte inte om det jag inte hörde. Då och då hade han begivit sig ner till Curtea. Kände sig aldrig riktigt välkommen. Folket håller fortfarande fast vid den gamla folksägnen och försöker skrämma iväg mig med kors, vitlök och vigvatten, muttrar han lågmält och uppgivet. Första tiden kände jag mig oerhört förorättad, men numera bryr jag mig inte längre om det. Jag minns särskilt en händelse i slutet av förra seklet, fortsatte han. Förra seklet? Hur gammal var han egentligen eller… Det bara snurrade i mitt huvud?

Hans detaljrika med inlevelse berättande tillsammans med porträttet i mitt sovrum, får mig att bli mer än övertygad om att detta verkligen kan vara den man som för omvärlden mera är känd som Bram Stokes "Dracula", men ändå inte. Logiskt och mänskligt är det inte möjligt att leva så länge. Kände en smygande huvudvärk krypa upp runt vänster öra. Förnimmelse av en svag kyla nedanför ryggen. Kan vara brasan som långsamt börjat falna i eldstaden. Känner han inte av det? Sitter kvar i sin fåtölj med blicken fokuserat på något i rummet. Javisst hade han själv läst boken när den kom ut men beskrev den verkligen honom? Sitter jag och pratar med en galning eller ... befinner jag mig ändå inte i den näraliggande byn. Var resan kvällen innan i hällregnet bara en dröm. Kanske jag aldrig lämnade Curtea de Arges. Och kan mannen verkligen vara så tokstollig fast det vi pratade om, hur kan han vara så insatt? Fast huset verkar vara alltför stort för att ligger i byn. Kände mig lite kylig. Gnuggade lite lätt på min vänstra överarm. Ett litet sår som började läka. Fick jag det vid fallet kvällen innan? Vi samtalar till och från ända fram till sen kväll. Avbryts bara med en utsökt middag i ett litet kök på nedre våningen, eller en vandring nedanför borgen. Fåglarna hälsade oss välkomna. Vem tillagade maten? Såg aldrig någon.                   

Fram emot midnatt, när det slutligen blir dags att skiljas åt kunde jag inte hålla mig längre utan frågade lite kryptiskt om någon tragiskt händelse hade hänt här. Alltså om någons död. Han förstod direkt vad jag var ute efter. Som om han visste att jag hade upptäckt den mumifierade kroppen i källaren. Började berätta om ett mordfall som förbryllat den lokala polisen i slutet av 1800-talet. Han hade själv bevittnad något en kväll när han tittade ut genom ett av fönstren. Månen lyste upp omgivningen. Skymtade en bil som stod parkerad nedanför sluttningen, precis som jag hade gjort kvällen innan. Tre män rörde sig i skogen. De bar på något, kan vara en annan person. Tog på sig ytterkläder och ett par stövlar. Lämnade huset genom en bakdörr och rörde sig sakta mot platsen, så som han beskrev medan vi promenerade från soffan till dörren mot hallen. Något skrämde upp männen som bara dumpade ”kroppen” och försvann. Det har alltid funnits vargar här i trakten, upplyste han mig om. Jovisst, hade själv hört dem kvällen innan. Mannen valde också att dra sig undan då det var efter midnatt.

Några dagar senare stod det i lokaltidningen om händelsen, eller i vart fall vad som kan ha hänt enligt ögonvittnen. Polisen lyckades fånga in männen för ett annat brott, som fick återkopplingar till det de lämnade här utanför. Ett par personer tog sig hit för att undersöka händelsen. Fotografier togs men kroppen, ja det var precis vad det var, rörde man inte. Man fann bett på halsen som kan ha kommit ifrån en varg eller … ryktet gick snart i byn att det kan också ha varit en vampyr. Vidskepelsen var sedan lång tid tillbaka utbredd i dessa trakter. Direkt efter läsningen hade han valt att flytta in kroppen och förvara den i källaren. Där har den alltsedan dess legat medan polisen tvingades avskriva ärendet. Varför gjorde han det? Frågade aldrig. Och var det verkligen så det hade gått till? Hur kunde annars människorna i byn ha reagerat så vettskrämt när jag pratade med dem? Ursäktade sig med att det var mycket sent. Framförde samtidigt sin stora belåtenhet över vår trevliga och öppenhjärtiga samvaro säger han: Du ska veta att jag gärna vill hålla en brevkontakt med dig och kanske någon gång i framtiden komma till Stockholm på besök. Lämnade honom kvar i biblioteket och gick upp till det rum jag vaknade i. Tomt och ödsligt. Är jag och mannen ensamma här? Vad kommer hända imorgon? Ska nog ta mig ner till bilen efter frukost, med ursäkt att jag behöver en frisk promenad.

Svårt att somna den natten, eller snarare tidigt på morgonen. Allt vad vi hade samtalat om snurrade runt i huvudet. Mötte jag prins Vlad Tepes som Stoke skrev i romanen Dracula? Kan vara svårt att föreställa sig att en person kan ha levt ända sedan 1400-talet. Men ändå. Och vi hade samtalat en hel dag och in mot natten om både det förgångna och dagens moderna insikter; som miljöförstöringen, Internet och mänsklighetens sökande efter något annat är tron på en gud. Slutligen, fram emot morgontimmarna, somnar jag av utmattning. Mina påfrestningar under hitresan och de långa samtalen har tagit ordentligt på mina krafter. Kan inte ha sovit så pass länge, innan jag vaknar av att jag fryser om överkroppen. När jag så slår upp ögonen upptäcker jag till min förvåning att jag ligger på stigen nedanför borgruinen. Det sved på högra handleden. Måste ha repat den i fallet. Vänta jag skar mig på något vasst i mannens kök. Hans blick stelnade då till. Eller, nej kan också vara från en varg som jag hörde före jag svimmade.  ”Har jag verkligen drömt om mötet med prins Vlad?", Var min första direkta tanke.    

Efter en kvarts funderande medan solen sökte sig upp vid horisonten kom jag till insikt att en hel dag hade förflutit sedan ankomsten till platsen. Jag kan inte ha legat här ett helt dygn utan att ha vaknat till liv. Till slut bestämmer jag mig för att ändå bege mig upp till borgen för att med egna ögon förstå vad som kan ha hänt. Jag plockar upp ryggsäcken och fortsätter uppåt. Väl där blir det enda som möter mig en av tiden mycket förfallen ruin. Vandrar runt och verkar på något vis vara bekant med vissa delar av platsen. Plockar fram mina båda kameror, tar både ett flertal svartvita och färgdiabilder. Därefter sätter jag mig ner och skissar av platsen så gott jag kan. Plötsligt får jag en underlig känsla av att vara iakttagen. Märkligt.

Efter att ha gjort vad som ansetts nödvändigt samlar jag ihop mina prylar och vänder ner mot bilen igen. Luften känns frisk och klar. Mina tidigare följeslagare, vargarna, varken syns eller hörs till. Däremot fångar min hörsel upp ett fågelkvitter. Solen värmer behagligt medan jag långsamt rör mig ner från berget. Någon timme senare har jag kommit ner till bilen för att konstatera att ingenting har hänt den. Slänger in ryggsäcken i bagageluckan och sätter mig vid förarsätet och kör sedan lugnt därifrån. Resan hem går som tidigare via samhället Curtea de Arges, tåg via Bukarest och sedan norrut mot Polen. Tre dagar senare rullar Malmötåget in mot Stockholm central, där en bror och några vänner väntar in mig. Några vykort och ett kort samtal från Bukarest hade jag ändå hunnit med.

Drygt två månader efter hemkomsten sitter jag vid min dator och försöker avsluta mina anteckningar från den märkliga och dramatiska upplevelsen i Karpaterna, Rumänien. Klockan är drygt halv två på eftermiddagen då jag hör att posten dimper ner genom min brevlåda. Jag går först in i köket för att sätta på en kanna te, ställer fram lite fikabröd och går sedan fram till ytterdörren för att plocka upp vad som hamnat på min dörrmatta. Räkningar, reklam, ett brev från CSN och, vad nu då ett litet märkligt vitt kuvert postad från utlandet. Klarar inte att vänta med att sätta mig i soffan, utan sprätter försiktigt upp brevet med en av mina nycklar. Så står jag då där helt förstummad medan jag snabbt läser igenom brevets innehåll. Jag kommer att få besök snart. Mannen, som nu kallar sig Prins Vlad, önskar komma på ett besök och det redan om ett par veckor…